Jag träffade en tjej för ett par år sen som var bipolär. Det var en utmaning kan jag ju säga. Sen misstänker läkarna att jag också är bipolär, men ingen utredning har gjorts på det. Däremot har andra utredningar gjorts. Jag tycker om att vara ensam och när jag blir deppig så blir jag väldigt deppig. Det går åt andra hållet med. När jag blir glad så blir jag super glad.
Vänta lite nu. Ska han kasseras som en gammal skurtrasa bara för att han har en diagnos eller två? Och kom inte och säg att han behöver träffa likasinnade. Det köper jag inte! Visst, det är en utmaning att dejta någon som har en diagnos eller två, men det är viktigt att se personen och inte diagnoserna. Det som är bra kanske överväger det som är dåligt?
. Jag försöker i alla fall.
. Nej, det är inte alltid lätt med dessa diagnoser, men jag gör så gott jag kan och låter inte de styra mig längre. Fast utan diagnoserna så vet jag inte vem jag hade varit, men och detta vill jag belysa å det starkaste: Diagnoserna är en del av mig, men de personifierar mig inte.
. Jo, det tycker jag med faktiskt. Jag är på något sätt ändå glad för mina diagnoser, för jag har ju aldrig levt utan de och vet inte hur jag skulle vara då.