Bo i en tvåa med ett barn , även då barnet blir äldre?

Ser inget problem i det så länge tonåringen håller en normal ljudnivå, förstår att efter tex kl 22 lagar man inte mat, håller sig på rummet  och det ska vara tyst.

Går det att dela av vardagsrummet, så att det blir en sovrumsdel och en vardagsrumsdel? 66 kvm är ganska stort för en tvåa, så vardagsrummet borde vara hyfsat stort. 

I övrigt är det inget problem om inte ni tycker att det är ett problem. Barnet har eget rum och kommer inte att lida som tonåring. Ni har redan ordnat en privat sfär där barnet kan vara ifred samt med kompisar. Det är ni vuxna som får mindre privat yta, men går det att sätta upp en vägg och göra ett extra rum, är ju problemet löst. Nu vet jag ju inte hur planlösningen ser ut, men förslagsvis har ni då vardagsrumsdelen mellan sovrummen.

Det funkar så länge ni tycker att det funkar. Blir det jobbigt om några år, får ni väl flytta då. 

Inget konstigt alls. Det är dessutom bättre att ha råd med andra saker när barnen blir äldre än att man har en stor lägenhet.

Förr i tiden bodde folk betydligt trängre.

Jag kan tillägga att jag vet flera som flyttat till större och finare lägenheter med barn och några av dom har istället haft jättesvårt att få ihop ekonomin.

Men ska ni verkligen bo så i 12-15 år till? Är det värt det? Har ni plats för nått matbord där ni kan ha lite gäster någonstans? Eller det kanske ni har i köket? Tänker på om ni går miste om saker för att ni envisas med att bo trångt?

Jag fattar absolut att man bor kvar i en tvåa med barn men som två vuxna kan jag tycka att man nog får flytta till större när barnet blir äldre. Om det nu inte finns ekonomiska svårigheter som omöjliggör detta. 

Jag var hemma hos en kompis vars föräldrar hade flyttat till en två i stan där han fick sovrummet. Då var han 19 år och ändå påväg ut snart, han var helnöjd eftersom adressen blev så centralt men lite konstigt var det. 

Ja det är ju just av ekonomiska skäl vi bor kvar än. Vi har väldigt små inkomster, en lågavlönad och en med 50 procent sjukersättning. Vi skulle kunna bo större men då blir det såklart mindre pengar att röra sig med i vardagen. 
O nuläget kan vi ändå göra lite roliga saker ibland, åka på badhus, lekland osv någongång, och någon mindre resa om sommaren.

Skulle vi bo större blir det nog mindre av dessa saker men å andra sidan kanske mer levnadsstandard i vardagen? Jättesvårt att välja vad som är mer värt, och vad som blir bäst för oss alla 

Förstår ju också att barnet kommer behöva mer utrymme till att vara ifred med åldern.

Känns jobbigt att inte ha ett sovrum resten av barnets uppväxt så ibland tänker vi att det kanske är värt att göra avkall på andra saker för att bo lite större, sedan tänker man tvärtom att det är bättre att göra avkall på boendet för att slippa vända på varje krona.

Vi har ju kök om än litet, gäster har vi inte ofta. 
Men man vill ju såklart att barnet ska kunna ha kompisar utan att det känns konstigt. Det är nog inga problem nu men tänker just att tonåren är en känslig period då man inte vill vara ' konstig"
Å andra sidan blir det ju mindre småsaker överallt ju äldre barn blir. Som det varit nu är det ju leksaker utspridda överallt.

Det är sant men om folk bodde trängre förr i tiden blev det kanske inte samma känsla av att man levde annorlunda än sina kompisar som kanske kan vara svårt i tonåren.

Men ja det är sant att det är ju en avvägning vad man har råd med.
Ska tonåringen vara ledsen över att inte få göra och ha samma saker som kompisarna men bo stort, eller bo trångt men ha råd med mer

Det skulle kanske gå att dela av vardagsrummet men sovrum och vardagsrum ligger parallellt, brevid varandra vägg i vägg.

Det finns ju bara fönster längst in i vardagsrummet på kortsidan, vardagsrummet är lite mer avlångt,  första delen skulle ju bli utan fönster, man kanske borde ha sängen där då? Eller ska man ha sängen mot fönster och så blir vardagsrums delen utan fönster

Kommer ni alltid att ha så låga inkomster? Det dröjer trots allt 7 år tills barnet är i tonåren. De närmaste åren kommer barnet inte bry sig alls, och barnet har ju redan eget rum.

Men i er situation skulle jag hellre bo kvar än flytta till dyrare. Idag är det viktigt att ha en buffert. Och hellre att ni kan unna er saker. Ni bor ju inte i ett pottskåp eller en friggebod. Ni bor i en rymlig tvåa som med kreativa lösningar eventuellt går att göra om till en mini-trea.

Många ungar växer upp så, inte minst ungar med skilda / ensamstående föräldrar. De har inte heller alltid råd med stort boende. Så vardagsrum delas av och / eller syskon får dela rum. Det är vanligt. Det kommer inte att gå någon nöd på er unge, oavsett hur det blir. 

Nu är det ju vanligt att sovrum ligger vägg i vägg, så det bästa är väl att dela av så att ni får ett fönsterlöst ?sovrum?, med vardagsrummet längst in mot fönstren. Det räcker med en soffhörna där. Det kan bli riktigt mysigt. Har ni plats för köksbord i köket, räcker det långt för två vuxna och ett barn. Plats för gäster är en bonus. Barnet kan umgås med kompisar i sitt rum eller i soffhörnan.

Jag tycker att ni oroar er i onödan. Det dröjer minst 8-9 år innan er 6-åring eventuellt börjar vara uppe sent eller drar hem kompisar knasiga tider på dygnet. Då får ni begränsa / sätta upp regler. Det gör andra föräldrar, långt ifrån alla vill ha en fritidsgård hemma, särskilt inte sena kvällar. Även om de bor stort.

Vill ni ändå har lite mer distans och privatliv, kan ni flytta er säng till vardagsrummets fönsterdel och låta mittendelen bli fönsterlös soffhörna / myshörna.

Men som sagt, detta ligger långt fram i tiden. Kanske har ni bättre ekonomi då? Råd att flytta till större? Om ni kan jobba mer / få upp löner. 

Jag tycker inte att ni ska oroa er. Det är inte helt ovanligt att bo trångt, i synnerhet inte i storstäderna, även bland övre medelklass, eller bland låginkomsttagare. I mångastorstäder i Europa och i världen bor man väldigt litet och delar utrymme. Jag tror också att med miljörörelsen och omställningen, högre räntor och energipriser så kommer folk att bo mindre. Fler och fler vill dessutom lägga pengar på annat än boende, inklusive att ha mer ledig tid med barnen eller för sig själv. 

Där jag bor, i ett bättre innerstadsområde, är det valigast att man bor i en trea med ett-två barn, men jag känner flera familjer som bor i en tvåa med ett barn, och tom i tvåa med två barn, eller en förälder och ett barn i etta. Vad de gör är att inreda smart, ha bra dold förvaring och att dela upp utrymmet i olika zoner. Den familjen som bor två barn i en tvåa sover alla i ett rum, och har sedan olika delar av sovrummet till lek, avkoppling, hemajobb osv. Barnen är 8 och 11 år nu och de trivs. I andra fall är det nog vanligast att barnen har ett eget rum när de blir lite större medan föräldrarna sover i en avgränsad del av vardagsrummet eller på bäddsoffa. Det finns bäddsoffor nu som är lika bekväma som vanliga sängar och som har förvaring för bäddmadrass, täcke och kuddar. 

I er ekonomiska situation skulle jag inte prioritera större boende. Att bekymra sig för ekonomin, vara rädd för inflation eller att något oförutsett händer och inte kunna göra roliga saker alls är en stor bidragande orsak till ohälsa och sliter lätt på förhållande. Att bo trångt däremot kan man fixa så att det funkar. 

Att ha sovrum som ligger vägg i vägg är ju vanligt även om man bor större. Även att ha ett vardagsrum vägg i vägg med ett sovrum/ett barns rum. Vi har vår tonåring vägg i vägg med vårt sovrum, och ja, det händer att han stör oss och att vi stör honom. Det får man lösa i stunden. 

Så problemet är väl egentligen inte barnets rum, utan att den gemensamma ytan blir liten pga att den även ska vara ett sovrum. Men det beror ju på hur stort det rummet är och hur mycket av rummet som tas upp som sovrum. För det kan ju kännas trist att ta hem gäster, även för barnet, om hela vardagsrummet känns som någons sovrum. Men om sängen är lite undangömd, och det finns plats för soffa och annat så är det säkert inget problem. 

Jag bodde i vardagsrummet tills mitt barn var 8. Nu bor vi i en liten 3:a, där vi båda har varsitt rum. Jag märkte när hen blev större att det blev störigt främst för mig att inte kunna få vara ifred när det är kompisar på besök etc. och de vill titta på film och så vidare. Jag tror definitivt det funkar att bo i en 2:a men man får väga nackdelar mot fördelar.

Jag tänker att det funkar så länge det funkar. Trivs ni bra och tycker det funkar är det ju ingen stress att leta större boende nu. Ni har ju tid på er att spara ihop till kontantinsats eller köpoäng så ni kan flytta till något större den dag ni börjar känna behovet.

Nej är mitt svar på din fråga, det kommer inte att hålla.

Tänk också på om du träffar en ny partner.

Ni bör ha en trea.

TS har redan en partner?

Det är ett vuxet par och deras barn. Inte en ensamstående med barn.

Skulle de separera får de kanske ändå flytta eller byta lägenhet.

Med detta sagt, tror jag att det blir jobbigt för föräldrarna i längden att sova i vardagsrummet, så vida man inte delar av detta i en gemensam del och en separat sovdel. Så gör många trångbodda.

Tvåan är 66 kvm, dvs lika stor som många mindre treor.

Som jag tolkar det så bor båda föräldrarna ihop så en eventuellt ny partner är nog inte relevant 

När jag var ensamstående så bodde jag i en 2a med mitt barn, rätt stort kök och vardagsrum, jag hade sängen i vardagsrummet och mitt barn fick sovrummet, min nya flyttade in (särbo 2,5 år innan dess) och vi bodde alla ihop något år (mitt barn vv) det funkade men vi flyttade strax innan han fyllde 5, det hade väl gått lite till men det var skönt att få ett eget sovrum 

En kompis har bott med sin sambo och deras 2 barn i en väldigt liten 2a, upp till ca 10 års ålder delade barnen på det största sovrummet (olika kön) sen fick föräldrarna flytta ut i vardagsrummet, då försvann deras matbord som de inte hade plats med i köket så de äter i soffan, jag har frågat om de inte vill flytta till större men då de lyckades få tag på ett bra hyreskontrakt i ett område de verkligen älskar och kan inte köpa något i samma område, de trängs helt enkelt hellre. Barnen är nu i gymnasieåldern och drar inte hem kompisar speciellt ofta, de hänger mer hos andra men pojkvän/flickvän brukar haka på med jämna mellanrum.

Ena föräldern är en riktig utemänniska som har en hel del aktiviteter i veckorna, jag vet inte om det har hjälpt för att inte gå varandra på nerverna, om barnen någonsin har varit missnöjda har jag ingen aning om.

Ni behöver ju faktiskt inte skriva något i sten utan se hur det känns helt enkelt i takt med att barnet blir större, vem vet det kanske även kommer ett till i framtiden 

Mina föräldrar sov i bäddsoffa i vardagrummet under ett par år (innan jag flyttade hemifrån) det var samma soffa som vi satt i på dagarna 

Väldigt liten 2,5 skulle det stå, det är ett sovrum och sen ett mini sovrum, tänk gästrum med säng och liten byrå