Vad är det för fel på mig?

Det är ju olika hur man känner. Inget behöver vara fel för att man inte följer normen. Kanske beror det på din autism som du själv föreslår, kanske har du bara inte mött rätt person än. Jag har själv blivit utsatt för våld i en nära relation och jag tyckte ändå att det var värt att försöka igen, inte med misshandlaren alltså. Vitsen med en relation är väl att man får uppleva kärlek tills/om relationen spricker, men inget är rätt eller fel när det gäller känslor. Vill du inte så vill du inte. Jag lever också ensan just nu och vill ha det så.

Du har säkert annat fint i ditt liv som får dig att må bra och vara glad.

Autism är väldigt olika vet faktisk tre syskon en tjej och två killar med just autism visserligen mer än bara det där och en lägger stor vikt vid det, en pratar men har inget och tjejen tror jag skulle uppskatta det men hon har haft det mycket förr och har annat i livet idag.

Vad tycker du om kramar då, är de också äckliga?

Frågar för att jag vill kunna förstå.

Handlar det om att du inte blir vare sig kär eller sexuellt attraherad så är du nog aromantisk och asexuell.

Men om du känner känslorna men inte vill/vågar agera på dem, så är det ju något annat. Kanske någon form av fobi?

Nej självklart tycker jag att kramar inte är äckliga. Varför skulle jag?

Varför inte? Det finns rätt många som inte gillar kramar, i synnerhet inte från andra än de allra allra närmaste. 

Jag har själv autism och saknade helt och hållet intresse för relationer ett bra tag i mitt vuxna liv. Jag hade haft kortare relationer som tonåring och ung vuxen men till slut var det som om jag bara tröttnade på allt och slutade engagera mig. Jag levde som lycklig singel i sju års tid innan jag helt plötsligt blev kär i en man som älskade mig tillbaka, då hade vi varit kompisar i cirka fyra månader.

Jag tycker inte alls att ditt resonemang är sjukt. Du lever ditt liv och ingen annan kan bestämma om du ska ha förhållande eller ej, det är din ensak.

Här måste man nog veta hur gammal du är och om du är tjej eller kille. Det är nämligen stor skillnad där. 

Jag är ingen tjej eller kille-jag är en kvinna. Mer än så säger jag inte. 

Jag känner inte dig, det var bara en fråga.

Okej. I tonåren skulle det inte vara särskilt konstig. Det upplever många tjejer i tonåren. Jag utgår då ifrån att du är över 20. Men även där.... det finns de som kan vara så och sedan ändrar det sig när de närmar sig 30. Över 50 eller 60 - då kan en del kvinnor ha tröttnat på sexualitet. Eller vill inte ha relation pga dåliga erfarenheter.

Att du är rädd för att något farligt skulle kunna hända, när du har autism och svårt att tolka situationer - det är egentligen vettigt. Du har säkert svårare att märka om något är fel. Det är dock något man kan lära sig i ganska stor utsträckning. Och man kan ju också vara försiktig (inte vara ensam med personen i början, t.ex.).

Att relationer/äktenskap går sönder - 50? - ja, det låter ju som om man inte vill satsa på det. Men samtidigt kan det ju vara så att man är tillsammans i 10 eller 20 år (bara som exempel nu), och sedan tycker man, nu passar det inte längre och man går skilda vägar. Men man har haft det bra i många år och det är bara att det inte passar NU. Kanske måste en relation inte hålla hela livet? 

Sexualitet är ännu en annan sak. Där kan du också beskriva närmare hur du känner.