Hur tar man sig igenom skilsmässan?

Problem med kommunikationen, kändes som att vi levde hans liv, inte vårt, olika kärleksspråk, jag stängde av, vi gled ifrån varandra.... Jag kände mig ensam, bar på en otrolig skuld och skam för hur vår relation blev, drog mig undan ännu mer. Till slut orkade jag inte leva så mer. 
Vi har inte pratat med varandra på år så det är kanske inte konstigt att vi inte kan prata om barnen... 
Jag vill inget annat än att vi ska ha en bra relation för barnens skull. 

Jag har pausat sociala medier, klarar inte av det just nu.
Tack för tips!

Jag förstår inte hur han kan vara så kall mot mig!
Han är ett bra liv, egenföretagare, har ett fint uppdrag i en stor förening, många vänner, umgås mycket med sin familj ( mycket mer än när vi levde ihop) verkar väldigt lycklig med sin nya. Efter 15 år tillsammans känner jag honom. Ett av de stora problemen var att han körde silent treatment mot mig när jag inte gjorde som han ville. Det kunde gå dagar när han inte pratade med mig och det var när vår relation var bra. 
Oftast handlade det om sex och när vi väl haft det så blev allt ok igen. 

Jag kan inte förstå hur han kan fortsätta att behandla mig så här!
Jag är ju mamman till hans barn. Och han totalt nonchalerar mig. Ibland tänker jag att om något av barnen skulle bli svårt sjukt eller dö under hans vecka så skulle han inte ens höra av sig till mig.

Han är till synes lycklig och har gått vidare med sitt liv men nonchalerar mig totalt. Förstår inte! Har han verkligen noll respekt för mig? Hatar han mig så?

Jag är sjuk och väntar på operation. Det är så klart en väldigt krävande tid. För några veckor sen blev jag dålig och fick åka in akut, skrämmande för barnen så klart. Barnen var trygga med min familj men jag ville iaf informera honom, tänker att det är bra att han vet om barnen skulle bli väldigt ledsna. Total nonchalerade mig, frågade dagen efter om han skulle hämta barnen, nonchalerade mig när jag svarade ja, fast senare på dagen. 
Inte en enda gång har han frågat hur jag mår. Är det normalt? När ens exfru som man levt med i 15 år och som har fött ens barn blir sjuk? 
Jag anser att det tillhör vanligt hyfs och att man borde ha lite intresse för hur ens barns förälder mår?
Även fast jag ville skiljas så är detta så jävla svårt. 
Och det krossar mig att han kan behandla mig så här! 

Jag vill inte kalla honom svin, den jag hade ett förhållande med innan exmannen var ett svin! 
Jag kan inte tänka mig att vara med någon ny, men han bara skuttade vidare in i nästa famn. Det kanske är det som sårar? Jag var så lätt att byta ut. Eller är det ett skadat ego? 
Det känns ärligt som att jag aldrig någonsin kommer kunna träffa någon igen. Jag förstår ju att det är den skadade delen av mig som känner så, som vill skydda mig. Men tänk om det stämmer? Tänk om jag aldrig någonsin kommer få vara nära någon igen? 

Hur länge har du varit singel?

Jag hoppas att han är sårad. Är det fel? För annars känns det som att jag inte betydde något, att det vi hade inte betydde något. 

Och riskera att han och hans nya ska sitta där och läsa det? Nej, förstår din tanke och den är god! Så hade jag nog gjort om han inte skaffat sig en ny flamma. 

Även fast det dröjer mellan mina inlägg så läser jag det ni skriver! Går in och läser när det känns tufft! Tack!

Saknaden och sorgen efter familjen, vardagen med familjen, när helgen kommer och man brukar fixa god mat och dricka något gott tillsammans, åka på barnens aktiviteter, åka till stan tillsammans, resor med familjen.... allt det där som man gör i en familj och som är borta för alltid. Jag går sönder om och om och om igen!
Det är borta, jag kommer aldrig få det. Även om man träffar någon ny så kommer det inte bli vår familj igen. 
Jag förstörde det. Jag vet att separationen var rätt beslut. Vi fungerade inte ihop. Relationen blev giftig. 
Finns ändå många tankar om det hade gått att rädda?

Ensamheten är så tung! Kvävande. 
Sköter mitt jobb, hemmet och barnen varannan vecka. Finns ingen energi till något annat. Sjukdomen tar allt utöver. 
Jag är ok med det. Det är så nu. Jag kommer bli frisk igen. Jag kommer bli glad igen. Jag kommer bli stark igen. Jag vet det. Men det är ändå så tungt! 
En dag i taget. 

Återigen tack för era ord och omtankar!