Har länge funderat över hur olika vi ser på våra relationer. För några är kärleken viktigare än för andra. För några är vänskapen och tryggheten viktigast av allt.
Men vad gör vi när vi en dag känner att kärleken ohjälpligt har tagit slut ?
Hur presenterar vi detta för vår partner? Sker det någon typ av förhandling? eller packar man bara väskan och går?
Ni som varit med om detta, kan ni berätta om hur det kändes och hur det gick.
Förlåt mitt sena svar men jag tappade tråden
Precis som du skriver så lär vi av våra misstag. Vi lär oss att vi måste lägga ner jobbet och inte ge upp när det krisar. då kommer kärleken att bestå.
När jag mötte min man hade vi båda havererade äktenskap bakom oss och därför bestämde vi oss tidigt för att inte göra om samma misstag en gång till. Vi skulle helt enkelt inte låta kärleken mellan oss dö.
Som alla andra har vi haft upp och nedgångar men vi har aldrig glömt bort vad vi lovade. Att jobba med relationen innebär att vi alltid har satt den andres behov före våra egna, eftersom detta är ett ömsesidigt åtagande har vi aldrig känt oss åsidosatta eller saknat bekräftelse.