Anonym (ego)

Fri 7 Mar 2025 10:38

83 svar

Pausa eller messa frånvarande dotter?

Anonym (Lars-Åke) skrev 2025-03-06 15:30:24 följande:

Jag har en dotter på 40 år som jag aldrig varit hemma hos, som från normalt umgänge, födelsedagar, julfirande, AW med mera, har upphört helt. Hon svarar inte på telefon, förklarar inte varför, har sagt att hon älskar mig men svarar inte. Har dålig kontakt med sin mamma och sin bror också.

Hon verkar må bra för övrigt i livet, med jobb och vänner.

Jag har fortsatt att skicka sms, lite skämtsamma, vardagliga, om vad jag har för mig. Som ett sätt att visa att jag tänker på henne, att livet går vidare.

Nu föreslår mitt ex - henens mamma - att jag ska ta paus, inte höra av mig alls till henne under en period. Det kan ju vara så att hon bara blir irriterad av mina meddelanden, upplever det som tjat.

Jag funderar på att meddela henne kort att jag nu tar paus från messandet.

Vad tycker du?

Om hon valt bort kontakt med dig så beror det troligen på att hon tycker att något skaver i er relation och att du inte vill lyssna på det eller ändra på något i ditt beteende för att förbättra er relation. Det behöver inte vara så att du håller med henne i hennes uppfattning, hon kan ha den uppfattningen ändå.

Och att du då som ett sätt att hålla kontakten pratar om dig själv och vad du gör - det skulle kunna slå helt fel ifall hennes uppfattning är att du inte bryr dig om henne.

Antingen så respekterar du hennes önskan att inte ha kontakt med dig. Man måste ju inte ha kontakt med människor man inte trivs med, även om de är familj.

Men om du nu tänker dig att försöka hålla kontakten och höra av dig då och då: fråga istället om henne, visa att du är intresserad av vad hon gör, uttryck att du saknar att ha henne i ditt liv, öppna för att du är intresserad av vad hon har att säga, och vad hon skulle behöva från dig för att vilja återuppta kontakt.

Anonym (ego)

Fri 7 Mar 2025 10:49

#6

burleskburkläsk skrev 2025-03-07 10:47:38 följande:

Har varit med om exakt det, det var hemskt.

Jag tror det är exakt det som sker...

Det behöver det inte vara. Många väljer bort toxiska relationer för sin egen skull och på eget initiativ, även om det är familj som väljs bort.

Anonym (ego)

Fri 7 Mar 2025 15:32

#10

Anonym (Lars-Åke) skrev 2025-03-07 15:06:04 följande:

Ja, det är något som skaver. Jag vill gärna prata med henne om det, har även erbjudit mig att gå i samtalsterapi med henne, men hon har inte nappat.

Ja, hon tycker att jag är ego som pratar om mig själv. Tyvärr messar eller skriver eller pratar hon inte själv, så jag vet inte så mycket om hennes vardag. Du har rätt i att det kan slå fel att jag messar om mig själv. Därför jag funderar på att ta en paus.

Man måste inte ha kontakt med någon, inte ens släkt. Det gör ont i magen att läsa den meningen, jag saknar henne så mycket. Och ibland känner jag mig förbannad på henne som inte visar mer respekt och tacksamhet mot sin snälla, omtänksamma pappa... :-O

Jag skulle gärna fråga henne om allt möjligt, men hon vägrar all kontakt just nu. Det drabbar även hennes bror och till största del hennes mamma.

Antingen så är hon inte så intresserad av att lösa era problem, hon är nöjd med läget som det är. Eller så vet hon att det inte skulle löna sig, och varför då lägga tid på det.

Om du tänker såsom du skriver om dig och henne och er relation: att hon borde visa respekt och tacksamhet mot dig. Ja, det låter för mig som nåt som skulle skava rejält. Det kan vara så att hon inte alls ser dig som snäll eller omtänksam. Hon kanske inte tycker att hon har något att vara tacksam för gentemot dig.

Och har du den synen på dig själv, henne, och er relation, ja, då förstår jag om hon tycker att det inte är lönt med någon terapi.

Man är inte skyldig att umgås med någon för att denne blir ledsen av uteblivet umgänge. Det är inte tillräckliga skäl. I en vuxen relation så måste det finnas nåt slags ömsesidigt utbyte och en gemensam vilja till umgänge och kontakt.

Anonym (ego)

Fri 7 Mar 2025 15:56

#14

Anonym (Lars-Åke) skrev 2025-03-07 15:42:27 följande:

Okej, stryk tacksamhet. Säg "artighet" istället. Om en granne säger hej i hissen och kommenterar vädret så ler jag och svarar. Det behöver inte vara konstigare.

Jag var ganska arg på min pappa men tyckte att jag hade en skyldighet att åtminstone höra av mig ibland, berätta om mitt liv. När han dog hittade jag pärmen med alla brev jag skrivit till honom och mamma.

Det där som idag kallas att ghosta någon, att ignorera andra som bryr sig om en, som tycker om en, det är fel på flera sätt.

Dottern består till en del av mig, av minnen och de egenskaper hon ärvt av mig. Det där har hon kvar hela livet. Därför blir hon på sätt och vis "halv" om hon inte hanterar mig. Det kommer att drabba henne själv, tror jag.

Nej, stryk artighet. Om någon återkommande aktivt hör av sig trots att man inte vill ha kontakt så finns det inga krav på att ge något tillbaka. Tvärtom så blir det ju till slut nåt som liknar stalking ifall man återkommande tar kontakt med någon som inte vill.

Att du upplevde skyldighet att ha kontakt med din pappa är irrelevant, du och din dotter är inte samma personer. Och din dotter vet att hon inte har några skyldigheter gentemot dig bara för att du är hennes pappa. Och om hon nu hade kontakt med dig av skyldighet - är det en kontakt du vill ha? Att hon egentligen inte vill, men känner sig tvungen?

Din dotter ghostar inte dig, det är du som tangerar stalking som inte respekterar att hon inte vill ha kontakt.

Dottern består inte av en kombination av dig och sin mamma, hon är en alldeles egen person som består helt och hållet av sig själv. Troligen känner hon sig alldeles hel, och kanske mer än hel när hon inte har dig i sitt liv. Och ju mer du skriver, desto mer förstår man varför din dotter inte vill ha kontakt med dig, eller tycker att nån terapi med dig skulle vara lönt.

Anonym (ego)

Wed 12 Mar 2025 08:40

#35

Anonym (Lars-Åke) skrev 2025-03-11 17:13:35 följande:

Tack för alla svar, en del vänliga, en del som jag upplever som väldigt orättvisa angrepp på en person ni inte känner.

Jag har bestämt mig för att dra ner på smsandet till ett mess i månaden. På så sätt visar jag respekt för hennes val och visar ändå att jag bryr mig om henne och vet att hon finns.

Hennes bror fyllde år nyligen, men hon har slutat uppvakta honom och har valt bort kontakten med sina brorsbarn. Hon har varken en relation (så vitt jag vet) eller egna barn, så hon skulle kunna leva mer i sin gamla familj.

Det är mycket möjligt att jag var för dålig på att hålla kontakt med henne efter skilsmässan. Det beklagar jag, ber gärna om ursäkt för. Men det hände för mer än 20 år sen, så jag hoppas att hon hittar ett sätt att ta sig igenom de känslorna.

Så när du var dålig på att hålla kontakt med henne efter skilsmässan, ett barn som du hade föräldraansvar för. Då var det okej och nåt hon bara borde komma över.

Men nu, när hon inte vill hålla kontakt med dig, då är det synd om dig och nåt hon borde göra för att du ska må bättre?

Hon, som är ditt barn, ska alltså ta ansar för precis alla dina känslor. Hon ska förstå att du inte orkar med att hålla kontakten när hon var barn, och nu hålla kontakten när du behöver henne igen.

Tänker du så om alla människor, att de bör finnas till för din skull och dina behov? Eller är det främst dina barn som ska ha den rollen? En pryl som du kan slänga undan när du inte har tid eller lust, men som du sen kan plocka fram när du tycker att du behöver den?

Anonym (ego)

Wed 12 Mar 2025 08:57

#37

Anonym (XX&) skrev 2025-03-12 08:53:09 följande:

Så känslokallt att döma ut någon som narcissistisk bara för att man är en helt vanlig gubbe som inte har fingertoppskänsla för sin dotter.

Jag tycker att TS kan fortsätta skicka meddelanden ibland, men dra ner på frekvensen. Det är inte bara en persons känslor som räknas, TS är också en människa värd kärlek och respekt. Självklart har han rätt att bli arg ibland - ilska är en form av sorg och man får vara ledsen när kontakten med ett älskat barn har havererat. Däremot behöver man inte agera på alla sina känslor.

Många helt vanliga gubbar är tyvärr narcissister, eller beter sig på ett narcissistiskt sätt. Varför ska man inte säga det? TS har ändå startat en tråd här för att få synpunkter.

TS får såklart ha alla känslor han har, men det är inte dotterns ansvar att ta hand om dem genom att ha en kontakt med honom som hon inte vill ha.

Anonym (ego)

Wed 12 Mar 2025 09:40

#40

Anonym (XX&) skrev 2025-03-12 09:14:41 följande:

Nej, det är inte "många" som är narcissister. Det är tvärtom en ganska ovanlig diagnos. Och det är inget som är specifikt för gubbar även om det är mode att kalla män för narcissister och kvinnor för borderline. En havererad relation behöver inte alltid diagnosticeras eller vara mer än bara just vad det är - en dålig relation.

Det är absolut inte dotterns ansvar att ta hand om hans känslor, men man kan vara medmänniska och se att även han har känslor som är lika mycket värda.

Jo, jag tror att det är det. Visst, det är något man slänger sig, med, men många har ju det beteendet och det blir problematiskt för dem själva och omgivningen. Som i TS fall, som struntat i sin dotter under hennes uppväxt och nu tycker att han kan komma och ställa krav på att hon ska finnas för hans behov. Det är klassiskt narcissistiskt beteende.

Det finns inget som talar för att för att dottern inte vet att pappan är en människa med känslor, men att hon ändå väljer att inte ha kontakt med honom.

Tvärtom verkar det snarare vara TS som har svårt att förstå att dottern har känslor och att hon inte finns till för att tillgodose hans behov. Och att dotterns ovilja att ha kontakt är helt rimlig för man är inte tvungen att ha kontakt eller umgås med någon, även om det råkar vara en förälder.

Anonym (ego)

Wed 12 Mar 2025 10:44

#42

Anonym (Mia) skrev 2025-03-12 09:45:26 följande:

Angrepp från främlingar? Här skrivs efter vilken information du ger, såklart får du ta svaren med en nypa salt. Att reagera defensivt behöver inte vara den mest framgångsrika metoden.

En gång i månaden låter bra.

Det är anmärkningsvärt att du tar lätt på hur du har betett dig tidigare, handlingar har konsekvenser, alltid. Hur en person har betett sig formar hur man ser på denne i framtiden, mer än 20 år sen spelar ingen roll. Min pappa betedde sig uselt mot min mamma, 20 år senare var det fortfarande en del av min uppfattning om honom. Han gjorde ingenting för att förändra den bilden så den satt kvar. Han tyckte kanske som du, dels att hans tidigare brister inte var så farliga och att det var mitt ansvar att ta mig förbi det. Drog ner kontakten till några ggr per år, jag tyckte inte om honom längre även om jag älskade honom.

Håller helt med dig, där, om att han tar lätt på hur hans egna handlingar påverkat dottern. Det är dessutom ofta större konsekvenser att behandlas så när man är ett barn. Ett barn som är beroende av sin förälders omvårdnad och kärlek skadas mer av att en förälder försvinner eller skapar distans.

Anonym (ego)

Wed 12 Mar 2025 11:49

#54

Anonym (Lars-Åke) skrev 2025-03-12 11:37:10 följande:

Om två människor har en konflikt så är det bådas ansvar att försöka lösa det, om de vill att det ska lösas.

Världen är mer komplicerad än att en är ond och en är god.

Ni har inte en konflikt.

Och man har inte ansvar att träffa eller umgås med någon man inte vill.

Ingenhar sagt nåt om en ond eller god, utan det handlar om att du är en person som din dotter inte tycker om att umgås med och därför väljer att inte ha kontakt med.

Du skulle kunna be om ursäkt och försöka bli en person som hon vill ha kontakt med, men det är ändå ingen garanti för att hon skulle vilja det. Eller så kan du göra som du gör nu, ha din offerkofta och försöka få det till att bli hennes ansvar att ha kontakt med dig för att fylla dina behov. Och det kommer hon inte att göra, och det är inget hon måste göra heller.

Anonym (ego)

Wed 12 Mar 2025 12:45

#57

Anonym (Lars-Åke) skrev 2025-03-12 12:06:18 följande:

OK, du och jag kommer nog inte längre. Tack för dina synpunkter.

Nä, och du kommer nog inte heller att komma så mycket längre med din dotter.

Anonym (ego)

Wed 12 Mar 2025 14:52

#65

Anonym (Lars-Åke) skrev 2025-03-12 14:12:55 följande:

Nej, situationen har inte uppstått av sig självt, den har uppstått på grund av en skilsmässa, hennes personlighet och mina brister.

Nej, jag vill naturligtvis att vi löser det tillsammans. Vilket är omöjligt när hon inte vill skriva eller prata med mig. Den situation som är idag är vi båda medskyldiga till, och kan bara lösa gemensamt. Om hon skulle vilja det, vilket jag inte kan eller vill tvinga henne till.

Det där med ond/god syftar på de inlägg här som gett mig diverse psykiatriska diagnoser eller fantiserat om hur jag varit så totalt försumlig under alla år. Och de inlägg som lägger all skuld på mig, inget på vår dåliga relation. De som skriver glömmer att dottern har dålig kontakt även med sin mamma, sin bror och sina brorsbarn.

Nej, jag kommer inte 19 år senare och försöker något. Jag har försökt hålla god kontakt med henne i över 20 år. Den har varit god periodvis, men har blivit försämrad. Varför vet jag inte, eftersom hon inte vill diskutera det.

Jag rycker inte på axlarna åt problemet, jag har verkligen försökt förbättra situationen. Men vi kan inte göra något åt det som hände på 90-talet, vi kan bara göra något åt det som händer nu och i framtiden.

Du vill visserligen inte ha mina synpunkter, men jag ger dem ändå. Är ju ändå ett öppet forum :)

Att hon skulle vara medskyldig till situationen är ju lite svårsmält, med tanke på att situationen kanske är precis som hon vill ha den, under de förutsättningar som råder.

Och att man har dålig kontakt med flera personer i en familj är inte så konstigt, det kan ha varit en familjesituation på det stora hela som hon inte trivs med. Det är ofta så.

Nej, du kan inte ändra hur du betedde dig under 90-talet, men du kan be om ursäkt för hur det har påverkat henne. Då kanske hon eventuellt ser någon mening med att ha dig i sin nutid och framtid.

Anonym (ego)

Wed 12 Mar 2025 15:47

#71

Anonym (Lars-Åke) skrev 2025-03-12 15:09:34 följande:

Anonym (m) skrev 2025-03-12 14:44:25 följande:

Ja det är ett oerhört svek, men TS verkar se det som en bagatell i sammanhanget. Och den attityden gör honom knappast mer attraktiv för dottern för en pappa-relation.

Ni fantiserar. Jag har inte utsatt henne för "ett oerhört svek". Jag skötte kontakten med dottern, hon bodde hos mig varannan vecka tills hon var 16 år, hon åt middag med mig, vi gjorde utlandsresor.

Jag borde dock ha varit mer inkännande och lyssnande, det inser jag. Vilket är omöjligt att göra något åt idag, eftersom det hände på 90-talet.

Frågan är hur jag ska hantera detta idag. Tills vidare drar jag bara ner på mina kontaktförsök, så att hon inte ska tycka att jag tjatar.

Du kan ju börja med att be om ursäkt för om du sårat henne tidigare. Skriv att du saknar henne och vill försöka gottgöra eller ändra ditt beteende så att hon vill ha en relation med dig igen.

Du kan även visa intresse för henne i dina meddelanden, inte bara skriva om dig själv och vad du vill. Även om du inte vet saker om henne så kan du ju skriva typ att du hoppas att hon har det bra där hon bor, att hon mår bra, har allt hon behöver, trivs på jobbet, osv. Skriv att du tänker på henne och undrar hur hon har det och att du önskar och hoppas att hon har det bra.

Det ter sig i dina inlägg som att du än idag har lite svårt att vara inkännande och lyssnande. Du tar lätt illa upp av kritik och ifrågasättande och sätter dig gärna i en offerposition, du framstår som ganska självcentrerad. Allt det är troligen egenskaper som gör att din dotter tycker att hon klarar sig utan dig i sitt liv.

Så ett ärligt försök att komma till insikt om dessa egenskaper, be om ursäkt för hur de har drabbat henne tidigare, och ett försök att ändra ditt beteende kan göra henne mer positiv till att återuppta kontakten med dig.

Eller så inser du att du är den du är och tänker inte ändra dig, och då accepterar att du blir bortvald av personer som du egentligen skulle vilja ha i ditt liv.

Anonym (ego)

Wed 12 Mar 2025 15:52

#73

Anonym (Lars-Åke) skrev 2025-03-12 15:20:17 följande:

OK, byt ut "medskyldig" till "medagerande". Visst har hon valt bort mig, det måste jag respektera och försöka lära mig något av.

Jag har bett henne om förlåtelse för mina brister gentemot henne, flera gånger.

Nu backar jag undan, hör inte av mig lika ofta. Hon vill uppenbarligen inte ha någon kontakt just nu, och det respekterar jag, även om det brinner i mitt hjärta.

Fast, och nu utgår jag ifrån hur du uttrycker dig här: ett förlåt som inte kommer från hjärtat är ett förlåt man lika gärna kan vara utan. Och det ter sig som att du egentligen inte tycker att du gjort något, utan att dottern överreagerar och drar stora växlar på nåt som du tycker är petitesser. Detta märker hon nog när du ber om "förlåt" och ser att det inte är genuint och med en förståelse för hur ditt beteende tidigare och ditt "förlåt" senare landat hos henne.

Anonym (Lars-Åke) skrev 2025-03-12 15:22:56 följande:

Det där låter som en retorisk fråga. Du menar kanske att hon inte har någon glädje av att ha kontakt med mig. Så kan det vara.

Barn har som regel behov av goda relationer med sina föräldrar och minnen av sin barndom. Det hjälper dem i det vuxna livet. Motsatsen till traumatiska minnen.

Goda relationer ja, men relationen med dig verkar ju inte vara så god, den verkar snarare kosta lite för mycket. Och därmed känner hon att hon klarar sig utan den, eller till och med har det bättre utan den. Det är inte säkert att hon ser en relation med dig som någon som helst hjälp i hennes vuxenliv.

Anonym (ego)

Thu 13 Mar 2025 08:38

#80

Anonym (Lars-Åke) skrev 2025-03-12 16:37:33 följande:

Jag har bett om förlåtelse för mina brister. Flera gånger och på flera sätt. Jag har skrivit att jag saknar henne. Jag har visat intresse för henne, många gånger. Nu går det inte eftersom jag inte vet något om hur hon har det. Det finns inget samtal. Jag kan fråga, men hon svarar inte. Jag har önskat henne allt gott, gång på gång. Det hjälper inte.

Jag är inte särskilt känslig för kritik, men reagerar förstås när någon som inte känner mig dömer mig på olika sätt som inte stämmer.

Just nu verkar det enda alternativet vara att låta henne vara ifred.

Undrar hur du själv har det med dina vuxna barn. Funkar det?

Du verkar ha bestämt dig att hon är problemet och att det är dig det är synd om.

Jo, du verkar känslig för kritik. För de svar du får i tråden utgår ifrån det du skriver, och bara på de rader du producerar så framträder bilden av dig så tydligt. Och det kan du inte ta.

Men du kan vara säker på att det är så din dotter också ser dig, och troligen har hon ett bra, tom bättre liv utan dig, på grund av hur du är och beter dig.

Hur jag har det i mitt liv ör helt irrelevant, jag har inte bett om råd på ett öppet forum, det är det du som har gjort. Men en klassisk vändning där - försöka kasta skuld hit och dit bara för att slippa se dig i spegeln och inse att ditt eget beteende satt dig i den här situationen.

Pausa eller messa frånvarande dotter?

INNEHÅLL