Sparka ut sitt barn
Kasta ut låter ju väldigt hårt, så tycker jag inte man ska tänka om sitt barn. Däremot så behöver man kanske pusha lite för att de ska våga ta sig an vuxenlivet.
Såhär blev det för oss. Det låter kallt och oempatiskt när jag skriver kortfattat, så betedde jag mig såklart inte i verkligheten. Men i korthet.
Min son mådde inte bra efter gymnasiet, han sa att han kände sig utmattad. Så han var hemma och vilade i ett år efter gymnasiet. Jag märkte att han inte mådde bättre av att vara hemma utan ordentlig sysselsättning utan att han snarare mådde sämre. Så i god tid innan ansökningstiden för högskolan gick ut på våren hade jag ett ordentligt samtal med honom. I höst får du antingen plugga eller jobba (söka jobb). Han var inte glad alls, tyckte att han mådde så dåligt, orkade ingenting. Då sa jag att om han mår så dåligt att han varken kan plugga eller jobba, måste han kontakta vården.
Han valde att söka till universitet. Han fick välja program /kurser helt själv och han valde ett program i en annan stad. På våren åkte vi dit och kollade runt i staden, det blev en trevlig minisemester för hela familjen helt på hans villkor. (Han hade så bra betyg att vi i princip visste att han skulle komma in, annars kanske vi inte hade åkt dit på det sättet.)
När han kom in på programmet vaknade han till liv liksom, började genast fixa med bostad och ägnade många timmar åt hur han skulle inreda rummet när han fått ett. Han fick ordna allt själv utöver att vi föräldrar köpte möbler och hjälpte till med allt praktiskt som flytt.
Resten av sommaren var det berg-och dalbana. Mycket nervositet, rena utbrott blandat med positiv förväntan.
Nu pluggar han där andra terminen. Det har varit mycket upp och ner och en del kriser framförallt i början men han kommer allt mer in i livet som student. Och han har vuxit så enormt mycket som person! Han har blivit så vuxen! Att få komma hemifrån var precis vad han behövde, men jag tror inte han hade kraften att göra det för helt egen maskin.