Anonym (J) skrev 2025-02-28 16:55:58 följande:
Det du kan göra iallafall är detta.
Prats med henne. Säg att du är orolig för henne, inte att hon är tex lat, att hon inte gör nånting, osv. Det är anklagelser och kommer inte göra nåt bättre utan tvärtom
Peppa henne. Beröm henne för de kursee hon gått. Fråga vad hon vill jobba med? Vet hon inte, ge henne tips utefter hur hon är som person, alternativt säg att det kan vara bra att prova sig fram.
Har hon examen? Från gymnasiet. Om inte, peppa henne att göra klart den. Om hon har det, berätta hur kul det var för dig att tjäna egna pengar! Hon kan börja med en timvik. Så blir inte kraven så stora. Så gjorde jag själv.
Fråga hur hon mår. Inte anklagande utan lugnt och vänligt. Det finns samtalsterapeut på vårdcentralen ni kan boka själva direkt på nätet. Det finns också mindler på internet om hon inte orkar gå till vårdcentralen.
Har hon vänner? Pojkvän? Om inte, varför inte? Grotta i det.
Visst, nu är hon vuxen. Men det gör det inte bra att anklaga henne, att du är trött på henne och kasta ut henne. Jag hoppas det bara är något du säger här. Mina föräldrar slet ner mig från sängen på golvet så jag fick blåmärken.
Man är ju olika som person naturligtvis.
När jag muckade i slutet på 80-talet var jag förlovad, vi hade båda jobb och vi flyttade ihop strax innan muck. Vi var 20 eller 21.
Hade jag varit singel hade jag också flyttat hemifrån. Ville ju ha ett eget liv och skulle aldrig kunnat tänka mig att bi kvar hemma.
Ville vara vuxen och styra mitt eget liv.
Skulle aldrig acceptera att min son skulle bete sig på det sättet. som TS skriver.
Sonen får gärna bo hemma, har inga problem med det men då får han dra sitt strå till stacken också. Mitt hem innebär inte att man har obetald helpension!
