Offermentaliteten i samhället

Offermentaliteten i samhället Varför råder det så mycket offermentalitet i samhället idag (psykologi)? Varför har det här uppstått? Och hur gör vi för att skapa ett samhälle utan det giftet, med ansvarstagande, lyckliga människor?
(från wiki)

Männniskor som drabbas av offermentalitet har ofta lätt att bli deprimerade.[9]

Man kan peka ut andra som orsaken till en oönskad situation och förneka ens eget ansvar för sitt liv eller vägen till denna situation.[10]

Man kan förknippa den "skyldige" med medveten elakhet.[8]

Man kan tro att andra i regel är mer lyckligt lottade.[11]

Man kan känna lättnad av att tycka synd om sig själv eller få känna andras sympati.[11]

Offermentaliteten har i regel setts som kopplad till en pessimistisk världsbild, självömkan och undertryckt ilska.[12]

Personer med offermentalitet kan också:

uppvisa en allmän tendens att bedöma en situation på ett realistiskt sätt men utan en förmåga eller nyfikenhet till att ta sig till roten på ens upplevda maktlöshet i den aktuella situationen[13]

uppvisa narcissism eller egoism[14]

anlägga försvarsställning, även när andra vill hjälpa till.[11]

undvika risktagande[15]

uppvisa inlärd hjälplöshet[16]

bli självanklagande eller självförnekande[17]

se andras bekräftande av dig som offer som viktigt[18]

se andra som ansvariga för hur en process ska förlöpa[18]

Som arbetsgivare upplever jag att offermentaliteten växer  Är det inte att det är orättvist så har man inte fått förutsättningar och framförallt hur mycket rättigheter man har kring allt och alla. Kan även se det på yngre 20-30 åringar i släkt och bekantskapskrets. Rättigheterna Växer men aldrig skyldigheterna. Många vill inte riktigt gör rätt för sig utan mycket ska serveras på silverfat. Om det inte görs är det orimligt oskäligt och orättvist. Upplever många nästa småparanoida att säker händer pga dem. Saker som inte har med dem att göra händer för att förstöra eller missunna dem. Vet flera i släkten runt 20-25 som springer hos HR stup i kvarten och tycker arbetsplatsen är emot dom och att de inte får förutsättningar. Går ett par år. De byter jobb och exakt samma visa igen på nya arbetsplats. på min egen arbetsplats ser jag samma mönster. Det drivs ärenden t.o.m. hos facket att det är oskäligt att arbetsgivarna kan lägga schema på helger eller ändra schema eller tvinga dig att jobba på jul trots att det är jobb och roller på treskift och schemat snurrar så du jobbar tex var tredje jul. Ännu surare blir dem när facket inte backar Dem. Då är arbetsgivare ute efter dem och medvetet förstör deras vardag. Tvingar dem att jobb när de inte vill. Det är också allting samma människor som är offer. De påverkas. Arbetsgivaren är alltid ute efter dem. Något sympati eller respekt att andra kollegor har exakt samma förutsättningar finns sällan. 

Ja, det skänker väl personen en tillfällig respit. Men det bekräftar också att sättet de tänker på är rätt och riktigt. Vilket gör att personen får ännu svårare att ta sig ur från offermentalitetstillståndet. -och komma ut från en depression.

Hur menar du? Hur blev du räddad från den här negativa spiralen som offermentalitetstänket är?

Hur yttrade sig offermentalitet hos dig? Eller kan det vara så att du "enbart" var deprimerad?

Du glömde antagligen att nämna att du födde med en silversked i munnen också.
Kom tillbaka när du har varit utsatt för misshandel genom hela barndomen och saknat stöttepelare eller folk med kunskap omkring dig.

Det är också ett av symptomen:
"Man kan tro att andra i regel är mer lyckligt lottade."

Identifierade du att du befann dig i en spiral av offermentalitet och lyckades ta dig ur, eller blev du medveten om att du hade befunnit dig i en spiral av offermentalitet efter du tagit dig ut?

Det tror jag också, ett symptom är ju:

"Man kan peka ut andra som orsaken till en oönskad situation och förneka ens eget ansvar för sitt liv eller vägen till denna situation."

Då är det ju nästan en omöjlighet att kunna ta sig ur från spiralen.

Så hur ska man egentligen kunna få människor att:
1. Inte hamna i offermentalitet?
2. Kunna ta sig ur?

Jag har tidigare jämfört med människor som är riktiga offer men som inte ramlar ner i det psykologiska tillstånd som offermentalitet är. Vad gör vi för fel som samhälle för att "tillåta" det?

Fast ändå en viss skillnad mellan att förlora jobbet på Northvolt och att vara incel.
I det första fallet kanske man visar känslor och sårbarhet. I det andra handlar det om att förskjuta ansvaret för sina behov på andra.
Så frågan är väl lite vad som avses med "offer" i den här diskussionen?

Det går ju också vända på frågan: Varför finns det de som har så svårt att se andra människor visa sig svaga? Och varför tror den samma att deras känsla är sann?