Ni med 7-8 år mellan barnen

Jag har 6 år mellan mina, det som jag tyckte var bland det bästa var att det äldre syskonet kunde gå och klä på sig själv etc, inte 2 små som konstant ska passas, hade kompisar där dom klär på barnen för att gå ut, när ena är påklädd har den andra klätt av sig igen.

Under första bebistiden så var det äldre syskonet jätteglad och stolt, de lite trotsiga småbarnsåren tyckte hen det var rätt jobbigt, när de var typ 4 och 10 började de leka rätt bra, de kunde bygga lego, leka med bilar och sånt. Idag är det 10 och 16 och har en fantastisk relation, de har gått lite upp och ner helt enkelt då det är perioder de inte vill göra liknande saker men det har inte varit mycket syskonbråk alls.

Vi var väldigt noga med att hitta på saker på egen hand med det större barnet, samt tog med det yngre syskonet till träningar och liknande, svårt att förklara men så att det äldre barnet skulle känna att det yngre syskonet blev ett tillskott, inte ersättning på något sätt om du förstår:) 

7,5 år mellan här (bonusdotter varannan vecka) det blev en väldans chock för henne som varit själv så länge trots att hon önskade syskon. Hon var inte så snäll mot bebisen och hade svårt att knyta ann. Ett tag ville hon flytta helt till mamma. Men det blev successivt bättre och bättre. Idag har de en bra relation och ett till syskon har tillkommit men hon är nu i yngre tonåren och mest intresserad av annat. Vi försökte vara inkluderande i saker och också ge egentid.

Syskonet föddes under covid så var mycket annat som ändrades i hennes liv också så det var en tuff tid för henne. 

bebisen var ett enkelt barn och ålderskillnaden var så stor (plus varannan vecka) så upplevde inte någon 2/barnschock.

Det som är lite svårt är att hitta på saker som passar alla barnen på semestrar osånt. Bonusdottern har fått en egen resa med pappa varje år (nöjespark eller liknande). 

Vi har drygt 11 år mellan våra och här fanns ingen önskan om syskon från storebror.  Han var nog väldigt nöjd som det var!

Så här några år senare (lillebror går i lågstadiet nu) så tappade vi storebror litegrann kan jag konstatera. Nu vet jag inte vad som är vad riktigt, han var ju också i en ålder där han parallellt skulle frigöra sig från oss, kunde börja göra mer på egen hand (ta sig till skolan, kompisar, träning, åka buss själv etc). 

Men han var ju van med att någon av oss alltid var med på tex träningar och matcher. Det fanns liksom ingen anledning för oss att inte vara det då vi ju "bara" hade honom och vi var två vuxna.  Så vi var väldigt engagerade.

Direkt i början när bebisen kom så var dels förlossningen ett trauma och dels så hade han kolik så vi fick ta mycket hjälp av mor-och farföräldrar som ställde upp och skjutsade till fotbollen tex. För en av oss vyssade skrikande bebis hela eftermiddagen/kvällen och den andra var antingen och jobbade eller behövde laga mat, städa etc. 

För mig personligen var det en stor sorg, plötsligt hade jag ingen aning om hur träningen hade gått, hans prestation, om det hänt något extra roligt. Jag fick ju landa i att bebisen var mest beroende av mig i början och det visste jag om såklart. Att det är så med småbarn. Men det var ändå en stor förändring.
Det visade sig också sen att lillebror inte var den sortens barn som man kunde ha med sig vid sidan om fotbollsträningen (som jag sett framför mig). Han trivdes aldrig i vagn, var inte nöjd i sjal/sele och sprang bara in på planen så att vi alla som familj skulle kunna samlas kring stora sonens fotboll som något slags gemensam aktivitet blev aldrig aktuellt. Utan senare när koliken gick över så var någon av oss med storebror och någon hade hand om den lilla. 

Det var också ganska jobbigt att ett så stort barn direkt förstår att okej, här är det jag som får vänta. En fyra-femåring kanske kommer till föräldern och flaggar för något som hen vill eller behöver och så får man förklara att det går inte nu, för bebisen måste få mat först eller byta blöja eller så (som är mer akut). Men min pojke frågade inte ens. Mycket löstes förstås av att han gick till sin pappa istället men det kändes ändå jobbigt.