Att ha en diagnos
Jag har en diagnos. Vilket jag känner stor sorg över. Jag vill inte vara på det här sättet.
Jag hatar mig själv. Varför kan jag inte bara vara normal?
Aldrig acceptera detta.
Jag har en diagnos. Vilket jag känner stor sorg över. Jag vill inte vara på det här sättet.
Jag hatar mig själv. Varför kan jag inte bara vara normal?
Aldrig acceptera detta.
Antingen får du väl begära att en ny utredning görs om du anser att diagnosen är felaktig, eller så får du gå runt och vara arg och hata dig själv, eller så får du jobba på att acceptera att diagnosen är rätt och att du faktiskt är exakt samma människa som innan du fick den, och kanske lära dig att i alla fall acceptera dig själv.
Det är några val du har. Du måste själv avgöra vilket, eller något annat, du skulle må bäst av.

Fast nej. Jag kan aldrig acceptera att ha en diagnos.
Jag vill inte vara en sån person.
Folk hatar ju personer med diagnoser.
Jag är också arg att fick diagnosen i helt fel skede i livet-precis innan studenten.
Att få en diagnos kan vara omtumlande-och att ta studenten är också omtumlande.
Så där och då kände jag mig extremt vilsen.
Och jag fattar inte riktigt vitsen med en diagnos. Det hjälper inte så mycket-hab är ju ett skämt om man inte behöver timmstockar eller dylkt .
Jag är också extremt arg över att jag har blivit diskriminerad över att ha en diagnos-jag har blivt sämre bemött i vården.
