Vad gör ni på er fritid för återhämtning?

Många bra tips i tråden och sånt jag själv gör. Vill lägga till en sak: ta hand om krukväxter. Och så frön o ta hand om plantorna när de kommer upp. Det tycker jag är energigivande. 

Synd att höra om din situation, men vad kul att du nu börjat prioritera dig själv!
Jag är själv arbetsterapeut och jobbar mycket med rehabilitering inom psykisk hälsa och ffa utmattning. Mina bästa tips är att gärna söka kontakt med en arbetsterapeut för få god stöttning under din sjukskrivning, men även gärna att börja ?lära känna om dig själv?. Skriv ner saker som du gör, och skriv ner om det är aktiviteter som gett dig eller tagit dig energi. På så sätt kan man hitta ett mönster i sina dagar och lättare förstå hur mående r/t ork och energi ligger till. Annars är stora fokusområden sömn, mat, återhämtning och motion, alla viktiga och behöver finnas regelbundet. Bra tips på just återhämtning kan vara att bli mer skärmfri, göra en avslappningsövning, andningsteknik, ?bara vara?. Nyttja våren genom att ta en promenad i lagom tempo, sitt ute i solen. Laga något gott och äta maten långsamt. Läs en bok, om det funkar att hålla koncentration, rita, korsord, suduko, sticka/virka, skapa något, pyssla, vara ute i naturen. Och även här, skriv ner saker du testat och utvärdera om det var något som fick dig att slappna av/uppleva lugn och ro. Så har du en liten lapp att kika på när man plötsligt behöver få till återhämtning utan att behöva tänka efter för mycket! Lycka till och krya på dig!

 

Det låter som att du även har en stor inre stress i form av prestationsångest. Gillar du att ha kontroll över saker och ting? Vad skulle isf hända om du inte hade kontroll? vilka känslor hade väckts i kroppen? Vad är det värsta som hade kunnat hända? 
- att göra saker och känna ett tvång av att prestera och därmed ?vara bäst på? ger tyvärr inte aktiviteten ett värde som skapar meningsfullhet, utan ofta istället tvärt om - ännu mer stress och kanske till och med ett krav. Att det blir en förväntan över att leverera ett resultat snarare än ett värde av glädje och/eller meningsfullhet. Detta kan vara väldigt bra att se över då de inte bidrar till en balanserad vardag och att det kan bli svårt att få till en förändring i vardagen.
- Reflektera - vad är du rädd för? - vad känner du att du alltid måste göra? - vad ger dig trygghet?
Våga sänka dina förväntningar kring aktiviteter du gör, -  gå inte in med någon inställning att du ska leverera, utan försök ta det lite mer som det kommer- det får bli vad det blir. Om det känns läskigt, så är det bara bra. Då utmanar du dig själv. När ångesten kommer, så bara andas- djupa andetag, håll dig lugn. Blir det triggande så börja pilla med något så du lättare knyter kontakt. Använd dina sinnen för att koppla tankar till nuet. Se dig om, lyssna och hör, känn, dofta och smaka. Vi är här och nu, inte bakåt i tiden och inte heller framåt. Planering är bra, men inte på bekostnad av nuet. Ta en dag i taget och kom ihåg att övning ger färdighet!

 

Det låter som att du missar att lära dig göra saker för din egen skull.
Allt du räknar upp har haft ett syfte. Att prestera
Nu måste du tänka om helt. Det du gör är bara för dig själv med enda syftet att INTE prestera. 
Att sysselsätta dig ska vara meditation.  Det är mindullness och ska ta tid. Det ska vara långsamma aktiviteter så din hjärna saktar ner .
Att lägga 100 pusselbitar får inte ta kortare tid än 5 timmar. För att du ska ta paus emellan bitarna och hinna njuta av en mugg kaffe och lite podd också innan du fortsätter.  Blir det 70 bitar så stanna där och lägg resten dagen efter. 

Det är inte målet som är viktigt.  Utan resan. 

Träna på att INTE bli klar. Att det är SYSSLAN som sig ska ge dig ro, stillhet och en stunds energi . 

Jämför det med en kafferast typ. En stund av vila . Det är så egentid ska spenderas. 

 

Men har du inget läkarstöd? Psykolog? Det du beskriver här är precis de beteenden du behöver få hjälp att jobba med. Annars kommer du aldrig komma ur det.

Du behöver inte bli en lat och sävlig person, det är inte det som är målet. Men att springa genom livet, det vill du kanske inte heller?

Allt detta du beskriver och berättar om är inget annat än ångest.  Hela ditt svar till mig skriker av ångest. Det hör ofta ihop med kontrollbehov. Och det är därför du måste prestera hela tiden. Du försöker hela tiden springa ifrån din ångest. 
Och det är ju  detta som gör att du hamnat där du är. 

Du behöver hjälp av sjukvården att gräva i detta och få hjälp med rätt verktyg att hantera det och hitta strategier att kunna dämpa din ångest på andra sätt än att att stressa ihjäl dig. 

Det handlar inte om att bli en sävlig person utan att bemöta din ångest på ett konstruktivt sätt och låta den passera istället för att du försöker springa ifrån den. 

Allt detta du beskriver och berättar om är inget annat än ångest.  Hela ditt svar till mig skriker av ångest. Det hör ofta ihop med kontrollbehov. Och det är därför du måste prestera hela tiden. Du försöker hela tiden springa ifrån din ångest. 
Och det är ju  detta som gör att du hamnat där du är. 

Du behöver hjälp av sjukvården att gräva i detta och få hjälp med rätt verktyg att hantera det och hitta strategier att kunna dämpa din ångest på andra sätt än att att stressa ihjäl dig. 

Det handlar inte om att bli en sävlig person utan att bemöta din ångest på ett konstruktivt sätt och låta den passera istället för att du försöker springa ifrån den. 

Då måste ni nog börja prata om det också. Eller så kommer ni dit så småningom. 

Läs det du själv skrivit. Det där är nog delvis varför du blivit utmattad.

Jag var likadan.  

Ja men du skriver ofta att du inte kan ändra dig för du måste göra saker fort. Det är ju jusr detta, som är problemet. Du behöver öva dig på att göra saker sakta.

Fråga dig själv varför du måste göra allt så snabbt hela tiden. 
Öva.
När du märker att du ändå ska göra allt snabbt, t.ex. äta fort, gå fort, laga mat fort eller städa fort, säg till dig själv att nu tar du det lugnt. Och gör det lugnt. Öva. Ju mer du övar, desto bättre går det. Det tar tid. Bli inte arg på dig själv om det inte går direkt. 

Jag hade en bild av vad ångest var. Jag trodde typ man låg i fosterställning på sängen eller att man hade fysiskt ont i kroppen/själen konstant. Var deprimerad, orolig, nojig. Så den bilden hade jag, och så länge jag inte låg i fosterställning på sängen och var orolig över saker så hade jag inte ångest. 
Jag kunde inte sova under typ 8 års tid, jag var uppe på nätterna och sysselsatte mig med mina hobbys, och tänkte i mitt huvud "gud vad bra jag är, som tar tid till mig själv på fritiden och prioriterar egentid, vem behöver sömn?!". Sov kanske 2-4 timmar per natt. Och sådär rullade det på, jobbade samtidigt heltid.

Tills jag började få en massa konstiga fysiska symptom, yrsel, illamående, hjärtklappning. 

Hamnade hos en bra läkare och det första han frågade mig var hur mina dagar såg ut och jag beskrev ärligt och han sa direkt "det där med att du är uppe på nätterna och håller dig konstant sysselsatt istället för att sova, det är ångest. Du har ångest". Han satte in en mild lugnande medicin direkt som jag skulle ta en timme innan jag skulle sova, och jag skulle satsa på rutiner, sova och vakna samma tid varje dag osv. Och första dagarna med medicinen sov jag 8-9 timmar, rakt igenom, och vaknade som en ny människa varje morgon. "Aha, det är såhär det känns att vara utvilad!". Fick ett helt annat inre lugn. 

Började även gå till psykolog och upptäckte en massa saker hos mig själv, och varför jag levt som jag gjort.
Idag förstår jag att ångest kan vara så mycket mer än att ligga på sängen i fosterställning. Ångesten för mig handlade om att jag hade svårt att verkligen se mig själv och dom delar jag såg tyckte jag inte om, att jag inte vad nöjd med vissa aspekter av mitt liv, och att hålla mig konstant sysselsatt och inte sova på nätterna var ett sätt att fly från mig själv. Det hade lika gärna kunnat vara tvångsmässig träning, att hela tiden städa, att konstant äta, dricka för mycket alkohol, att inte våga vara ensam, att hela tiden vara på väg någonstans. Så kan ångest också se ut. 

Jag är inte din läkare eller psykolog, men det känns som att någonting i sättet du lever på inte är optimalt. Och nu råkade det bli problem på jobbet och någon form av ohälsa uttryckte sig i den miljön, men jag tror inte det är ditt jobb som är grundproblemet. Det finns ju en risk att oavsett var du jobbar eller vad du jobbar med så kommer det bli problem igen. Men det är bara vad jag tror.