Träffar aldrig min sambo

Fast det finns ju en gräns.
Det kan inte kallas besatthet av att vara lite sorgsen över att inte kunna dela vardag. Om ens liv tillsammans ska vara att kunna umgås och vara lediga tillsammans en helg var sjätte vecka och kanske någon frukost i veckan så förstår jag att det känns trist.

Annars kan det absolut vara som ni skriver, jag har det så. Jag har alltid minst två kvällar i veckan som är "mina" där jag kan göra sånt som min partner inte uppskattar utan gnäll (läsa böcker, baka etc). Och som gör att jag längtar till nästa kväll då vi ses. Men det är skillnad, det finns variation och det är inte så att vi går omlott hela tiden. 

Jag tycker att vår kvalitetstid blivit sämre. Jag känner mig alltid stressad över att tiden är så kort som vi har tillsammans. Jag kan aldrig riktigt slappna av. Inte han heller för den delen. 

Vi har aldrig bråkat, eller haft några besvär i relationen tidigare. Utan allt har alltid känts som en dröm med honom. Vilken gör mig ännu mer arg att vi har problem nu pga att vi inte ses.