Medförälder - åsikter?

Att skapa familj ihop med någon som man nödvändigtvis inte behöver ha en kärleksrelation till.

Säg att jag som ensam kvinna har en kompis Anders som gärna skulle bli pappa. Jag tycker jättemycket om Anders som person, han har bra värderingar, han har tid, han skulle bli en jättefin pappa men har bara inte träffat rätt.
Jag och Anders bor nära varandra, vi tajmar min ägglossning och gör heminsemination. Jag blir gravid. 
Jag föder barnet, Anders är med. Han flyttar in hos mig och bebisen och så har vi min lägenhet som bas första två månaderna. Han tar sina 10 pappadagar och i övrigt hörs vi av flera gånger dagligen och stämmer av hur jag mår, hur bebisen mår, om nåt behöver handlas. Han sover med oss om vi alla vill och behöver.
Gemensamt lägger man upp hur man vill ha det.

Sen brukar man väl komma överens om när det är dags för förskola och så småningom att man sätter upp ett boende 2-2-3 eller varannan vecka eller så. Så som man gör om man separerar. 

Så har det varit för en nära anhörig till mig i alla fall. Barnet är fyra år nu och har två glada och lyckliga föräldrar som kanske aldrig fått barn annars.

Att vi valt att skaffa barn och bilda en familj tillsammans med ett annat samkönat par? Det passade oss bäst. Som ett samkönat par kan vi inte på naturlig väg skaffa barn oss emellan. Alternativet var IVF för oss och adoption för våra vänner. 

Varför det blev som det blev? År av vänskap som utvecklats till en familjekonstellation redan innan barnen kom. Vi umgicks mycket och var involverade i varandras liv. Dialogen om barnlängtan har alltid funnits där, men det var först när jag och min fru började diskutera IVF som frågan om en gemensam familj kom upp. 

Vi valde att börja leta hus eller tomt i samma område då vi vill att alla ska ha tillgång till barnen och varandra. Nu när barnen är små bor de mest hos mig och min fru men vi vill att de alltid ska ha tillgång till deras pappor och att deras pappor alltid ska ha tillgång till dem. Sen har vi som sagt egentid med barnen vilket ger egentid åt det par som inte har barnen. Det var nog det absolut knöligaste i hela processen då vi behövde hitta boenden som passade oss alla, närhet till arbete osv. Men vi köpte tomter och byggde hus istället, så nu bor vi mitt emot varandra på samma gata. 

Jag har aldrig haft längtan efter att vara gravid eller genomgå en förlossning, medan min fru verkligen drömt om detta. Val av pappa avgjordes av medicinska orsaker då den icke biologiska pappan har ärftlighet för både cancer och hjärt- och kärlsjukdomar som han själv inte vill föra vidare. Vi var alla överens om att barnen ska vara helsyskon. 

Eller vänta ... det svåraste är faktiskt att ha 8 mor- och farföräldrar som även dem lever i olika sorters konstellationer (gifta, skilda, nya respektive osv) och skapa plats åt alla relationer kring barnen och till varandra. Det kan vara ruskigt svårt ibland, att inte trampa någon på tårna, haha. 

Men den mannen som din kompis var på väg att få barn med kanske hade en livsstil som pekade i viss riktning redan innan? Tur i oturen att hon avstod den gången får man säga..

För min syster (som mitt inlägg handlar om) fungerar det väldigt bra. De ÄR som två engagerade vuxna/föräldrar som har hand om ett barn på deltid. Förutom att de aldrig varit i en kärleksrelation. Kanske är det bra för dem, jag vet inte. Att de liksom inte har  någon sådan historia över gammalt groll som kan störa. De är bara de bästa föräldrarna de kan vara för barnet.