Partner med adhd

Tack för din kloka input. Dina ord träffar rätt 🤗
Han har alltid varit så här mer eller mindre men det blev tydligare för mig när livet fick mer åtagande (hus, barn, hund, heltidsjobb osv).

Jag valde faktiskt att flytta ut för drygt två år sedan och vi levde som särbo i sex månader. Tillslut upplevde jag att det började gå fel när vi var tillsammans, blev rädd för hans psykiska mående och hur han hanterade situationen. Det var också så absurt för när jag var hemma i huset fick jag inte använda duschen för det kostade, kylskåpet var uppdelat i olika mathyllor för oss enskilt och det stod alltid massor av tomma ölburkar när jag kom till huset. Vårt barn bodde med mig när jag inte var i huset. Vi hade det väldigt fint ensamma och jag har aldrig känt sådan sinnesro. Jag betalde fortfarande min del av lånen på huset och har sämre lön. Tillslut kröp mitt dåliga samvete fram och jag vet inte om det var kärlek eller empati eller en salig blandning som gjorde att vi försökte igen. Första tiden var bra och jag hoppfull men sedan började gamla mönster komma tillbaka och sedan brakade han i väggen och blev bokstavligen helt oförmögen till allt så drygt ett år skötte jag verkligen allt för han skulle kunna återhämta sig. Jag fattar hur dumt allt detta låter nu när jag skriver?..