Sparka ut sitt barn

Jag läste ditt inlägg om din dotter som bor hemma utan att bidra ekonomiskt, och jag måste säga att jag förstår din frustration. Det är lätt för andra att tolka dina ord som hårda, men jag hör något annat bakom dem ? en förälder som älskar sitt barn men som också ser behovet av ansvar och självständighet.

Det är naturligt att vilja hjälpa sina barn, men det är också naturligt att vilja att de ska växa och stå på egna ben. Många här verkar tro att kärlek bara handlar om att ge och ge, men sanningen är att gränser och ansvar är en del av kärleken. Att låta en vuxen person bo gratis utan krav är inte alltid en gåva ? ibland är det ett hinder för deras utveckling.

När jag läser svaren på ditt inlägg kan jag inte låta bli att höja på ögonbrynen. Det verkar som att en del här tror att varje form av krav är detsamma som brist på kärlek. Jag skulle vilja tro att de skarpaste knivarna i lådan inte alltid hänger på Familjeliv. Det är enkelt att ha starka åsikter när man inte är den som varje månad ser räkningarna trilla in eller oroar sig för att ens barn aldrig lär sig ta ansvar.

Jag hoppas att du hittar en balans där du kan fortsätta vara en stöttande förälder samtidigt som du hjälper din dotter att förstå vikten av att bidra. Kärlek handlar inte bara om att ge ? den handlar också om att vägleda.

Lycka till, och kom ihåg att du inte är ensam om att känna så här. ❤️

Jag tror att det kan handla om lite olika saker hur man reagerar. Jag blev själv utsparkad på ett ganska bryskt sätt direkt efter studenten. En månad från studentdagen fick jag på mig. Då ville min pappa flytta till sin nya och mamma ville byta till en mindre lägenhet. För mig kändes det som att de inte kunde få mig ur sina liv snabbt nog. 

så när jag nu är förälder så ligger det där i mitt bakhuvud, och dels ger mig en känsla av att så vill jag inte behandla mina barn, men också att jag inte riktigt vet vad som är rimlig. nåt slags mellanting mellan hur det var för mig och att ungdomen aldrig kommer hemifrån. 

det är inte lätt att vara förälder och veta exakt var gränsen mellan krav och tolerans ska gå. I synnerhet när man inte haft så bra förebilder. 

min man som är i min ålder bodde hemma till ca 23 års ålder, utan så mycket krav innan dess. Och det blev ordning på honom i alla fall. Han lever ett bra vuxenliv och gar klarat sig fint, utbildad och alltid jobbat. Och han har en fin relation med sina föräldrar.

det har egentligen gått bättre för honom än för mig. För mig började vuxenlivet sämre eftersom jag fick väldigt lite tid att hitta mitt vuxenliv innan jag fick klara mig själv. Och min relation med mina föräldrar är rätt kass. 

men med det sagt så tror jag absolut att TS behöver börja ställa krav och hjälpa sin dotter ut i livet.  men också vara öppen för varför det vuxna barnet verkar ha fastnat, om det bara är lite rädsla för vuxenlivet eller nåt mer allvarligt som hon behöver mer stöd för.