Hur hantera emotionellt omogen förälder?

De flesta jag känner som jag har berättat för om hur min barndom var undrar varför jag ens har kontakt med min förälder. Det var våld, både psykiskt och fysiskt. Det finns en elakhet i personen som gör att jag nu som vuxen tror hon har en personlighetsstörning. Det finns ingen självinsikt överhuvudtaget och allt är alltid andras fel. Inga relationer har hållt heller trots hon velat ha något långvarigt, syskon har tagit avstånd och även så vänner. Mycket konflikter med chefer och andra kollegor och där är alltid någon man retar sig på som det är fel på. Det finns inte att stötta, bara praktiskt och ibland ekonomiskt om behovet skulle finnas men vid emotionella problem eller annat, där man redan mår kass kan man räkna med att personen själv blir stressad och höjer rösten mot en, antagligen för att hon tror man då gör som hon önskar och att situationen ska lösa sig. Som ett yngre barn man hoppas lite skäll ska få ordning på.
På detta finns ett missbruk, kanske periodiskt. Frågan om vad som är missbruket eller vad som är personligheten har jag frågat mig många gånger.
Jag önskar så att jag hade brutit när jag flyttade hemifrån första gången. När någon utifrån fick mig att inse hur sjuk hon var när han hörde hur hon ringde mig och provocerade fram konflikt för att få ut sina aggressioner och sitt hat. Självhat hon speglat sig i sina barn under hela deras liv där skälvkänslan såklart blivit dålig. Jag gillar inte henne, det finns inget i hennes personlighet jag tycker är fint, trevligt eller charmigt. Hon gillar inte mig heller. 
Ändå har senaste åren varit bra. Så bra de kanske kan vara. Långa perioder av trevliga träffar, om än vi aldrig kommer ha en emotionellt djup relation med tanke på vår historia. Men så kommer dessa perioder. Då den elaka kommer fram. Som petar på mig, med en mobbares ton och med ingen insikt eller skuld till något. Där allt är mitt fel och det är mig det är fel på. Så undrar jag hur jag kan ha personen i mitt liv, som andra undrar. Barnen som ändå är fästa. Som kommit undan det mestadels med väldigt tydliga regler gällande bemötande från mig. 
Så, hur gör man? Aldrig pratar igen? Trots det som emellan är bra? Accepterar det dåliga för det ändå är så pass lite numera(personlighetsstörningar blir mildare med åldern?).
Jag känner mig låst för resterande familj kommer med paketet och jag går miste om mycket tid med dom om jag väljer bort henne helt. Hon är helt oförmögen till självreflektion. Det mesta fokuset ligger i att höja sig själv och stundvis sänka oss andra. Hon beter sig inte som en mamma, mer en avundsjuk syster.