Socutredning IGEN direkt efter

Hur ser er kontakt med psykiatrin ut? Elevhälsan? Soc kan tyvärr vara fullkomligt pantade när det kommer till flickor med npf. Vi har fruktansvärt dåliga erfarenheter och precis som i ert fall for barnet VÄLDIGT illa av soc utredning. Soc hade noll förståelse för detta och lämnade vår familj helt söndertrasad efteråt. Även syskon drabbas ju. 

Se till att ha skriftliga intyg från BUP på att er dotter behöver mer stöd i skolan och kanske också anpassat schema. Vårt barn har ett eget schema med färre lektioner. 

Är du själv påläst om bristerna i vården/sociala omsorgen vad gäller flickor med npf? Om inte - bli det. Forskning visar att flickor med npf ofta får senare och sämre hjälp i skolan än pojkar och skola och soc letar ofta efter fel i hemmiljön, trots att problemet finns just i skolan. Dessa flickor är ganska ofta skötsamma i skolan när de väl är där och därför ser inte skolan deras problem. Samma gäller soc. De kan säga att eftersom barnet beter sig bra i skolan med är ledsen och arg hemma så är hemmet problemet. Detta är HELT FEL enligt alla som forskar om den här patientgruppen. Det är typiskt för flickor med npf att vara skötsamma i skolan och bryta ihop hemma. Detta beror på att de känner sig trygga i sitt hem med sin familj. 

Sorry för föreläsningen och om jag slår in öppna dörrar, men det här är SÅ VIKTIGT. 

Tyvärr har man väldigt lite, eller snarare inget, att sätta emot soc om de beter sig illa. 

Ni är inte ensamma om att ha varit med om detta. Socialtjänstens inkompetens när det kommer till barn med npf är till och med dokumenterad i forskning. 

Hur var utredningen för er? På vilket sätt for ert barn illa? 

Vi blev satta i utredningsboende först och sen hade vi en period med folk som kom hem till oss. Dottern fick återkommande panikångest och ville inte leva längre. 

Hur går det, TS? Har du fått veta något mer? 

Håller med (samverka).

Vad gäller samverkan så ska man komma ihåg att Socialtjänsten enligt lag är skyldiga att samverka med vård och skola. Det man sett i forskning är att de tyvärr generellt är dåliga på att samverka med vården när det gäller barn och unga med npf. Så där kan man behöva ligga på och själv se till att det blir möten dem emellan. 

Jag tror att folk (med ytterst få undantag) anmäler av välvilja. Har man inte sett Socialtjänstens baksidor och vet vad barnet i fråga redan tvingats genomgå så tror man ju att man hjälper genom att anmäla. Det vore bra om fler - framför allt inom anmälningspliktiga yrken - fick veta vilken skada en socutredning kan göra, så att man kan avväga vad man tror är värst - barnets nuvarande situation eller en utredning. 

När var du barn? Reglerma för (iaf tolkningen av dem) har ändrats med åren. Idag är instruktionen till lärare (tex) att vid minsta oro ska de anmäla. Antalet orosanmälningar har ökat enormt. På ett fåtal år har de ökat med ca 30%. Ungefär vart tionde barn är föremål för en orosanmälan varje år. 

Ja, och vi som drabbats av dåliga insatser från soc lever med en ständig rädsla som tex påverkar vårt barns förtroende för skola och vård och gör de kontakterna så mycket svårare än de hade behövt vara. 

Problemet är att kunskaperna om npf inom både skola och socialtjänst är ganska dåliga. Vi har jättesvårt att få vårt barns skola att förstå vad hon behöver. De gnäller på oss att vi inte får vårt barn till skolan varje dag men kan inte själva tänka sig att anpassa undervisningen så att vårt barn kan delta utan att må dåligt. De kan för lite om npf för att förstå hur vårt barn fungerar och vad de behöver göra. Många skolor skyller i det läget på föräldrarna, när det egentligen är de själva som skulle behöva bli granskade. 

Att man skyller på hemmet är vanligare när det gäller flickor. Flickor är oftare än pojkar måna om att vara sina lärare till lags och anstränger sig till max när de är i skolan. Resultatet blir att de döljer sina svårigheter och skolan inte ser hur stora problem de faktiskt har. De ser ett skötsamt barn med kompisar som jobbar på utan att störa. Men hemma ser föräldrarna ett utmattat barn som bryter ihop och kanske är utagerande eller självskadande. 

I alldeles för många fall väljer skola och socialtjänst att tolka det som att flickan mår bra i skolan och dåligt hemma - när det i själva verket är precis tvärtom. 

Jag tror att de som orosanmäler gör det för att de vill barnet väl. De kan för lite själva och förstår inte. De utgår från att socialtjänsten kommer att göra en kompetent bedömning, men tyvärr saknar även de ofta nödvändiga kunskaper. Och de har ett stressigt jobb där de måste hantera många ärenden på kort tid. 

Oj vad jag känner igen mycket! Vår handläggare bet sig fast i vad orosanmälaren hade sagt som en grävling. Trots att både vård och skola sa att det inte stämde. Det var som att hon hade tunnelseende och inte klarade att ha flera parallella förklaringsmodeller i huvudet samtidigt. Hon hade bestämt sig för vad som var fel och skällde på oss föräldrar för det innan utredningen ens startat. Sen höll hon fast vid det ända till det sista mötet där de sa att kontakten med vår familj avslutades. 

Vi fick problem med en läkare som fick veta att soc var på oss och som pratade med dem. Som tur var kunde läkaren talas till rätta av psykiatrin, men han hann göra en del skada innan han fattade hur det var med allt. 

Vår räddning har varit barnpsykiatrin. De kunde inte stoppa soc men de hjälpte oss föräldrar att överleva soc galenskaper och de har också varit hjälpsamma i kontakten med skolan. 

Det sorgliga är att det nog hade kunnat finnas stöd via soc som vi hade haft nytta av. Men efter vad de gjorde är all frivillig kontakt med dem fullkomligt otänkbar. 

Vårt barn har en diagnos fastställd nu men hade det inte då. I vårt fall hade det kanske varit en hjälp att ha haft den, för soc påstod att det inte alls fanns någon psykiatrisk problematik bakom vårt barns beteende utan att det var vi föräldrar som orsakade det dåliga måendet mm. Ett flertal inom vården sa till soc att barnet hade tydliga symptom på npf, men soc brydde sig inte om det. Kanske hade de agerat annorlunda om vi hade haft diagnosen fastställd redan då.

Soc var generellt väldigt ointresserade av vad vård och skola hade att säga. De gav även instruktioner om hur vi skulle hantera vårt barn som gick tvärt emot de råd psykiatrin gav. Vi befann oss i ett limbo där vi antingen gjorde som psykologen föreslog och därmed riskerade att få barnet omhändertaget, eller att göra som soc sa - vilket skadade barnet men gjorde att vi snabbare blev av med soc. Vi valde det senare och jag tror att det var rätt val. Vi har i efterhand fått förklara för vårt barn att vi var tvugna att göra som vi gjorde. Men ärren finns ju alltid kvar, så klart. 

Angående autismutredning, se till att få en utredare som är specialiserad på flickor med npf. 

En sak till. Den typ av utredning Socialtjänsten verkar vilja göra med er nu är väldigt mycket lindrigare än vad de har befogenheter att göra. Så ta den möjligheten så lär detta ordna sig utan större problem. Dokumentera alla möten. 

Tråkigt att du får så dålig respons från skola och soc. Det låter tyvärr precis som vår sockontakt. :( När vi hörde av ossmed fakta som motbevisade hennes ideer fick vi inga svar. Bara tyst. Hon skrev inte heller in de sakerna i slurapporten. 

Jag hade nog bett läkaren bjuda in soc och skola till ett möte där de tillsammans går igenom det han kommit fram till i sin screening. Om läkaren är med kommer mötet att journalföras villket är jättebra (för då kan inte soc och skola ljuga om vad man pratade om). För oss är vårdens journaler jätteviktiga i och med att de visar en helt annan verklighet än den socialtjänsten hittade på. 

Har du bett om att få byta handläggare på soc? Det har du rätt att göra. Ett byte av handläggare och att den kontakten inleds med ett möte med läkaren vore nog bra (men kan vara knepigt att få till tidsmässigt). Det finns ju bra folk på soc. Men ni och vi verkar båda ha råkat ut för riktiga bottennapp. 

Skollagen säger att skolan ska anpassa. En förälder kan inte ändra undervisningen, skaffa grupprum eller sätta in specialpedagoger (tex). Föräldrarna vet ganska ofta vad barnet behöver men det är svårt att få gehör från skolan, precis som TS har beskrivit. 

Detta är inte något som föräldrarna har lagt på skolan utan det blev så när man stängde ute elever med andra särskilda behov än IF från den anpassade grundskolan och la ner obs-klasser och liknande. Det är lite som med psykiatrireformen där man tog bort institutionerna men inte riktigt ersatte dem utan folk lämnades ensamma. 

Det liberalerna vill införa är särskilda klasser för stökiga elever, inte stödklasser för barn med särskilda behov. Som vanligt vill de putsa på ytan istället för att ta tag i det egentliga problemet. 

Vi fick nyligen hjälp av psykiatrin och en specialpedagog att förklara för vår rektor hur tokigt det här resonemanget är. Om skolmiljön eller upplägget på undervisningen är så dåligt att eleven inte längre klarar att gå till skolan så är det skolans jobb att förändra detta och sedan förmedla till eleven vilka förändringar som har gjorts så att eleven kan känna sig tillräckligt trygg för att fixa att gå dit igen. Man kan inte förvänta sig av ett barn med psykisk ohälsa att gå tillbaka till den miljö som har gjort hen sjuk utan att miljön förändras. Precis som man gör med utbrända vuxna.

Detta har jag alltså inte själv hittat på utan det är förmedlat av barnpsykolog och specialpedagog.