Partner med adhd
Hur upplever ni att det är att leva i en relation där ens partner har adhd?
Hur fungerar livspusslet? Arbetsbörda? Jämställdhet? Omtanke? Empati?
Jag är i stort behov av att prata med några i samma situation.
Inlägg från: estrea
|
-
-
Svar på tråden Partner med adhd
-
Anonym (Alla är ju olika) skrev 2025-03-10 10:15:54 följande:
Hej - Skulle tro att min fru har "en släng" (ej utredd), yngsta sonen har (utredd på BUP), jag har påtalat att både barn och vuxna har diagnos redan innan dom är utredda (blivit senare), så personligen har jag tydligen en "känsla" för att märka av dessa egenskaper.....
Som jag skrev i rubriken alla är olika, men det är väl där en mängd egenskaper går i varandra och har man många så kan det ju bli jobbigt både för individen och omgivningen.
Ordning och reda hjälper, struktur och rutiner är välbehövligt. En beskrivning som gäller för både son och fru är att dom är inte speciellt diplomatiska, är inte ovanligt att dom hamnar på kant med tex kollegor/arbetskamrater, det som räddar dom lite utifrån arbetet/arbetsgivare, dom båda är jäkligt duktiga på det dom gör.....
I relationen med min fru så kan jag genom åren (gifta i 35år) känna att vissa "regler" gäller bara mig.... Ett skit exempel: måste du ha så många jackor/skor framme, lite senare kan hon själv ha ännu flera..... Detta sätt går att "applicera" i många situationer....
Känns ibland som hon har en "narcissistisk ådra", dom sista 4-5 åren så har hon i perioder varit rätt otrevlig över tid, förra vintern fräste jag ifrån (ovanligt) att ni får du f..n skärpa dig annars så skiter jag i det här!!!
Det var lite grann hur det är.....
Min sambo är inte heller utredd. Vi har levt tillsammans i 23 år och jag har väl alltid haft mina misstankar kring att han har adhd. Han brakade in i väggen förra året rejält och fick diagnosen utmattningssyndrom. Läkaren frågade honom om han själv misstänkte att det bottnar sig i adhd och blev remitterad till en psykolog. Han gick dit på ett möte för att Försäkringskassan hade fått in det som rehabiliteringskolan men väl hos psykologen hade han sagt att han inte behövde fler besök utan han hade insikt och verktyg till hantera det själv.
Vi har en son som delar samma problematik.
Det är utmattande att leva i en relation där man måste snurra hjulet, smörja det och snurra det igen. Det känns som jag har två barn och det går oftast inte resonera med min sambo. Jag får ingen förståelse för att det är utmattande att dra runt allt själv och det blir bara på pajkastningsnivå, som att prata med en treåring, när man ber om hjälp eller önskar delaktighet i barn och hem.
Min sambo är väldigt driftig men bara inom det som intresserar honom. Han har svårt för omtanke och empati men kan vara kärleksfull. Kan absolut inte ta kritik. Kan gå banans i form av minsta lilla misslyckande med gorma och ha sig.
Jag förstår att mycket bottnar i hans problematik men jag vet inte hur man lyckas för andrum själv. Hur kan man leva med känslan av att det inte finns någon omtanke. Hur duckar man fula kommentarer och påhopp utan ta det personlig. Hur gör man för att inte skapa distans och bli bitter över hela relationen och situationen 🤪
-
Tack för ditt svar. Det låter skrämmande likt min sambo den du beskriver som är i ett par som du känner. Precis så känns det, som ett envist vuxet barn.burleskburkläsk skrev 2025-03-10 10:25:53 följande:
Jag är man och har ADHD: Ouppmärksam form (tidigare ADD) vilket jag märker ibland under extrem stress.
Det kan bli sänkt fokus och motivationen kan gå ner något, detta påverkar endast mig och folk i min omgivning tror inte jag har detta då jag har det ganska lätt och skulle aldrig skylla på min diagnos.
Vet många som har diagnoser.
Vet en man som är i ett par, han kan få städryck och annat men han glömmer saker, viktiga tider, struntar i saker, bryr sig inte värst åt partner eller sina två barn (vuxen dotter och grabb 17).
Han är rolig när han är på gott humör, men har så galen ADHD så han är helt speedad och svajig i humöret, tappar han nyklarna i golvet slår han ett hål i väggen och ur kommer ett avgrundsvrål.
Så jag har inget direkt att leverera men folk med svår ADHD är svåra som partner i de flesta av situationer.
Som ett envist vuxet barn.
Hur sjutton härdar man ut och får en relation att fungera i detta? 🤪 -
Sjuktvabranamn skrev 2025-03-10 12:00:57 följande:
Levde med mitt nu ex i 5,5 år och det har alltid varit uttalat att hon har adhd men inte utrett det.
Det har varit högt och lågt. Det jag älskade henne för vat just att hon var så intensiv som person. Men det var även det som jag hatade med henne. Hon ville flytta hela tiden, byta jobb. Hon hade väldigt hett temperament och det kunde bli väldigt mycket i hennes huvud till och från. Vilket resulterade i att hon mådde dåligt i stunder.
I slutändan så kom hon till en gräns när allt bara blev för mycket för henne. Jobb, våra småbarn, ekonomi, Vår relation vilket slutade med att hon lämnade mig och träffade en annan innan det var slut.
Nu efter separationen så har hon påbörjat en adhd utredning och det är nog väldigt bra för henne.
Vi hade nog varken jag eller hon rätt verktyg och förståelse för att hantera hennes adhd. Så det är tufft absolut.
Det låter som om ni också hade det väldigt tufft. Kan känna igen mig i att man kan både älska och hata intensiteten. Men känslan av att aldrig vara prioriterad och att ens partner har svårt att fokusera på vad som är viktigt här och nu för få livet att rulla smidigt är jobbig.
Vi träffades unga (18 och 23 år) och det tog ett tag innan jag förstod att hans intensitet skulle skapa ett problem i vardagen. Hans problematik blev vår problematik när det adderades ?måsten? i livet så som barn, hus, hund osv.
Hur ser du på er tid tillsammans i dag? Hur känns det att inte vara i en relation med någon som har denna problematike? -
Det är sant. Lätt att bli bitter om man investerar så mycket i någon och nästan ger upp sig själv (detta låter så osunt) och sedan blir lämnad.burleskburkläsk skrev 2025-03-10 12:02:15 följande:Ja du estrea, enormt svår fråga!
Jag skulle vilja säga att det går inte alls men kärlek är svårt och det är inte lätt att lämna men att vara nån dagmamma åt en vuxen man är inget jobb för någon speciellt om det sträcker sig från nu till livets slut.
Partner kan också hitta en ny, så då lägger man all möda på nåt som ändå inte blev.
Det svåra tror jag att det mesta går åt fel håll...ofta vill dessa lägga tid på hobbies i stället för familjen då hobbies kan vara roligare och mer givande.
T.ex
Spelar han mycket PC/Tv-spel?
Håller han på med motorer eller annat dylikt?
Detta är ett aktivt val som han gör...inte för att såra utan för när han gör detta och pratar om detta så är han på topp.
Har han några hobbies, din "bättre hälft"? 😁
Ja, han tenderar att bli ?manisk? i saker och ting. Innan var det träning tills han gick in i väggen. Däremellan är det renovering och allt för skapa ett ?Smarthem? med lampor och larm och allt möjlig som ska styras digitalt eller med en app. Det är på nivån att han knappt hinner ta av sig skorna på kvällen när han kommer hem efter jobb och sedan är han så uppslukad av detta så inget annat existera. -
Jag blev så lättad över att han skulle få en psykolog men så är min sambo också extremt övertygande och bra på prata för sig. Har väldigt svårt att prata känslor.burleskburkläsk skrev 2025-03-10 12:08:40 följande:Jag läste detta först nu, jäklar vad tufft du har det, beklagar verkligen.
Den där psykologen kan inte sitt jobb...känns som din man undanhöll det mesta eller bagatelliserade det hela när han var där.
Får man raseri för smått och inte kan ta kritik då har man allvarliga problem som går ut över familjen.
Hur mycket av detta snappar grabben upp?
Vår son har tidigare varit väldigt ledsen över hur hans pappa beter sig. -
Tack för din kloka input. Dina ord träffar rätt 🤗burleskburkläsk skrev 2025-03-10 13:52:59 följande:När allt vi kan definiera "hobbies" tar överhand så blir han ett vuxet barn...och det du beskriver om honom så har han noll kontroll men eftersom det inte drabbar honom själv så gör det honom inget.
Han skulle kunna bli hjält och fått "städat upp på kontoret" men det är ingen hobbies och då måste han ta tid och vara vuxen och göra sysslor ibland i stället för sina hobbies...det tråkiga där är att han väljer bort familjen...skulle du fråga honom säger han nej och om inom ett dygn så är det som förut.
Han är säkert fantastisk också på många vis men detta du beskriver är jäkligt tufft och ha en partner med så grava hinder tror jag inte att jag skulle mäkta med.
Var han likadan i början eller har det blivit värre över tid?
Han skulle behöva bo själv...att ni var särbo menar jag så inser han nog varför det alltid är fint och luktar gott hemma...
Vad skulle han säga om du var vän med en vuxen karl som inte har några "hinder"?
Menar inget sexuellt utan en bra vän där ni gör grejor som du och vännen gillar...
Låt inte ditt liv dö ur bara för att han skall få tramsa bort livet.
Menar inget illa och bäst hade varit om han sökte hjälp och tog det på allvar men då skulle du behöva följa med för han har inga bekymmer...de tar hans kvinna hand om.
Han har alltid varit så här mer eller mindre men det blev tydligare för mig när livet fick mer åtagande (hus, barn, hund, heltidsjobb osv).
Jag valde faktiskt att flytta ut för drygt två år sedan och vi levde som särbo i sex månader. Tillslut upplevde jag att det började gå fel när vi var tillsammans, blev rädd för hans psykiska mående och hur han hanterade situationen. Det var också så absurt för när jag var hemma i huset fick jag inte använda duschen för det kostade, kylskåpet var uppdelat i olika mathyllor för oss enskilt och det stod alltid massor av tomma ölburkar när jag kom till huset. Vårt barn bodde med mig när jag inte var i huset. Vi hade det väldigt fint ensamma och jag har aldrig känt sådan sinnesro. Jag betalde fortfarande min del av lånen på huset och har sämre lön. Tillslut kröp mitt dåliga samvete fram och jag vet inte om det var kärlek eller empati eller en salig blandning som gjorde att vi försökte igen. Första tiden var bra och jag hoppfull men sedan började gamla mönster komma tillbaka och sedan brakade han i väggen och blev bokstavligen helt oförmögen till allt så drygt ett år skötte jag verkligen allt för han skulle kunna återhämta sig. Jag fattar hur dumt allt detta låter nu när jag skriver?.. -
Åh jag förstår 🤗 Var stark 💪🏻Sjuktvabranamn skrev 2025-03-10 13:56:42 följande:Känner verkligen igen mig i allt du säger.
Det är fortfarande så färskt allt, bara gått en månad drygt så har svårt att se på det objektivt än eftersom jag fortfarande är sårad, men jag har ju ändå börjat se det mer ur det perspektivet hur mycket hennes adhd faktiskt påverkade vårt förhållande. Och mitt oförstående till hennes adhd och min del i det hela.
Som sagt svårt i dagsläget att säga hur det känns att inte vara i en relation till någon som har adhd eftersom jag fortfarande vill leva med henne, men återkom om ett år när allt har lagt sig! :D -
Mitt problem är nog just det, att jag ältar 🙈Anders1970 skrev 2025-03-10 17:19:02 följande:Du har ju estrea fått råd i tråden. Bara att sätta de i verket. Alternativ är att du avslutar relationen.
Allt annat blir ett ältande.