Jag känner mig så ledsen. Min sambo sen många år, har under ganska lång tid varit allt annat än kärleksfull. Detta följs av perioder när han är fin och hyfsat kärleksfull, innan det vänder igen. Nu har han, sedan slutet av januari/början på februari, varit allt annat än kärleksfull. Jag får bara negativa kommentarer av honom. Igår satte jag upp håret i en frisyr jag haft flera gånger. Han lät snabbt hälsa att jag inte ska ha håret så, eftersom jag får avlångt ansikte. När han tilltalar mig är det ofta för att berätta vad jag missat, glömt, gjort dåligt eller kan göra bättre. Jag blir ständigt recenserad till det negativa. Om jag någon gång ber om råd kring klädsel, för att jag faktiskt undrar om plagget passar, suckar han och ber mig sluta fiska efter komplimanger. Det händer alltså fem-sex gånger per år att jag frågar.Idag påtalade jag just det. Att det var länge sen jag ens fick en puss. Eller en ordentlig kram. Jag har försökt ge honom pussar, men han vänder bort huvudet. Jag tog också upp att han nästan bara ger mig negativ återkoppling. Hans reaktion var att bli sur, kalla mig kravmaskin och så bad han mig lämna rummet. I de här perioderna har vi inte heller sex. I de värre perioderna har vi mer sex, men inte mycket. Minsta lilla motgång gör att han inte vill ha sex. Nu är han trött av pollenallergi och då orkar han absolut inte med sex till exempel. Vi har två barn tillsammans och det känns oerhört tråkigt att splittra familjen, men jag längtar verkligen efter att få känna mig älskad. Nu känner jag mig bara i vägen, att jag gör fel och att jag är ful. Ingen behöver föreslå terapi. Det vägrar han. Han vägrar också tala om hur han känner. Jag har ställt frågan några gånger genom åren och det slutar med att han blir sur och går därifrån. Men nu är jag så less på det här. Finns det en positiv väg ut ur detta?
