Pojkvän vill ha en paus för att tänka på "oss". Snälla hjälp.

Då gjorde vi uttalat slut, hade ingen paus. Mycket har ju hunnit hända under detta år, inte minst inom honom men även runtomkring.
Väldigt taskigt av honom att neka mig ha samtal med honom dagen vi hördes sist om han redan bestämt sig, hoppas han verkligen ville fundera på riktigt.

Om det går för lite tid riskerar ju de negativa känslorna inte lägga sig och då kan det ju påverka hur rätt man tycker det känns. När han haft en annan sinnesstämning, faktiskt inte så längesedan, uttryckte han sig mer hoppfullt om framtiden.

Kan ju inte veta säkert, men om de negativa känslorna ska ha nån chans att lägga sig är ofta tid bra. Han tog ju pausen för att få perspektiv och tänka ifred.

Första omgången dröjde det nästan ett år (11 månader om jag inte missminner mig) innan jag fick träffa hans barn. Jag upplevde det som långsamt men när det väl hände blev jag väldigt snabbt väldigt involverad i allt.  Han har berättat att det även då kändes läskigt att ta det första steget och att det tog ett tag för  honom att komma över de känslorna och bjuda in mig, trots att han var kär. Även nu har han flera gånger uttryckt att han tror att just ta det första steget som skrämmer honom och jag tror att det åtminstone delvis är sant. Med ett uppbrott i bagaget är det ju förstås ÄNNU svårare att komma dit.

Fast han var ju rädd första omgången också men gick framåt?

Så min poäng är att han kom över rädslan då för att viljan till slut blev starkare, så det var ju inte så enkelt som att han bara ville men utan att vara rädd.  Det kanske inte blir så den här gången, jag förstår att paus inte är ett bra tecken, men rädsla är väl inte nödvändigtvis bara ovilja uppenbarligen, eller?

Jag känner inte nån svartsjuka för hans ex längre, så det är inget jag döljer, det är genuint en grej jag kommit över.

Vi har det första halvåret nästan inte alls pratat allvar utan bara njutit av varandras sällskap, åkt på semester etc. Första gången vi pratade allvar initierade han diskussionen och då kom det fram att han både tvekade och kände mycket för mig och att han hade en inre konflikt. Att han måste komma förbi den inre konflikten är ju en självklarhet om vår relation ska ha en framtid, så varken han eller jag var bekväma i detta. Hur hade DU gjort i min situation om din partner  uttryckt en liknande inre konflikt?

Jag har försökt förmedla att jag absolut förstår hans försiktighet då det gick snett förra gången och att det är rimligt att skynda långsamt.

Kanske är det som du säger. Bara väldigt förvirrande att han för bara någon vecka sedan sa helt andra saker och det var helt annan stämning.

Jag tror definitivt han åtminstone haft riktiga känslor för mig. Att han var väldigt kär i mig omgång  1 är jag helt hundra på. Tror dock inte han  känt av ovanstående issues. Tror däremot han kan ha känt av hur tillgiven jag är och därför tar mig för given nu vilket fått känslorna att svalna, så det om något i mitt beteende. Tror du inte att hans dåliga erfarenhet med familjebildning är en del i det hela alls? Och att han är rädd att utsätta sitt barn för ännu en separation? Det är väl ändå ganska vanligt

Han satsade ju på sitt ex trots stora tvivel, men då hade han förvisso inte barn och ville ha barn. Han sa att han nästan gjorde slut pga att han var trött på mycket med henne och att hon blivit mer som en kul kompis för honom än romantisk partner. Men, på något outgrundligt sätt, fick de en nytändning efter detta om man ska tro hans ord. Förstår verkligen inte hur och  skulle så gärna önska att vi också fick det.

Det handlar inte om svartsjuka här, utan mer att han har en historia av att ha kriser i relationer men som han kommit över. Tänker mer själva mönstret.

Kärlek räcker inte,det förstår jag. Men vi har inte gett problemen en ärlig chans att lösas - han verkar ha trott att tidens gång skulle göra att han "mognar" till att ta nästa steg.

Relationen kring exet har kommit upp ett par gånger när han tagit upp att han är ledsen över att känslan att bara köra och skaffa barn inte kommer trots att det är så bra mellan oss. Då har jag frågat honom vad det är för känsla han menar exakt, vad fick honom att få den förra  gången osv, vad måste funka i en relation? Var han rädd även förra gången? osv.

Han har sagt att han överlag har svårt att prata och ta upp saker i en relation som han är missnöjd med, vilket jag tror säkert kan bidra till att vi inte lyckats komma längre.

Det har aldrig varit ett problem att jag visat att jag tycker om honom? Det har jag väl inte skrivit?

Han har verkligen inte trivts med det heller egentligen, gång på gång har han ju tagit upp saken att han tycker vi borde kommit längre och att han är frustrerad över att det låser sig för honom, väldigt märkligt att han tog upp det även när jag lät saken vara för att han skulle känna sig fri att göra egna beslut.

När jag menar nytändning menar jag att det ska bli som det var när han faktiskt tog steg för att vår relation skulle utvecklas. Är frustrerande att vi inte återfått detta momentum.

Jaha, du menar det. Jag menar att jag nog har gett en desperat vibe i våra "känsliga" konversationer. Desperation är ju inte attraktivt...OM det är något med mitt beteende och inte inom honom, det vill säga. I övrigt vet jag inte om det är något i mitt beteende, det kanske han inte sagt till mig alternativt inte kunnat sätta ord på.

Han har ju tagit upp sina tvivel, så delvis tar han ju upp saker. Vete tusan varför han  hellre bär dom inom sig och låter de växa sig stora och ge honom stor ångest så han känner att han måste fly? Det är väldigt mycket som är bra som jag vet att han också tycker är bra. Förstår inte alls.

För det första tack till alla som tagit sig tiden och skrivit ert input och synpunkter. Jag förstå att ingen här kan läsa tankar men jag hat läst alla inlägg flera ggt och det har fått mig att fundera och få perspektiv. För er som är nyfikna hur det gick:

Vi sågs, tog en promenad och tog inte upp nåt allvatligt förrän senare på kvällen. Fattade på stämningen typ sekunden efter att vi hälsade att han inte tänkt göra slut och han verkade glad att se mig.

Däremot blev det lite sent och vi hann inte prata klart (jobb idag :p) Han bad om ursäkt för  att han gått in i sig själv och att han mått dåligt senaste veckan, ffa varit orolig pga sjukdomen i familjen men även pga jobbstress och att det liksom blev för mycket för honom och han började grubbla extra mycket på allt inklusive vår relation. Att det nästan jämt känns bra men att han ibland får moments när han får "spader" och börjar övertänka "tänk om det inte är rätt, tänk om etc". "KAN det vara rätt om man gjort slut en gång?" Osv och att, som några här var inne på, att vårt första uppbrott spökar lite trots att vi inte haft liknande problem denna omgång. Det blir liksom stor "press" på att det nu MÅSTE gå bra, ffa för hans barns skull vilket jag förstår. Stor press ger ju prestationsångest.

Han har, även i andra områden av sitt liv en tendens att tänka katastroftankar och vara lite velig så det är ett återkommande drag hos honom.

För att det här ska bli bra får vi helt enkelt se om man kan komma på nån strategi som gör att han känner sig trygg nog att få framåt, även om han nog aldrig kommer sluta grubbla och oroa sig helt. Jag är lik honom på den fronten (även om jag oroar mig för andra saker än han) så jag kan förstå hur han känner. Tror att för hans skulle skillr det göra gott im han kunfr söka hjälp för sådana problem. Även om vi skulle komma att skaffa barn lär han njuta mer av processen om han inte är rädd hela tiden. Han var ett netärvöst vrak när är han väntade första barnet och oroade sig för allt möjligt vilket bidrog till att upplevelsen blev mindre än optimal.

När jag frågade varför han relativt enkelt, trots rädsla, kunde ta fler steg med mig omgång #1 sa han att detän enda skillnaden (förutom alla familjetragedier han råkat ha i familjen på kort tid) är att vi då inte hade ett uppbrott i bagaget, och det är förståeligt men det kan förstås aldrig göras ogjort. Svårt att sia om vår framtid just nu men hoppas det går åt rätt håll.

Det är ett observandum, absolut.  Jag påpekade det för honom att om vår relation kunna ha en chans så måste vi hålla ihop genom motgångar också. Tror om han kommer över tröskeln, dvs komma tillbaka till sitt mindset som han hade innan vi gjorde slut, dvs sitt mindset där han vågade ta steg framåt i relationen, skulle det även underlätta för honom att hantera liknande kriser bättre och inte tänka så svartvit dvs antingen är allt rätt och faller på plats elller raka motsatsen.

Vi får hitta en strategi att bearbeta sakerna, han är ju också stressad av att övertänka det hela så hoppas han går med på att söka hjälp. Tiden kan ju också göra  sitt för att han ska komma över vårt uppbrott och det som orsakade det men tror kanske det inte räcker med ENBART tid.

Jag delade inte med mig av att jag fick en nervös breakdown, tänker att det kanske är ett bättre läge att säga det vid något annat tillfälle och inte när han just haft den krisen. Risken är ju att han kommer på ett känslomässigt plan känna som om jag  lägger över ansvaret för hur jag kände på honom. Försökte balansera det allvarliga snacket med att faktisk ses och ha det trevligt så att vi inte glömmer bort "oss" och varför vi är ihop fårn första början mitt i allt allvar.

Jag sa att jag blev förvirrad av hans teelfonsamtal och  fattade liksom inte om vi hade gjort slut, eller vad. Han sa att han absolut förstod men att han just då blev så överväldigad av sin ångest att han inte kunde kommunicera bättre. Jag har koll på dessa  diagnoser, har jobbat imorn vården själv faktiskt för längesedan.

Tror mycket väl min kille skulle kunna ha drag av GAD, nåt han själv varit inne på. Även jag själv även om min ångest kring separationer skulle kunna förklaras med otrygg anknytningsstil, något jag hade även vid trygga relationer.