Hej! Min sambo har nyligen bytt jobb och har börjat arbeta kvällar, förut jobbade han främst dagtid. Jag jobbar dagtid vilket gör att vi knappt ses.
Jag känner mig otroligt ledsen över detta, men min sambo är ganska obrydd. Han är främst ledsen över att jag är ledsen.
Jag saknar honom så mycket. Det var inte såhär jag föreställde mig ett liv med honom?
men jag kan inte be honom byta jobb!?
Känns som en omöjlig situation att lösa.
Jag ser vad alla skriver, min sambo arbetar även helger och är nästan endast ledig måndagar och en annan kväll i veckan (om jag har tur). Han har inte heller raster på sitt jobb så vi kan inte prata i telefon heller någon liten stund.
Har sagt till sambon att vi får försöka stå ut tills sommaren, därefter ta ett nytt beslut. Men känns så långt bort det med.
Jag tycker att vår kvalitetstid blivit sämre. Jag känner mig alltid stressad över att tiden är så kort som vi har tillsammans. Jag kan aldrig riktigt slappna av. Inte han heller för den delen.
Vi har aldrig bråkat, eller haft några besvär i relationen tidigare. Utan allt har alltid känts som en dröm med honom. Vilken gör mig ännu mer arg att vi har problem nu pga att vi inte ses.
Vad är det för jobb?? Vad jag vet är det inte lagligt att jobba utan rast och det är inte heller lagligt att ha ordinarie arbetstid mer än 40 h/vecka (eller genomsnitt 40h/vecka utspritt på fyra veckor).
Var han arbetslös och det här var det jobb han erbjöds, eller varför tag han jobbet?
Han jobbar som kock på en a la carte restauran, och de jobbar 44,5h/vecka (178h/månad) då det räknas som heltid inom restaurangbranschen.
Sambon var inte arbetslös utan ville utvecklas i sin karriär och kände då att byta jobb var nödvändigt.
Tror han bara är glad för sitt nya jobb, och han är inte i lika stort behov av att vara tillsammans hela tiden som jag är.
Och vi har det otroligt bra när vi är tillsammans en hel dag, då blir allt som vanligt igen.
Ja det gjorde vi. Jag var aldrig glad för hans arbetstider och sa såklart att jag tyckte det skulle bli jobbigt för oss.
Han var exalterad över att göra något nytt och jag kände att jag inte kan tvinga honom att säga nej till nya jobbet. Det hade nog ingen av oss mått bra av.
Nu i efterhand kan jag ibland ångra att jag gick med på det men innerst inne är jag nog bara besviken att han väljer jobbet över mig. Vilket känns väldigt egoistisk nu när jag skriver ner det?