Socutredning IGEN direkt efter

Tack för svaret. Dottern har inte varit hemma p.g.a att hon inte vill till skolan utan för att hon - och resten av familjen- har varit sjuka i ett kör sedan i julas med mykoplasma, influensa, lunginflammation och gud vet allt. Vi har förklarat för skolan att vi verkligen inte VILL att han ska vara hemma mer än absolut nödvändigt och att det endast är när han verkligen behöver det p.g.a. feber t ex. De har även fått skicka hem honom någon gång för att han varit för hängig. Så jag tycker att Soc borde förstå det :(

HON menar jag...tur att hon inte läser det här :)

Precis! Man blir liksom paranoid mot hela samhällsapparaten, andra föräldrar et c fast man egentligen inte har något att "skämmas" för. 

Upplever detsamma som dig, att skolan anser att deras (skolans) tillkortakommanden är vårt fel eller att dottern är ouppfostrad typ. Det borde vara obligatoriskt med kurser kring NPF på lärarutbildningen (det kanske de har iofs) och måhända utbildningsdagar kring det för anställda med jämna mellanrum. 

Den som orosanmälde oss gjorde det bara för att hämnas p.g.a en dispyt. Hen hittade på lögner och känner oss egentligen inte alls. Då kom hela bollen i rullning och Soc trodde på de uppenbara lögnerna som stod där :( och sen var skolan, som vi alltid haft en positiv och öppen kommunikation med, plötsligt negativ när soc pratade med dem, så vi känner oss huggna i ryggen av dem. 

Ursäkta sen uppdatering... Vi var på första socmötet för den nya utredningen igår, jag och pappan. Det är samma handläggare så jag begriper inte varför det ens ska vara nödvändigt att rota mer. Hon var hyfsat trevlig första gången men inte den här. Det var som att hon bestämt sig för att det var på ett visst sätt och lyssnade inte på vad vi sa. Hon vill säkert väl och tror att hon gör gott, så jag ska inte klandra henne, var och en har vårt jobb att göra, men hon ska tvinga dottern att träffa henne, först tillsammans med oss och sedan ensam, fast dottern gråtit sig igenom mötet i förra utredningen och uttryckligen inte vill och mår mycket dåligt av alltsamman. Den korta period då allt det här var över mådde hon mycket bättre. Om vi inte får dit dottern ska sochandläggaren åka till skolan (!!). Det tyckte jag inte lät så trevligt. Det känns som hon tror att vi ljuger och undanhåller dottern för att hon inte ska "avslöja" något.

Jag sa att hon inte skulle få en rättvisande bild av henne därför att hon kommer vara ledsen vid mötet. Dottern ogillar också att bli tilltalad som om hon vore ett litet, litet barn när hon i själva verket har ett gott ordförråd och är mycket intelligent. Hon upplever det kränkande när vuxna förställer rösten på det där "prata-med-barn-sättet". Hon har i förra utredningen skrivit ett långt brev där hon förklarat att hon mår bra, berättat om sina kompisar, saker hon tycker om att göra men också sådant som inverkat på hennes mående, som de upprepade infektionerna et c (t ex att hon varit besviken över att inte få en dyr sak hon önskat sig). Alltså inga stora grejjer utan sådant som hör till ett normalt liv.

Jag tog kontakt med BUP för att ställa henne i kö för npf-utredning fast vi egentligen inte vill, bara för att soc inte verkar bli nöjda annars. BUP var dock väldigt förstående och trevliga. De tyckte alltsamman lät vansinnigt och att dottern utifrån anamnesen måhända har drag av autism men kanske inte uppfyller kraven, vi har dock alltid misstänkt att hon har det. Vi ska dit på bedömningssamtal och en barnpsykolog ska ringa mig idag.  

Stort tack för ditt inlägg. Det är just oron för att dottern ska uppleva de saker du beskriver som gör att vi inte vill. Vi känner oss tvingade o som att Soc aldrig släpper oss annars. Risken är ju också att dottern hamnar på glid på nåt sätt i tonåren, det vet man ju aldrig, och/eller att vi får fler anmälningar på oss. Det låter hemskt, men vi tänker att en diagnos -rent egoistiskt- skulle göra att vi kanske slipper sådant o blir mer betrodda som föräldrar. Men det känns som vi "slänger dottern framför bussen". 

Tack för alla kloka svar som kommit i tråden och era egna berättelser! Här kommer en liten uppdatering av läget, jag tror inte att jag har skrivit om det tidigare men annars får ni ursäka :)

Jag kontaktade BUP och bad att få göra en egenremiss för utredning. De skickade två formulär till mig respektive klassföreståndaren (som verkligen inte gillar vår dotter och därför inte lär ha "skönmålat" svaren), ett avseende ADHD och ett för högfungerande autism (tidigare kallat Asperger). Samma dag ringde en barnläkare som även var socionom upp och höll en timslång intervju med mig kring dottern. Slutligen berättade han att alla staplar i formulären var "gröna", det vill säga, hon hade helt normalt resultat på ALLA olika kriterier för någon av dessa diagnoser. Den enda stapel som var lite avvikande var den för motivation och frånvaro i skolan. Summa summarum: Det fanns inte tillstymmelse till risk att hon hade varken ADHD eller autism (även om man kan ha drag av det inom ramen för en "normal" personlighet tänker jag, men att det hos barn kan vara sådant som mognar bort). 

"Det är tydligt att det här är skolrelaterade problem där skolan måste jobba med att motivera henne och anpassa även om hon inte har någon diagnos. Så fungerar det för alla barn. Detta har ingenting med er dotter eller hemmet att göra." Jag höll på att börja gråta. Efter allt Soc har utsatt oss för och all oro för dottern och hur det ska gå för henne i livet var det som om en gigantisk sten föll från bröstet. 

Jag berättade att Soc startat utredning igen då skolan upplevt henne "låg" i några veckor även om varken vi eller dottern hållit med. Då sa han åter att det var tydligt att det var i skolan problemet fanns. Flickan mådde bra hemma men de behöver hjälpa henne att trivas där. Jag frågade hur jag kan stötta henne om hon någon gång visar tendenser till att vara låg och han sa att jag skulle göra precis som jag gjort, trygga upp henne, ha ett lågaffektivt bemötande och lyssna. 

Jag skrev allt detta till skolan men de har reagerat med total tystnad. Sen skrev jag det till Soc men de nämnde det överhuvudtaget inte i svaret. I mailet frågade jag om det utifrån det som framkommit verkligen är nödvändigt att utsätta dottern för fortsatt utredning eller om vi fortsättningsvis kan ta detta med skolan. Både dottern och vi som familj mår mycket dåligt av att gå igenom ytterligare en utredning och hon VILL verkligen inte träffa socsekreteraren, vid enda tillfället hon gjort det har hon gråtit sig igenom samtalet och verkligen inte "varit sig själv" så de kunnat göra någon rättvis bedömning. Då sa socsekreteraren att det var "vårt föräldraansvar" att trygga henne i detta och att om hon inte fick träffa henne på kontoret skulle hon åka till skolan och träffa henne där (!!!). Jag tyckte att mitt föräldraansvar var att förmedla att dottern mår dåligt av det, att jag tar hennes upplevelse på allvar och att jag som förälder inte heller ser någon vits i att plåga henne och oss utan att det finns någon vinning i det nu när vi tagit alla kontakter som behövs och problemet ligger hos skolan som vi samarbetar väl med.

Hon bara tjatar om "föräldraansvar" och att "barn har rättigheter" som en papegoja så fort man säger emot och det känns som en härskarteknik för vem kan argumentera mot det liksom? Är jag oansvarig och dum som tycker så här? Vi våndas inför mötet och vet att dottern verkligen kommer framstå som "låg" då eftersom hon är ledsen över det. Då kommer soc bara bli ännu oroligare för hennes psykiska mående trots att hon mår bra annnars utom i kontakt med dem..! De bara letar ju fel! 

Ja, men det är faktiskt helt sant. De skickade ut formulären för att se om det fanns tecken som gjorde att man borde träffas för ett första bedömningssamtal, men utifrån formulär och intervju kom de fram till att de inte önskade kalla henne. Hade det inte varit emot alla möjliga sekretessregler hade jag kunnat ladda upp en maskad journalanteckning som bevis ;) Jag tror de gör så för att korta köerna och sålla. Och för att hon varit på ett bedömningssamtal för många år sedan utifrån skolans remiss. Jag är iaf tacksam för att det gick så fort som det gick.

Barnläkaren/socionomen har den dubbla kompetensen då han kommit till Sverige för tio år sedan och därefter fått prova på att arbeta både inom bankvärlden (!) och sedan på BUP. Jag vet inte hur det kommer sig att han inte arbetar som läkare men googlade hans namn och såg att han var det i grunden. 

Exakt! Och de ville inte kalla oss för bedömning då testerna såg så bra ut. De har väl så många som behöver att de måste göra en första utsållning liksom och då hon har hög funktionalitet inom alla områden utom motivation och skolnärvaro (pga infektioner denna termin) bedömde de inte att det rörde sig om något "patologiskt" som han uttryckte det. 

Tråkigt att ni har samma erfarenhet. Det känns ibland som att soc (inte alla handläggare förstås) står fast vid sin uppfattning och sedan inte låter något rubba på den. Vi känner att det är som att prata med en vägg. 

Ja, har också funderat på det där med att involvera socionomen i det hela, men misstänker att han kommer att säga nej då han inte har träffat dottern utan bara utgått från screeningen. Men kan föreslå soc det om de fortsätter så här :( Jag önskar att socionomen också hade kunnat förklara att dottern faktiskt mår mycket dåligt av att medverka vid möten och att det borde vara hennes rättighet att slippa det för att undvika ytterligare psykiskt lidande, men jag tror inte det fungerar så. Jag kan nog bara hoppas på att det hela är över så småningom och att vi kan "laga" henne efteråt...

Har funderat på att byta handläggare, men eftersom hon höll i förra utredningen också tänker jag att vi kanske får en simplare utredning än om någon annan måste "börja om" så att säga. Vågar inte riktigt föreslå det heller för då verkar det ju som att man inte vill samarbeta...bra tips att ha i rockärmen dock :)

Jag förstår inte varför du hakar upp dig på något som inte ens är relevant. Ibland brukar jag googla vem jag ska prata med för att det känns mindre "läskigt" då. Det kan ju ha varit någon som hette likadant. Hur som helst är det nog inte ovanligt att någon som har en rejäl utbildning i sitt hemland inte får arbeta som det i Sverige då de inte klarat t ex språktest eller liknande. Jag vet inte. Men som du säger är väl huvudsaken att han var socionom, även om jag tyckte att bakgrunden som barnläkare gav extra trovärdighet också. Men släpp det nu :)

Det är det inte. Men det är nog bara en snabbscreening för att se om man bör gå vidare eller ej. Jag blev rätt förvånad när sköterskan på BUP sa att de skulle skicka ut ett screeningformulär men de gjorde det via 1177 så fick jag fylla i det där. Det kanske skiljer sig åt mellan regioner, inte vet jag, och kanske berodde hanteringen på att hon tidigare varit där på bedömningssamtal, för flera år sedan. De ville nog ha en grundläggande bild inför samtalet. Jag kan inte minnas att vi fyllde i något sådant första gången utan fick då komma dit och beskriva problemen. Då hade de dessutom fått en bakgrund genom remissen från skolläkare. Tanken nu var att vi själva skulle återaktuallisera den.  

Jag kan lägga ut hennes jornalanteckning med hennes namn överstruket och tidningsartikeln med läkaren i om du insisterar...

Nej det var inte allvarligt menst så klart. Men i teorin så.