Kan man vägra socialtjänsten att göra hembesök?

Jag sa tack, men nej tack till besök.
Soc ville vara i hemmamiljö och jag sa att då åker vi väl hem till någon av er?

Då framkom det att soc har en lägenhet här i stan som de tar emot besök i, så där hade vi mötet i hemmamiljö.

Att besludla mitt hem med socbesök fanns inte i min värld. Mitt hem var aldrig ifrågasatt heller, vårt ärende rörde andra problem.

Det kom aldrig på tal igen och ingen unge blev LVU:ad.

Varför skrämmer ni upp ts i onödan?

Jag kände bara att mitt hem är min borg och här kommer inga oinbjudna "gäster" in. Inte utan lagliga dokument som är tvingande.
Och som sagt, vårt hem hade inget med "problemet" att göra.

Jag är en rätt stark och styvnackad person och jag tar ingen skit, speciellt inte av någon som tror sig kunna våldgästa mitt hem.

När jag sa att vi kunde vara hemma hos någon av dem svarade de just ingenting vad jag minns, inte mer än att det inte var aktuellt.
Men det var då denna soclägenhet kom på tal.

De inbillar sig att man känner sig trygg i sitt eget hem, och det gör man ju men inte ned Gestapo-soc i soffan kanske...

Mitt barn var vid tillfället i mitten av tonåren så det var ju inte så att det skulle finnas leksaker och sånt för att få en småknatte att slappna av.

Om nu soc på allvar tror att det är problem i hemmet så får de skaffa tillstånd, vet faktiskt inte om de kan tvinga sig in utan poliseskort.

Det ska rätt mycket till för LVU, iaf när det sköts enligt regelboken. MEn den regelboken verkar soc ha en förmåga att slarva bort då och då. Det har man ju förstått när man läst hur illa människor har blivit behandlade.

Förstår ärligt talat inte varför det heter "socialtjänsten" heller. Borde heta "socialmyndigheten" istället. Det passar bättre för deras verksamhet. 

Det finns förstås de som förstår varför ni blev anmälda också... om vi nu ska vara såna.

Soc har en enorm makt, det går inte att komma ifrån.
Och när det går till domstol så vinner soc i en förkrossande majoritet av fallen, men det finns undantag. Soc försökte utpressa mig med ett beslut som jag bara nekade att skriva under, så det drogs till domstol. Jag vann, min unge vann. Så visst går det. När det inför "nyktra ögon" faktiskt är uppenbart att soc halkar omkring på en mycket hal is.

Att bara gå därifrån och meddela att samarbetet är över är dock inget att rekommendera.

Soc har makt att med polis hämta ungarna på dagis/skola utan att meddela föräldrarna förrän efterår... hur gamla är dina barn? Tänker om de förstår vad som händer om det nu skulle gå vidare?

Till sist, en utredning är inte mer än en sammanställning av ord. Dina svar på deras frågor, som inte besvaras med hjälp av lögndetektor. Bara som ett lite tips. Man måste inte vara 100% ärlig med allt.

Vill de dra in nära anhöriga så går det att neka. Min mamma (barnets mormor) skulle kontaktas enligt soc men där satte jag ner foten och hon blev aldrig kontaktad.

Så som soc ibland beter sig så har jag faktiskt förståelse för osäkerheten i deras "arbete"... tror fan att folk blir förbannade på deras överförmynderi.

Det får bli ett till sist till, bry dig inte om alla som försöker trycka ner dig i tråden och lycka till.

Och ändå har de stora problem med just detta.

167 kommentarer på en fråga som besvaras med ett enda ord.

Svaret är ja.

Breddats?

Skulle säga att tråden mer eller mindre fyllts med anklagelser och idiotörklaringar mot dig ts.
Det som förundrar mig är att du lägger energi på dessa skribenter som bara vill trycka ner dig.

Hur gammal är ditt barn?

Vill du inte svara på ålder på ditt barn?
Det är en högst relevant fråga.

Har lite samma erfarenhet nämligen, för mig handlade det om en tonåring. Och honom var det inte lätt att få bukt med kan jag lova. Han sket fullständigt i vad soc sa också. Hemma var han ju snäll och verkade utåt sett lydig och ordenligt, men under ytan... var det helt annorlunda.

Det blev bra tids nog men det var fan ingen lek kan jag lova.

Skulle aldrig släppa in en enda individ som inte har lagkrav på att delta.
Skulle inte knysta ett ord mer än absolut nödvändigt.

I stort sett ingen vet vad vi genomgått, och så ska det förbli. Inte ens min egen mor fick veta detta. Mest för hennes egen skull förvisso, men även för min egen.

Vi är olika helt enkelt.

Vissa mår bättre av att prata, andra mår bättre av att vara i fred med sitt.

Både polis och advokat (i ett annat ärende) rådde mig till psykologkontakt, att "prata av mig".
Inte en chans att jag skulle göra det. Jag processar på mitt eget vis.

Det handlade om en tonåring, inget litet barn.
Han var fullt medveten om hur illa hans mormor skulle må om hon fick veta. OCh hur ogärna jag vill blanda in andra i vår verklighet.
Hans kompisar visste ju, men de kände ju ingen av oss i familjen.

Det kom aldrig fram, det är drygt tio år sedan nu.

Hmmm, du kan alltså inte respektera att andra inte tänker som du.
Kanske inte så underligt att ni blev anmälda trots allt. 

Varför vill du inte svara på i vilken ålder barnet är?

För att det är stor skillnad på hur man bör bemöta ett lågstadiebarn och en tonåring. 

Min erfarenhet gäller en tonåring, handlar det om yngre små barn är problemet av en mycket enklare kaliber.