Jag måste få ut det här i skrift för jag håller på att gå under. Lite bakgrundsinformation. Jag är snart 40 och är lärare i mellanstadiet. Jag stannar kvar på skolan efter skoltid rätt ofta för att rätta saker och förbereda lektioner och så. Jobbar bättre där än hemma. Det finns en städerska på skolan som städar när barnen gått hem. En kväll ledde det ena till det andra och vi började prata med varandra. Hon var hur snäll och söt som helst. Blyg men smart. Lite yngre än 30. Vi pratade om allt möjligt. Sedan den dagen snackade vi alltid lite varje gång vi sågs i korridorerna. Redan från första stund visste jag att jag inte borde utveckla relationen mer. Det var som en varningsklocka bak i huvudet som jag struntade blankt i. Jag kände att jag redan var attraherad av henne och visste att det bara kunde sluta på ett sätt. Både hon och jag är gifta. Jag har en son och hon har tre barn. Jag älskar min fru men vi lever som två vänner snarare än ett gift par. Vi har i princip aldrig sex. Ibland saknar jag sex så mycket att jag har svårt att andas. Men det låter bara patetiskt när jag säger det. I alla fall. En eftermiddag när vi var ensamma i lokalerna kysstes vi och sedan hade vi samlag. Detta skedde sedan flera gånger. För två veckor sedan knackar hon på mitt klassrum och släpper en jävla bomb. Hon är gravid och tänker inte göra abort. Hon är tydligen emot det. Vi diskuterade det hela fram och tillbaka skitlänge och hon tyckte hon kunde uppfostra barnet som hennes mans. Ingen får reda på något. Men jag kommer aldrig få träffa barnet. Allting känns bara tomt. Jag ska bli pappa. Jippi. Men mitt barn kommer inte ens känna mig. Kommer växa upp med människor jag inte ens känner. Troligtvis i en fattig familj för jag vet att hon inte har mycket pengar. Jag gråter bara jag tänker på det. Jag är helt ensam i detta. Jag har ingen jag kan dela detta med. Ingen. Varken familj eller vänner för ingen skulle förstå. Och jag skäms. Och givetvis förstår jag att jag själv satt mig i den här situationen och jag har mig själv att skylla och så vidare. Men jag håller på att gå under av all stress och press. Jag sover inte på nätterna, kan knappt jobba, är mentalt frånvarande konstant och har ont i magen så fort jag vaknar. Jag kan inte fortsätta såhär. Jag känner mig döende. Hur fan löser jag detta på bästa sätt? Jag vill vara moralisk och göra något rätt. För ALLA inblandade. Inklusive mitt ofödda barn. Snälla. Va fan. Hjälp mig.
