Värt att leva helt ensam?

Jag gjorde det för några år sedan. Men det gav mig inget.Jag har inte varit som din kusin. Jag slutade spela spel när jag var 19-20. För redan få kände jag att jag vill ta tag i mitt liv. Jag var på mycket krogbesök och hemmafester på den tiden. Aktiv i ungdomsförbund och volontärarbete fram tills 30 men det ledde aldrig till något. Efter det har jag tappat hoppet och varit deprimerad över den här situationen. Vissa av oss lyckas inte hur mycket vi än försöker.Men jag har ju inte alltid mått såhär dåligt. När jag var mellan 20-30 var psykiska hälsan på topp och jag var aktiv bland människor men det blev inget resultat. Nu har jag insett att det är kört och mår dåligt.

Oavsett om jag lever eller dör så kommer jag inte träffa någon. Det är vad jag har insett nu och därför jag mår dåligt.

Psykolog och vårdcentral i all ära, men det är inte där problemet ligger. TS kan helt enkelt inte acceptera sin spegelbild och det är ju hans rättighet. Han lider av komplex men är väldigt diffus när det gäller "fulheten".
Här på FL finns många trådar på samma tema, en faktiskt eller i någon mån inbillad fulhet som förstör livet. Nu är nog inte TS fulhet inbillad, han lider ju så svårt av den att han inte tycker livet är värt att leva.
.                                                                                                    Rent konkret finns det jättemycket man kan göra för att förbättra utseendet, särskilt om man har pengar. Träna bort övervikt, eller tvärtom om bygga muskler om man är riktigt spinkig, hudspecialist om man har problemhy och skalfasader om tänderna är fula. Kläder och skor förstås, låt det kosta. Huvudsaken att du känner något litet självförtroende spira.                                                                                                                                                           Ytligt att hänga upp tillvaron på utseendet säger många, men man har rätt till sina känslor och sina åsikter. Det kanske till och med behövs en plastikoperation av till exempel en för stor näsa. En kollega gjorde det och två år senare var hon gift. Man ska ta dessa komplex på allvar och se vad som kan göras rent faktiskt och inte gömma sig bakom skärmen och odla sina komplex. Skrid till verket, TS,  det finns säkert mycket du kan göra! Jag tänker på kollegan som hade en riktig Pomperipossa-näsa och sedan blev helt normalt vardagsvacker, ingen påfallande skönhet men riktigt snygg. Hon tog en semester i anspråk för läkningen.

                                                                      

Rena dumheter att jag lägger skuldbördan på kvinnor och det vet du! Ingen har sagt ett ont ord om kvinnor och alla vet att det inte fungerar så att kvinnor sysslar med relationsmässig välgörenhet.
Intressant att du hela tiden fixerar dig vid skuld, någon måste du skylla på. Antingen TS själv eller mig. Det beror på att du inte har något bra förslag på vad TS ska göra för att må bättre utan föreslår sånt som han INTE mår bättre av då han försökt.

Jag tycker också att TS måste ut och träffa människor, men inte för att få vänner eller som ersättning för en kvinna, utan för att det är en väg att träffa den där kvinnan som helt säkert finns där ute. Det ÄR hans ansvar. Men det du och andra indirekt säger är att han inte har någon chans utan ska ge upp och skaffa hund istället eller umgås med familjen. Du tvingar kvar TS i vinkelvolten genom att föreslå något han inte vill och som inte hjälper honom istället för att ge honom hopp.

Att leva utan närhet, det är vad jag undrar över. Ni som tycker jag är larvig kanske aldrig varit i samma situation?Det är den enda jag saknar i mitt liv. Och det saknar jag någon extremt. Alla vill väl uppleva kärlek och närhet någon gång i sitt liv?