Jag har bipolär sjukdom 2 och tycker inte att det du beskriver låter som att det har något med diagnosen att göra.
Ja, förutom det att han behöver vara för sig själv ibland och depressiva och hypomaniska skov.
Har han medicin?
Jag har bara haft diagnosen i drygt 2 år men blev mycket stabilare när jag började med min medicin.
Kom nyss hem från en tredje dejt med en jättetrevlig man. Han har flera egenskaper jag både uppskattar och söker hos en partner, verkar öppen och ärlig, social och generös med sig själv, samtidigt som jag tvekar.
Han har berättat att han har diagnos bipolär sjukdom typ 2 men att han är hög fungerande med deltidsjobb och att han har verktyg om det bär iväg. Jag vet ingenting om diagnosen alls och har ingenting att förhålla mig till, men har läst på en del och det skrämmer mig lite.
Dels att han han sagt att han kan behöva vara för sig själv ibland och de depressiva skoven och sömn- och koncentrationssvårigheter bland annat. Jag har också fått intrycket av att han är lite avtrubbad känslomässigt och svår att få riktig varm och kärleksfull kontakt med, likaså sexuellt.
Jag misstänker att jag inte kommer få mina behov helt tillgodosedda i den här relationen. Han verkar jättenöjd och ser inte alls mig ur det perspektivet, och ikväll fick jag nästan känslan av att han mest bara vill ha en relation avklarad. Som att vad jag vill inte är lika viktigt som hans behov, och jag känner också hur jag börjat anpassa mig. Jag hade till exempel tänkt föreslå bio eller filmkväll ihop i helgen, tills han hintade att han inte riktigt brukar orka med en hel film.
Har någon lite input i det här? Känner mig ledsen på en så fin person i övrigt.
Var rädd om dig Lily, du kommer att hitta nån som frågar hur du mår, hur dagen varit, vad du vill hitta på, vad du har för framtidsdrömmar, nån som kommenterar hur fin och sexig du är, nån som längtat efter dig hela dagen, nån som tänker på dig och er i stället för mesta bara sig själv...etc.
Tycker dom flesta i tråden verkar eniga om att TS borde leta vidare.
Vänta lite nu. Ska han kasseras som en gammal skurtrasa bara för att han har en diagnos eller två? Och kom inte och säg att han behöver träffa likasinnade. Det köper jag inte! Visst, det är en utmaning att dejta någon som har en diagnos eller två, men det är viktigt att se personen och inte diagnoserna. Det som är bra kanske överväger det som är dåligt?
. Jag försöker i alla fall.
Diagnosen i sig är absolut inget problem för mig, i sig. Jag tänkte snarare om det skulle kunna vara en möjlig förklaring till att jag känner att han är svår att få verklig kontakt med, exempelvis på grund av medicinering eller så.
Nu förstår jag ju att det snarare kan bero på ett personligt drag och att han förmodligen inte är så intresserad av just mig, eller åtminstone så matchar inte våra känslomässiga behov. Tråkigt såklart, men det är vad det är.
. Nej, det är inte alltid lätt med dessa diagnoser, men jag gör så gott jag kan och låter inte de styra mig längre. Fast utan diagnoserna så vet jag inte vem jag hade varit, men och detta vill jag belysa å det starkaste: Diagnoserna är en del av mig, men de personifierar mig inte.