Lönnsirap skrev 2025-03-12 10:51:30 följande:
Självklart ska barnets bästa vara i fokus, men min erfarenhet är att man liksom inte kan börja ta ansvar, utan att också ha friheten och det RIKTIGA ansvaret över situationen. I en dynamik där mamman pekar som en expert på vad barnet behöver, och pappan lutar sig tillbaka mot att hon ska "ta ansvar" tvingas föräldrar in i en dynamik som faktiskt inte funkar, och pappan blir ett andra sortens förälder.
Enda sättet att växa in i ett föräldraskap är att göra de där valen själv.
Det kan tyckas som att jag eldar på konflikten, men jag tror tvärtom att man gör klokt i att observera hur lätt det är att mamma blir den förälder som "har rätt" och pappan faktiskt inte kan leva upp till detta.
I min värld är det mer konstruktivt att prata om vilka behov barnet har och varför man gjort som man gjort, snarare än att kräva att den andre ska fatta hur förträffligt detta är och göra likadant....
Under föräldraledigheten har man ett jättestort ansvar och som vuxen, pappa till barnet, får man ju rätt tydlig återkoppling om vad som fungerar och inte. Precis som jag förutsätter att mammor får.
Uppfattar inte alls den här tråden så.
Det finns säkert mammor som agerar som du beskriver.
Här har vi en mamma som gör som alla säger att man bör och lämnar över helt och en pappa som uppenbarligen tänkt sig att ta ansvar och lära känna sitt barn genom att vara föräldraledig.
Då tycker jag det minsta man kan göra är att köra mammans (i det här fallet eftersom hon haft huvudansvaret initialt) rutiner ett tag i alla fall. Innan man kommer och tycker att man har rätt att äga sin dag och göra lite som man vill. För det måste väl ändå gå att vara spontan *ish*
Kanske hade det räckt med så lite som en vecka?
Man kanske får ha respekt för att barnet också från en dag till en annan ska vänja sig vid att det är pappa som är hemma. Beroende på ålder kan hen vara kinkig, ledsen eller så bara därför.
Det är som ett bord som står hyfsat rakt upprätt. Man behöver inte kapa alla ben samtidigt.
