Sparka ut sitt barn

Hon mår uppenbart dåligt, men att sparka ut henne låter konstigt.
En förälder som älskar sitt barn gör väl inte så.
Det är föräldrars ansvar att uppfostra sina barn till att bli modiga, ha god självkänsla/gott självförtroende nog att klara sig som vuxna. Alltså är det du som gjort att det blivit som det blivit.

Att du ens skriver "sparka ut" sitt barn är så känslokallt att jag inte finner ord.
Men det är typiskt svenskt, att man liksom får bo på nåder om man är vuxen i familjehemmet.

Du borde ha gjort att hon VELAT klara sig själv, och KUNNAT klara sig själv, för många år sedan. Men bättre sent än aldrig.
Men det du kan göra om du vill att hon ska betala hyra hemma till exempel, eftersom att hon är vuxen - skriv ett hyreskontrakt och kräv hyra av henne (kolla vad skälig hyra är för någon som hyr ett rum med delat kök), och därefter får du säga att hon får söka försörjningsstöd för att kunna betala denna hyra och andra kostnader eftersom hon är vuxen. Punkt slut.

Det är rätt- men jag blir ändå förbryllad över att hela ditt inlägg andas brist på empati för din dotter.

Anonym (.)

Fri 28 Feb 20:11

#20

Hjälm skrev 2025-02-28 18:35:42 följande:

Jag läste ditt inlägg om din dotter som bor hemma utan att bidra ekonomiskt, och jag måste säga att jag förstår din frustration. Det är lätt för andra att tolka dina ord som hårda, men jag hör något annat bakom dem ? en förälder som älskar sitt barn men som också ser behovet av ansvar och självständighet.

Det är naturligt att vilja hjälpa sina barn, men det är också naturligt att vilja att de ska växa och stå på egna ben. Många här verkar tro att kärlek bara handlar om att ge och ge, men sanningen är att gränser och ansvar är en del av kärleken. Att låta en vuxen person bo gratis utan krav är inte alltid en gåva ? ibland är det ett hinder för deras utveckling.

När jag läser svaren på ditt inlägg kan jag inte låta bli att höja på ögonbrynen. Det verkar som att en del här tror att varje form av krav är detsamma som brist på kärlek. Jag skulle vilja tro att de skarpaste knivarna i lådan inte alltid hänger på Familjeliv. Det är enkelt att ha starka åsikter när man inte är den som varje månad ser räkningarna trilla in eller oroar sig för att ens barn aldrig lär sig ta ansvar.

Jag hoppas att du hittar en balans där du kan fortsätta vara en stöttande förälder samtidigt som du hjälper din dotter att förstå vikten av att bidra. Kärlek handlar inte bara om att ge ? den handlar också om att vägleda.

Lycka till, och kom ihåg att du inte är ensam om att känna så här. ❤️

Nej, krav är inte brist på empati. Men det ska vara krav som byggs på en rimlig förmåga att leva upp till.

Det är föräldrars ansvar att successivt bygga upp sina barn till starka individer som klarar av att ta sig an livet både emotionellt och ekonomiskt som vuxna.
Att hela barnens liv kanske bara låtit dem göra som de vill, utan krav - eller hjälp- att bli mer självständiga- och sedan helt plötsligt blir föräldrarna förvånade när de är över 20 och inte har klarat av att "bli vuxna" än?
Vägledningen kommer för sent, helt enkelt.

Anonym (.)

Sat 1 Mar 10:33

#27

Lönnsirap skrev 2025-03-01 10:11:00 följande:

Jag blir verkligen förvånad över responsen på familjeliv när det kommer till vuxna barn, och att man som förälder ska ha empati för dem om fortsatt stötta dem, med en livsstil som få ser som något eftersträvansvärt.

At få igång sitt vuxenliv med arbetet och eller utbildning i 18-20 årsåldern är en del i att lyckas även senare. Och i min värld för man sina barn en otjänst om man låter dem leva på ett sätt som faktiskt inte fungerar. Jag fattar att det låter hårt att "sparka ut dem", men vuxna människor behöver också växa upp och att vara tydlig kan också vara ett sätt att få dem att ta tag i sitt liv.

I min värld är det inte rimligt att inte jobba eller plugga i denna åldern Och personligen skulle jag försökt göra livet enklare, genom att faktiskt ställa krav på jobb, skolan och/eller kontakt med vård, eller socialtjänst. För det ingår inte i mitt liv att låta mina barn leva som parasiter utan riktning och hjälp.
Det låter kanske hårt, men om ens barn inte blir vuxet, så kommer de få det oerhört tufft den dan man själv går bort.

Men det är fortfarande föräldrarnas ansvar att i tillräcklig tid (i tonåren någon gång kanske) ha lyckats uppfostra trygga, handlingskraftiga vuxna som är REDO att ta ansvar när de är över 20.
Det är alltså TS som har gjort fel.
Men som sagt, nu har det ju blivit som det blivit och föräldrarna kan inte backa tiden och uppfostra i efterhand. Men de kan ställa krav nu. Som att det vuxna barnet söker jobb, söker lägenhet osv.

Självklart kan man "kasta ut" sina barn, men det låter fel. Det man gör är: man berättar att det är dags att hitta eget nu.
"Kasta ut" låter typ som att man slänger ut det vuxna barnets saker ut på gatan - sedan får de klara sig själva. Det är ett så inhumant synsätt.

Ja, lösningen är så klart att barnet söker jobb eller försörjningsstöd eller studerar, och får en tid på sig att hitta ett boende, inte "bli utkastad" liksom.

Sparka ut sitt barn

INNEHÅLL