Inlägg från: Anonym (M) |Visa alla inlägg
  • Anonym (M)

    Varför har barns beteenden blivit medicinska och inte pedagogiska?

    Anonym (GS) skrev 2025-03-01 20:30:13 följande:
    Jag är inte en lärare. Jag tycker att föräldrar har ett större ansvar än lärare att se till att barn uppför sig i skolan. Lärare kan skicka ut barn om de inte uppför sig, kommunicera med föräldrar och skolans administration om det krävs. Lärarens ansvar sträcker sig så långt som att denne ska se till att miljön i klassrummet är optimerat. 
    Inte för att förminska föräldrars ansvar för sina barn, självklart har föräldrar det yttersta ansvaret för sin barn. Men när barnet är i skolan, är det faktiskt skolans ansvar att se till att det funkar. Barnen är ofta i skolan och på fritids en stor del av dagarna, självklart måste de också ha en fostrande roll. Barnen kan dessutom inte hjälpa om de råkar ha dåliga föräldrar, ska de då straffas för det genom att skolan skjuter ifrån sig ansvaret? Halva tanken med en allmän skola har ju varit just att minska klyftor och, varför man har mer än bara lärare på en skola, såsom ett hälsoteam, specialpedagoger osv. 
  • Anonym (M)

    Har själv ett barn med npf som kämpar med skolan, i princip alla anpassningar som gjorts har varit sånt som läggs på läraren att lösa. Nu hade barnet en helt fantastisk och engagerad lärare som med sitt engagemang och erfarenhet lyckades få skolan att funka för vårat barn. Tyvärr slutade hon och det har i princip bara gått utför efter det. Den nya läraren verkar mest tycka att man använder hjälpmedel men det känns inte som att hon har någon förståelse för varför dessa hjälpmedel inte fungerar. Att dessa hjälpmedel hon använder egentligen hjälper vid svårigheter med saker som inte är problemet för vårat barn verkar inte riktigt gå in. 

    Från skolans håll är det barnet som är problemet och skolan vet inte vad de ska göra så eftersom det inte alls funkar så är lösningen ett anpassat schema. Ja för det hjälper nog att få barnet att lära sig det den behöver genom mindre tid i skolan . Nej utan det är mer ett sätt att försöka slippa problemet, och det billigaste sättet att kunna säga att man satt in en åtgärd utan att egentligen göra något åt problemet. 

    Vi som föräldrar har en skyldighet att få våra barn till skolan, skolan har i sin tur en skyldighet att anpassa så att barnet ska kunna lära sig det den behöver. Det sjuka är att trots att detta är lagstadgat så är det systematiskt så att dessa barn offras av i huvudsak ekonomiska skäl och ingen utom föräldrarna bryr sig eller följer lagen. Det är helt sinnessjukt. Och man fattar inte hur sjukt det är innan man sitter där och har ett barn som mår ren skit av att vara i skolan och skolan gör inte det som behövs för det kostar pengar. 

    Vem hade fortsatt gå till jobbet med de premisserna? 

  • Anonym (M)
    Anonym (GS) skrev 2025-03-01 22:12:13 följande:

    Vad menar du? Ibland kan möten mellan lärare, administrationen och föräldrar skapas. Konsekvenser för barnens dåliga uppträdande. Ibland kanske avstängning en period krävs. Det är som sagt inte skolans uppgift att uppfostra elever. Det är skolans uppgift att implementera konsekvenser. Man kan applicera detta på den verkliga världen. Sköter du dig inte på ditt jobb så blir du av med det, eller får reprimander. Sköter du dig inte i din vänskapskrets så blir du av med den eller får reprimander.


    Det är genom kärleksfull uppfostran med konsekvenser och uppmuntran som barnet förstår hur den verkliga världen och skolan fungerar. I mitt barns skola får de signera ett avtal som förklarar uppföranderegler och konsekvenser. Vi har gått igenom den tillsammans. 


    Fast konsekvenser kommer aldrig hjälpa om man inte utreder vad beteendet beror på. Enda gången en konsekvens funkar är när personen som gör beteendet har förmågan att faktiskt låta bli beteendet, annars kommer konsekvensen bara ha effekten att få personen att må ännu sämre och agera ännu värre. 

    Läraren är den personen som är på plats och alltså har störst chans att se vad som utlöser problemet. Föräldern är inte där, och även om föräldern skulle vara med skulle utfallet blir annorlunda bara av dennes närvaro. 

    Som vuxen har du faktiskt rättigheten att få arbetet och arbetsplatsen anpassad efter dina svårigheter. Du har också rätt att sluta ditt jobb, och hitta ett annat som passar dig bättre. Ett barn har inte den rätten. Tänk dig om du skulle ha en arbetsplats du inte får säga upp dig från hur dålig den än är. Hur bra skulle du må?

    Tänk dig då att dina svårigheter inte tas hänsyn till alls, vilket i sin tur får dig att bete sig på ett sätt som inte anses socialt acceptabelt, men du måste ändå närvara varje dag. Men du får skäll varje gång du inte klarar av det, du blir utslängd, du blir utsatt för konsekvenser för något som du faktiskt inte klarar av. Där arbetsmiljön får dig att må så dåligt att du hellre tar konsekvenserna av att helt enkelt inte gå dit alls. Skulle du acceptera det? De absolut flesta vuxna skulle säga upp sig från en sådan arbetsplats, de flesta vuxna förväntar sig inte att en annan vuxen ska acceptera att bli behandlade så på en arbetsplats. Men vi förväntar oss att barn ska göra det? 
  • Anonym (M)
    Anonym (Frank) skrev 2025-03-02 20:27:36 följande:
    Det är ditt jobb som förälder att förbereda ditt barn på ett sådant sätt att det inte mår dåligt av skolmiljön. Eller i alla fall tillräckligt ok för att faktiskt gå dit.
    Fast det där var en kommentar som visar väldigt tydligt hur lite kunskap du faktiskt har.

    Ett barn med npf kan inte bara lära sig att klara av miljön i skolan, det går inte att träna bort. Det är en neuropsykiatrisk skillnad, alltså att hjärnan fungerar annorlunda än hjärnan på en som är neurotypisk. Det är just den synen som får barn med npf att må dåligt för de KLARAR faktiskt inte det som andra klarar. 

    Det är också ett faktum att saker som gynnar barn med npf också gynnar barn utan npf. För det handlar mycket om tydlighet och rutiner vilket jag tror de allra flesta faktiskt mår bra av. 

    En sak som fungerar annorlunda för en med npf är oförmågan att sålla information. Alltså att automatiskt kunna sortera bort ljud, ljus, rörelser runt omkring som inte är viktigt. En person utan npf gör detta automatiskt och tänker alltså inte ens på att den gör det. Detta är en funktion som personer med npf inte har. De måste alltså hela tiden aktivt försöka sortera allt detta. Bara en sån sak gör ju miljön i skolan extremt mycket svårare och energikrävande för en person med npf eftersom det alltid händer störiga saker runt omkring. Och det är bara EN av de saker som gör miljön svårare för ett barn med npf.

    Så hur föreslår du att man lär ett barn att klara av en miljö som faktiskt inte alls är anpassad för att fungera för dessa barn? Trots att det ändå skulle gynna de allra flesta, för vem skulle inte fokusera bättre i en lugnare miljö exempelvis? 
  • Anonym (M)
    Anonym (Amalia) skrev 2025-03-03 12:12:17 följande:

    Det kommer alltid finnas barn som inte fostras hemma och den typen av föräldrar är omöjliga att nå så jag tror faktiskt det är ett olösligt problem! Hur ska skolan hinna med den uppgiften? Idag väljer man att ge ungarna diagnoser och kanske medicin så har man flyttat problemet! Hörde nyligen en dokumentär där flera unga ville ha bort sin diagnos som i ung vuxen ålder kan bli en belastning!! 


    Fast diagnos får man inte för att man har ett ouppfostrat barn. Sen att det är att flytta problemet håller jag däremot med om, men det är för att skolan ska ha något att skylla på, istället för att ta diskussionen om att det är ett systemfel.

    För det ska egentligen inte behövas en diagnos för att få den hjälp och det stöd man behöver i skolan rent juridiskt. Men det är inte sant i praktiken. Det gjordes ingen åtgärdsplan för mitt barn förrän han fick sin diagnos. Det var också den sak som både vården, fsk, lärare och fritids tog upp, att han behöver få en diagnos så att han får stöd.  Sen att det ändå inte räcker gör det hela ännu mer sorgligt för nu är det ju samtidigt ännu enklare att peka på barnet och säga att det är denne som är problemet. 

    Sen att man som vuxen har lärt sig att hantera sin diagnos betyder ju inte att diagnosen är borta. Men däremot har man större möjligheter att faktiskt anpassa sitt liv, och framförallt sitt arbetsliv på ett sätt att livet faktiskt funkar. Så alltså visar det ganska tydligt att skolan faktiskt är det stora problemet. 
  • Anonym (M)
    Anonym (GS) skrev 2025-03-03 15:46:16 följande:
    Det är ju därför man ska kräva en lugn miljö för alla. Är det barnet med npf som stör så måste läraren avlägsna barnet och följa upp. (möten mellan föräldrar, skola, skolan ska kunna ge förslag på åtgärder) Det existerar inget scenario som är positivt för någon där ett barn ska kunna tillåtas skapa oreda.
    Fast jag skrev inte heller någonstans att man inte ska kunna avlägsna ett barn som stör. Tvärtom anser jag att man bör avlägsna barnet från den miljö den så uppenbart inte klarar av just då. Men problemet är ju snarare att dessa barn ofta pressas till att vara med i en miljö som är utmattande för den till den punkt att de inte längre klarar av att bete sig. Ett till problem med detta är ju; sen då? 

    Jag har ett barn som inte orkar miljön i klassrummet hela dagarna alltid, speciellt inte de långa dagarna. Skolans lösning; han får sitta ensam utanför. Det är knappast en acceptabel åtgärd. Han är redan trött av att tvingas klara av att sitta i i klassrummet till bristningsgränsen, sen förväntas han klara av att på egen hand styra upp och organisera sitt skolarbete. Han är 10. Detta är alltså något man inte förväntar sig att barnen som klarar av att vara kvar i klassrummet ska klara, detta är också något som just barn med npf har svårigheter med. 

    När jag gick i skolan hade vi en resurs, som råkade vara en pensionerad lärare, som vissa lektioner satt utanför med de elever som behövde det, hjälpte till att styra upp och svarade på frågor mm.. Detta verkar inte alls finnas längre. 
  • Anonym (M)
    Anonym (Amalia) skrev 2025-03-04 07:07:51 följande:

    Förr (inte SÅ länge sedan) så satte man ytterst ogärna psykiatriska diagnoser på barn och unga eftersom de riskerar att BLI sin diagnos! Jag tror det var bra!!


    Jo det är nog jättebra för alla dessa som gått igenom skolan och inte klarat skolan, utan diagnos och hela sitt liv istället bara setts som ett problembarn... Skolan är gjord för en viss typ av människor, de som inte passar in offras. För det finns ju inga vettiga alternativ för dessa barn och anpassningar görs inte i den utsträckning som behövs.

    De barn jag gick i skolan med som idag garanterat skulle fått diagnos, klarade inte skolan då. Många av dem har inte bra liv idag heller, en del har lyckats klara sig ändå, en del har fått hjälp och en diagnos som hjälper dem i ett samhälle som utvecklats till något som egentligen inte är bra för någon men som är ännu sämre för dessa individer. Hade skolorna gjort rätt anpassningar utan diagnos hade diagnoser faktiskt inte blivit så vanliga. Men idag måste man ofta i princip ha en diagnos att peka på för att skolan ska göra något alls.

    Idag ska ju skolan vara inkluderande vilket i praktiken innebär att alternativ har lagts ner och de som inte har riktigt grava problem hamnar i vanlig skola, men mer pengar finns ju inte, vilket då gör att dessa barn inte får hjälp.
  • Anonym (M)
    Tyra myra skrev 2025-03-03 23:03:57 följande:
    Ja, du har säkert mer insyn i detta än vad jag har.  Efter 25 år i yrket  har jag nog inte ännu förstått hur det hänger ihop.

    Slaskdiagnoser har blivit vanligare i takt med att efterfrågan på diagnoser exploderat. Det finns varken kompetent personal eller andra resurser för att möta denna efterfrågan.

    Då är det lättare att falla till föga och ge en slaskdiagnos än att förklara för föräldrar att deras barn ligger inom normalspannet men behöver konsekvent fostran i hemmet och skolan.
    Ditt sätt att utrycka dig antyder faktiskt rätt dålig, oprofessionell syn. Bara att kalla det för en slaskdiagnos visar ju hur du ser på det. Men jag antar att du vet att man faktiskt kan se betydande fysiska skillnader i en npf hjärna mot en neurotypisk hjärna? Sen att man inte gör en sådan undersökning inför diagnos säger ju sig själv att det skulle dels blir för dyrt och även göra köerna extremt mycket längre, även för personer med allvarliga medicinska problem. 

    Jag menar det görs ju även en medicinsk utredning inför en diagnos. Och om du själv levt med ett barn med en diagnos hade du nog själv förstått skillnaden. 

    Anledningen till att dessa diagnoser ens behövs är ju för att samhället ser ut som det gör, där dessa personer inte passar in. Det är ju knappt så neurotypiska personer funkar i detta samhälle om man tittar på det psykiska måendet generellt, där utbrändhet och depressioner är extremt vanligt. Istället för att rynka på näsan åt diagnoser kanske man bör vända blicken mot grundproblemet. 
  • Anonym (M)
    Tyra myra skrev 2025-03-04 10:24:27 följande:
    Ibland kan det vara på sin plats att berätta den osminkade sanningen.
     
    Jag gör detta utifrån barnens bästa. Naturligtvis ska barn med med tydliga symtom och genomgripande svårigheter i vardag och skola få sina diagnoser, men det är långt ifrån alla. Men en betydande del som kommer har inte det.

    Dessa barn blir inte hjälpta av en diagnos, tvärtom blir de stjälpta.

    Idag har det, som så mycket annat börjat bedrivas handel i diagnoser. Det erbjuds gratis tester via nätet där man senare för runt 30 000:- erbjuder vidare undersökning och diagnos. 

    Men frågan kvarstår blir dessa barn hjälpta av en diagnos?  Förändras deras bristande konsekvenstänk av en diagnos? Naturligtvis inte.

    Jag betvivlar inte en sekund att barn mår dåligt i dagens skola. Men att en diagnos på barnet skulle vara rätt väg att gå ser jag som orimligt. Det är skolans sätt att arbeta med barns fostran som är problemet.  

    Detta är min oprofessionella åsikt. 
    Nej deras sämre förmåga till konsekvenstänk blir inte magiskt bättre av en diagnos men däremot deras förståelse för hur de själva funkar och att hitta strategier som kan hjälpa tack vare en bättre förståelse av sin egen hjärna och hur den funkar. Och därmed ha större chans att ta sig igenom livet lite enklare trots större svårigheter. 

    Vilket är just vad många som får diagnos vittnar om. Istället för att gå runt och känna sig sämst för att man inte klarar av samma saker som de flesta andra med lätthet verkar klara av, så får man förklaringen att det FAKTiSKT är mycket svårare för dem och kräver mer av dem att klara av än andra runtomkring dem. 

    Däremot har undersökningar visat att många, när de kommer ut i arbetslivet hellre håller tyst om sina diagnoser pga fördomar och allmänt dålig attityd gentemot npf. Vilket i längden ökar risken för sjukskrivningar och utmattning för dessa personer. För npf ÄR en funktionsnedsättning. 

    Sen håller jag med om att skolan är det stora problemet, skolan borde fungera oavsett om barnet har en diagnos eller inte. Bara det faktum att fler och fler inte klarar grundskolan alls säger ju en hel del om utvecklingen. Och grejen är ju att detta problemet speglas i hela samhället. 
  • Anonym (M)
    Anonym (Amalia) skrev 2025-03-04 10:32:19 följande:

    Något jag reagerar på är när vuxna koketterar med sin ADHD!! Man gör sig lustig över att man inte kan hålla ordning eller komma i tid! Jag tänker att om man inte kan passa tider borde man ju också dyka upp för tidigt?! Men det händer väl aldrig? Nu handlar ju inte tråden om vuxna men kanske gör sådant att man blir mindre förstående?


    Fast det är ju rätt vanligt med personer med exvis adhd som faktiskt alltid är tidiga istället. Och hur vanligt problem är det ens för de flesta att rättfärdiga att folk inte har förståelse för individen? Det kommer alltid finnas individer som inte sköter sig oavsett diagnos eller inte, det skulle ju vara lika logiskt att behandla alla efter den premissen i så fall, inte bara de med adhd. 
  • Anonym (M)
    Anonym (Tusse) skrev 2025-03-04 14:06:29 följande:

    Går knappt föra dialoger längre kring diagnoser utan att mammor känner sig så träffade att de slår bakut. hysterisk diskussion i många år där man drivit stenhårt att det inte går att göra något åt. Det är genetiskt och det har minsann ingenting med varken kost eller rutiner att göra. Trots att det är konstaterat att miljön för tex ADHD är minst lika relevant som att det är genetiskt och ärfligt. Har ett bra sårbarheter rent genetiskt för ADHD är miljön hemma och i skolan, uppfostran, kost osv helt avgörande för hur diagnosen ger utslag. Skulle barn med ADHD få rätt förutsättningar skulle vi nog lätt kunna halvera diagnoserna hos unga. De kanske inte skulle avsevärt minska problemen hos barnen längst ut på spektrumet men det finns ju skäl till varför ADHD är vanligare hos barn till ensamstående mammor i socioekonomiskt utsatta områden. Det är ju troligen inte vattnet i den stadsdelen som är problemet. 


    Fast det är ju oavsett vad inte diagnoserna i sig som är problemet, det är heller inte konstigt att adhd oftare yttrar sig tidigare och tydligare hos barn i socioekonomiskt mer utsatta livssituationer. För det första är npf högst ärftligt, personer med npf har större risk att inte klara sig lika bra i samhället och därmed en logisk förklaring till varför barn med dessa förutsättningar i större utsträckning får en diagnos. Tar man också hänsyn till att personer i en socioekonomisk sämre situation inte heller har samma möjligheter att underlätta livet på ett sätt som normalt hjälper personer med npf gör det ännu mindre förvånande. Detta anser jag högst relevant, och tar man hänsyn till det gör sannolikheten att uppfostran skulle vara en särskillt stor faktor för utfallet minskar ganska mycket.

    Man kan tolka information väldigt olika beroende på vilka andra aspekter man tar hänsyn till. Men det är klart att det är lättare att säga att ensamstående mammor med sämre ekonomiska förutsättningar är sämre än andra. 

    Om något så visar detta snarare på tydliga samhällsproblem om något. Att sluta diagnosticera barn för att man önskar att saker fungerade annorlunda kommer ju knappast hjälpa dessa barn, eller hur? 
  • Anonym (M)
    Tyra myra skrev 2025-03-04 16:54:28 följande:
    Ber om ursäkt om jag missuppfattade dig men jag kan inte släppa att det gått så långt att man tror att diagnoser ensamt skulle ha en positiv effekt på dessa barn,

    Det är en väldigt farlig väg som vi slagit in på, när vi sviker våra barn på det här sättet. Både föräldrar och skola måste ta ansvaret för dessa barn och sluta diagnostisera bort dem. De har behov av struktur och bekräftelse för att mogna och bli den fantastiska personer som de kan bli.

    man
    Fast alltså för de flesta är det positivt att få en diagnos när man hela tiden blir ifrågasatt varför man inte klarar ditt och datt. Hade du inte också tyckt det var ganska skönt att få en förklaring till varför du inte klarar saker som andra gör? Istället för att tro att du helt enkelt är så jäkla dålig?

    Men sen det en diagnos i huvudsak är, är ju ett verktyg, ett hjälpmedel skulle man kunna säga både för att förstå sig själv och hitta rätt åtgärder och det är ju främst detta som är positivt. Det är därför diagnoser kan ha positiv effekt, istället för att famla i mörkret och inte ha en aning om att du inte hittar rätt verktyg för du är i fel verktygslåda och rotar. Självklart är det då ganska positivt att ha en ficklampa eller hur? 

    Det är iofs extremt många föräldrar som kämpar sig till utmattning och hamnar i ekonomiska svårigheter för att de försöker få skolan att ta sitt ansvar och när skolan inte gör det får föräldrarna axla ansvaret för båda, vilket ju såklart faller på sin egna orimlighet. Det är inte diagnoserna som är problemet. Det är skolorna och samhället som är problemet. Sen såklart finns det dåliga föräldrar, men majoriteten är ju knappast det. 

    Sen undrar jag på vilket sätt en förälder ska ta sitt ansvar så att skolan funkar, när den inte gör det? Har du själv erfarenhet av att tvinga iväg ett barn som rent ut sagt mår skit av att gå till skolan? Har du själv stått och sett hur ditt barn får totala meltdowns för barnet "ORKAR INTE MER"? Allt för att skolan faktiskt inte kan/vill anpassa på det sätt som behövs. Ingen vuxen hade accepterat såna förhållanden, men vi förväntar oss att barn ska göra det?
  • Anonym (M)
    Tyra myra skrev 2025-03-04 19:57:58 följande:
    Förlåt ADD mfl. ska det naturligtvis vara.

    Läkare är också människor och faller ibland till föga. Sen finns det också mindre nogräknade läkare som både diagnostiserar och sätter in mediciner på verkligt lösa boliner,

    Det är viktigt för föräldrar att känna till. 

    Tyvärr råder det stor brist på barnpsykiatriker och psykologer med barn specialitet och väntetiden till utredning kan bli väldigt lång. Då är det kanske frestande att själva betala för en utredning på privat men då tar man risken att den inte blir så komplett och rättvisande.

    Företag som annonserar om dessa typer av utredningar har ett intresse av att ställa så många diagnoser som möjligt.

    Att alla mediciner har biverkningar tror jag nog alla vet. Men ibland är det faktiskt så att biverkningarna påverkar barnet mer negativt, än medicinen påverkar positivt. Detta är viktigt att veta. 
    Jag hittar faktiskt inget som visar på att det skulle vara ett påvisat större problem att folk blir diagnosticerade fast de inte har någon diagnos. Det jag kan hitta är väl snarare att många blir diagnosticerade för ångestproblematik och depression och liknande och missar just npf som varit grundproblemet som ett vanligare problem. 

    Sedan är det ju intressant att du hänvisar till privata utredningar som problematiska, men det är ju inte direkt vem som helst som har ekonomi för det. Och det är ju oftare barn i en sämre socioekonomisk position som blir diagnosticerade, inte direkt dem som betalar för privata alternativ tänker jag. 

    Sen är det ju också så att kriterierna för npf länge varit byggt på hur det yttrar sig hos pojkar vilket ju gjort att diagnoser hos flickor under väldigt lång tid gått under radarn. Det har ju varit typiskt att just kvinnor feldiagnosticeras med  exempelvis ångest och social fobi och liknande istället för npf. Det är ju egentligen på senare tid man faktiskt på allvar tittar mer på hur det faktiskt yttrar sig hos tjejer och kvinnor. Så en ganska naturlig utveckling när man lär sig mer är ju just att antalet diagnoser ökar. Det är ju samma vad gäller alla medicinska och psykologiska diagnoser, varför skulle det vara annorlunda med just npf? 
  • Anonym (M)
    Anonym (Amalia) skrev 2025-03-05 04:26:49 följande:
    Jag menar bara att om man koketterar med hur slarvig man är och att man alltid kommer för sent (brukar handla om det i 100% av fallen) och skyller på sin ADHD-hjärna så utnyttjar man och gömmer sig bakom en diagnos som man kanske i många fall växt ifrån redan?! Liksom ingen vill städa men man GÖR det! Man har BLIVIT sin diagnos?!
    Fast man växer inte ur sin adhd, adhd är något man har hela livet. Det är ett faktum att adhd beror på en hjärna som är neurologiskt annorlunda, det förvinner inte. Faktum är att just med exekutiva funktioner är något personer med adhd har extremt svårt för då dessa fungerar annorlunda än hos en neurotypisk hjärna, detta gör just dessa saker markant svårare för personer med adhd. 

    Det som gör att det på många inte märks lika mycket när de är vuxna är ju att många har hittat strategier för att fungera "normalt". Detta lyckas inte alla med dock, då det faktiskt krävs mer för att en med adhd ska fungera som en neurotypisk person. 
  • Anonym (M)
    Anonym (Frank) skrev 2025-03-05 04:54:37 följande:
    ADHD är aldrig en ursäkt. Som M skriver gäller det att anpassa sig efter femman är. 

    Problemet en person har som skyller på sin ADHD är att den är lat. Den vill inte ta den jobbiga vägen och ta jobbet för att kompensera för sin diagnos.
    Fast sen är ju frågan, vem bestämmer när en person skyller på sin adhd till skillnad mot att försöka förklara sina svårigheter? För enligt min erfarenhet tolkar folk ofta in försök till förklaringar som ursäkter. Och då inte bara när det handlar om npf, utan generellt. Hur många har inte själva eller sett andra fått svaret "jag vill inte höra dina ursäkter", det brukar ofta kunna översättas med "jag bryr mig inte". 

    Själv har jag bara träffat en person som på riktigt skyllt på sin diagnos, den personen hade stora problem i livet och såg sig själv som offer i de allra flesta situationer, och såna personer finns det ju gott om utan diagnos också. 
  • Anonym (M)
    Tyra myra skrev 2025-03-05 12:16:02 följande:

    Vill avsluta mitt inhopp i tråden med ett litet tanke experiment.

    Du som inte har diagnostiserats med någon npf diagnos. Tänk tillbaka på din barndom och skoltid. Vad var jobbigt? Vad tror du dina föräldrar och lärare tyckte var jobbigt med dig?

    När jag gör det ser jag en liten flicka som var väldigt fokuserad och gick in i allt jag gjorde till 100%. Hade bara ett fåtal kompisar men dessa har å andra sidan funnits med hela livet,
    Mina föräldrar och även syskon tyckte nog att jag var jobbig på så sätt att jag var väldigt bestämd över hur jag ville ha saker och ting. Alltid sitta på samma stol vid bordet eller soffan. mm

    Nog har jag haft min beskärda del av autistiska drag alltid. Men dessa har faktiskt varit mig till stor nytta i livet. Mitt focus har hjälpt mig i mina studier och senare i mitt arbete och i livet i övrigt.  Mina autistiska drag har gjort mig till den jag är och jag är stolt över detta.

    På samma sätt kan vi se hur framgångsrika idrottare genom sina speciella drag excellerat i sin sport.

    Vi har alla vår personliga särart och allt eftersom vi växer upp slipas de vassa kanterna bort och vi upplever att vi är välanpassade till vår miljö. 

    Vi kommer aldrig födas som välanpassade. Anpassning är någonting vi lär oss av föräldrar/familj, skola och andra aktiviteter där vi integrerar med andra människor. 


    Det är ju stor skillnad på att ha autistiska drag och att faktiskt uppnå kriterier för en diagnos, autistiska drag har ju väldigt många människor. Just att det bara är "drag" är ju för att de dels inte är på en handikappande nivå. Som du utrycker anser du ju att dina autistiska drag har varit en styrka för dig. Såklart kan autister hitta sätt att använda vissa delar av sin autism som en styrka, men för det mesta, enligt vad man hör från autister, så är deras svårigheter såpass omfattande att det i de flesta sammanhang faktiskt innebär ett visst mått av handikapp. 

    För en person som faktiskt har autism är ju dessa drag istället på en nivå som ofta ställer till problem för att fungera i normala sammanhang. Det är en enorm skillnad på att vara bestämd och envis med hur man vill ha det och att få fullständiga låsningar, panik och meltdowns när saker som inte blir som det var tänkt exempelvis. 

    Angående din frågeställning har jag själv ingen diagnos, skulle jag däremot gått i skolan idag hade jag sannolikt fått en. Skolan gick bra ett tag, men gick sakta utför allteftersom jag blev äldre. Enda anledningen att jag klarade skolan såpass som jag ändå gjorde, var att jag har såpass lätt för att lära mig och en tillräckligt hög intelligens nivå för att få väldigt mycket "gratis" och kompenserat med det. Vilket man fortsatt med i vuxen ålder. Det sociala har alltid varit besvärligt, även om jag aldrig blivit mobbad och jag har ändå alltid haft någon vän, men det har ju bara varit vänner i sammanhanget. Alltså att man är vänner under tiden man tillhör samma grupp, just detta är något jag sällan lider av dock. Men vad gäller skolan så fanns mer utrymme, mallen för vilka elever som passar i skolan upplever jag var större förr. 
  • Anonym (M)
    Tyra myra skrev 2025-03-06 17:00:45 följande:
    Tror du kanske missförstod mig lite. Vi har ju alla drag av det en och det andra, hos några slipas dessa relativt snabbt ner när vi socialiseras av föräldrar och skola. Vi anpassar oss precis så mycket som vi behöver i den miljö vi vistas i. 

    Vad händer när föräldrar/skolan inte ger oss den struktur och de ramar resten av samhället kräver?  

    Nu talar jag inte om de barn som har en 100% med svåra symtom som påverkar deras vardag och är handikappande för dem. Dessa ska naturligtvis få sina diagnoser, ofta har de fler än en.  Naturligtvis ska det sättas in mediciner och andra resurser för att hjälpa dem till ett bra liv utifrån deras förutsättningar. 

    Däremot är det i mina ögon farligt om vi inte låter våra barn få vara "lite speciella" , på sina olika vis. 

    Hade en kamrat från småskolan som då ansågs vara hyperaktiv och en smula omogen. Han utvecklades till en framgångsrik idrottsman och senare i livet företagare.  Man kan fundera över vad som skulle hänt med honom om han var barn idag? Hade han fått samma möjlighet att utveckla sina styrkor, eller skulle han ha diagnostiserats, medicinerats och setts som ett problem?
    Fast det är ju du som envisas med att dra parallellen mellan barn med drag av diagnoser från förr med barn med diagnoser idag och verkar tro att i princip vem som helst som vill ha en diagnos kan få en. Det är en syn som är rätt vanligt just hos gemene man och därför gör att dessa personer med diagnoser inte tas på allvar och varför många när de väl kommer in i arbetslivet håller tyst om sina i
    Diagnoser. Vilket är synd eftersom de går miste om anpassningar som de har rätt till och skulle göra att de klarar sitt arbete bättre. 

    Den kamraten du pratar om, kämpade han med skolan? För de absolut flesta som inte skulle klara skolan idag kämpade oftast med skolan redan då. Idag skulle den personen istället åtminstone veta varför det inte funkar. Sen är det ju olika hur väl skolorna klarar av att anpassa så att dessa barn klarar skolan.

    Sen är ju faktum att det blivit mindre och mindre alternativ för barn som inte klarar skolan också, jag menar obs-klasser och liknande som fanns förr finns inte idag, det finns färre resursskolor osv. Precis som det finns färre jobb för personer som har så stora svårigheter att de har problem att hantera vanliga jobb. Förr fanns ju mycket fler enkla jobb, och iom digitaliseringen osv som på ett sätt inneburit en effektivisering men också inneburit att färre personer ska sköta samma arbete som gjordes av fler personer förr. Vilket i praktiken innebär många fler olika arbetsuppgifter för en person. Detta är såklart negativt för många av dessa personer. 

    Så kontentan är egentligen att absolut har samhällsutvecklingen blivit på ett sådant sätt att det på många sätt är svårare för de personer med diagnoser. Vilket i sin tur har effekten att dessa diagnoser märks mer, och därför behöver stöd idag. Det beror inte på att diagnoserna i sig egentligen blivit vanligare, de var sannolikt hyfsat lika förr, men då hade man dels inte alls den kunskapen om det, det var ju trots allt inte förrän på 80-talet som adhd blev en diagnos. Men däremot har ju just problematiken kring barn med adhd-symptom diskuterats av läkare desto längre. Däremot har det funnits mer plats för dessa, jag menar man behöver inte gå tillbaka jättelänge innan man träffar på dem som slutade skolan efter 9-an och började jobba istället. Vart får du jobb i den åldern idag? 
  • Anonym (M)
    Tyra myra skrev 2025-03-06 18:29:32 följande:
    Förstår om du har en diagnos, då du inte kan skilja på resonemangen jag för.

    Att det gått inflation i npf diagnoser är välkänt och ett problem för oss.

    Att vi i Sverige är mycket mera generösa med att sätta dessa diagnoser är också välkänt.

    När jag försöker peka på farorna barn utsätts för, när man alltför lättvindigt sätter diagnoser på dem i stället för att hjälpa dem på annat sätt.

    Det handlar om barnens bästa i skolans bästa och inte föräldrarnas bästa.  

    De barn jag talar om har ingen nytta av medicinering utan tvärtom kan den skapa mera problem för dem. 

    Någonstans måste vi sätta stopp. Om vi fortsätter att ge diagnoser och mediciner till de barn vi upplever som problem och inte tar i tu med grundproblemen så har snart 50% av våra barn diagnoser och medicinering. 

    Jag säger i alla fall STOPP.  Men jag hoppas innerligt att vi börjar ta våra barns symtom på allvar. Symtomen beror till stor del på den ostrukturerade miljö de växer upp i samtidigt som skolan inte tar ansvar för att ge barnen den struktur de behöver.
    Fast jag har i och för sig ingen diagnos, och saken är ju den att problemet som du pekar på och som jag dessutom håller med om är ju att samhällsutvecklingen är ett problem. Vilket du uppenbarligen ignorerade helt. 

    Problemet är ju att samhället ser ju ut som det gör idag, hur ska det fåtal som drabbas mest av detta, alltså de med diagnoser, kunna förändra det? Deras problem minskas ju inte av att tycka att samhällsutvecklingen är galen, eller hur? Skolorna har inte resurser nog att hjälpa dessa barn, hur mycket man än önskar det. Har man ett barn med diagnos som inte klarar av skolan, har man tillräckligt med att slåss för att barnet bara ska få anpassningar för att kunna gå dit. Förändra världen eller ens skolan i stort är inte att tänka på. Sen om barnet får en diagnos litar man väl på det team av läkare och psykologer som ställt diagnosen? 

    Sen anser jag att man absolut så långt det är möjligt ska undvika medicinering på barn, och försöka anpassa så mycket det går och hitta strategier istället. Men återigen är ju problemet att skolorna inte klarar detta och resultatet blir att föräldrarna får välja mellan en ohållbar situation för barnet eller medicinering där det ändå funkar bättre. Sen är det väl bara adhd som medicineras? Autism medicineras iaf inte. 

    Så rätt väg är ju inte att i första hand sätta stopp för diagnosticering, utan att förändra skolan. För innan skolan har förändrats kommer dessa barn inte bli hjälpta av det. Det är nog extremt få föräldrar som faktiskt vill ha en diagnos på sina barn. Och att skylla på enskilda föräldrar gör heller inte saken bättre, många med barn med diagnos kämpar hårdare än de flesta, varför dessa föräldrar har en större risk att dels separera från barnets andra förälder och även att bli utbränd. Att personer med mindre allvarliga svårigheter skulle klara livet om samhället såg annorlunda ut, innebär ju dels inte att de inte har diagnoser, och förändrar ju inte att det faktum att de inte klarar av det som det ser ut idag.
Svar på tråden Varför har barns beteenden blivit medicinska och inte pedagogiska?