Anonym (Utpekad)

Sun 6 Apr 18:15

32 svar

Alla mot en

Min närmaste familj består av min man, föräldrar och svärmor. Om jag säger något till min man som kan uppfattas som kritik så hoppar alla på mig men om han säger något liknande till mig så är alla tysta. Varför?

Exempel:

Han ska skära upp pizzor som det ska delas på. Jag föreslår att han skär upp den så att det blir åtta bitar som på pizzerian istället för i fyra delar bara. Direkt är både han och alla andra på mig att jag ska sluta lägga mig i, att jag är ett kontrollfreak, kan jag inte bara vara tyst och allt vad dom vräker ur sig.

Jag ska sedan servera pizzabitarna och har tagit fram en stor stekspade för att jag tycker det är enklast så. Då säger mannen att stekspaden är alldeles för stor och varför har jag tagit den istället för en annan? Alla är tysta fast han ju kritiserar mig medans dom i kör hoppade på mig för att jag ville ha åtta bitar istället för fyra så att alla skulle få av båda pizzorna om man ville det.

Varför hoppar ingen på någon annan än mig? Exemplet gällde just min man men det kunde lika gärna ha varit någon av dom andra fyra också.

Anonym (I)

Sun 6 Apr 18:39

#1

Enkelt. De gillar inte dig.

Anonym (Utpekad) Trådstartaren

Sun 6 Apr 18:56

#2

Anonym (I) skrev 2025-04-06 18:39:03 följande:

Enkelt. De gillar inte dig.

Jag var inne på det själv men "kul" att någon bekräftar det. Vad gör jag åt det här problemet? Jag är den jag är ju så det är svårt att få fyra personer att börja gilla mig och det är min närmaste familj så jag kan ju inte bara sluta umgås med alla heller.

Det är aldrig någon som har försvarat mig när jag blir påhoppad men dom är snabba att försvara varandra från mig för minsta lilla som jag inte ens menar något illa med när jag gör eller säger något. Jag vet inte vad som är värst heller att en börjar eller att alla alltid stämmer in i kör och vräker på mer när någon hoppar på mig.

molly50

Sun 6 Apr 19:05

#3

Anonym (Utpekad) skrev 2025-04-06 18:56:54 följande:

Jag var inne på det själv men "kul" att någon bekräftar det. Vad gör jag åt det här problemet? Jag är den jag är ju så det är svårt att få fyra personer att börja gilla mig och det är min närmaste familj så jag kan ju inte bara sluta umgås med alla heller.

Det är aldrig någon som har försvarat mig när jag blir påhoppad men dom är snabba att försvara varandra från mig för minsta lilla som jag inte ens menar något illa med när jag gör eller säger något. Jag vet inte vad som är värst heller att en börjar eller att alla alltid stämmer in i kör och vräker på mer när någon hoppar på mig.

Om det är din närmaste familj så borde du ju kunna fråga dem om varför de alla gaddar ihop sig och hoppar på dig.

Anonym (I)

Sun 6 Apr 21:46

#4

Anonym (Utpekad) skrev 2025-04-06 18:56:54 följande:

Jag var inne på det själv men "kul" att någon bekräftar det. Vad gör jag åt det här problemet? Jag är den jag är ju så det är svårt att få fyra personer att börja gilla mig och det är min närmaste familj så jag kan ju inte bara sluta umgås med alla heller.

Det är aldrig någon som har försvarat mig när jag blir påhoppad men dom är snabba att försvara varandra från mig för minsta lilla som jag inte ens menar något illa med när jag gör eller säger något. Jag vet inte vad som är värst heller att en börjar eller att alla alltid stämmer in i kör och vräker på mer när någon hoppar på mig.

Ehh? Hallå. Upp med hakan.
Du kan visst sluta umgås med dom. Familj betyder inte per automatik bra människor.

Du börjar med din tönt till man. Tala om för honom att du hade uppskattat om han inte hackar på dig eller följer strömmen i såna lägen. Tycker han något kan han säga till dig vid ett annat tillfälle. Börja där. Fortsätter de så säger du till de här vuxenmobbarna att du faktiskt inte uppskattar att de mobbar dig i kör eller så kanske ni ska sluta umgås istället eftersom ni uppebarligen inte gillar mig och allt jag för är fel!?

Sluta ta emot skit du inte förtjänar. De behöver inte gilla dig men de ska respektera dig.

Anonym (Utpekad) Trådstartaren

Mon 7 Apr 15:23

#5

molly50 skrev 2025-04-06 19:05:02 följande:

Om det är din närmaste familj så borde du ju kunna fråga dem om varför de alla gaddar ihop sig och hoppar på dig.

Man kan tycka det men om jag skulle fråga det så skulle det skapa ett nytt drev och jag skulle få höra att det är ju mig det är fel på och om jag bara vore si eller så så skulle det ju inte bli så här. Jag har svårt att sätta ord på hur det skulle vändas emot mig men det skulle det göra i alla fall och jag skulle inte vara vatten värd när den diskussionen är färdig.

Anonym (I) skrev 2025-04-06 21:46:29 följande:

Ehh? Hallå. Upp med hakan.
Du kan visst sluta umgås med dom. Familj betyder inte per automatik bra människor.

Du börjar med din tönt till man. Tala om för honom att du hade uppskattat om han inte hackar på dig eller följer strömmen i såna lägen. Tycker han något kan han säga till dig vid ett annat tillfälle. Börja där. Fortsätter de så säger du till de här vuxenmobbarna att du faktiskt inte uppskattar att de mobbar dig i kör eller så kanske ni ska sluta umgås istället eftersom ni uppebarligen inte gillar mig och allt jag för är fel!?

Sluta ta emot skit du inte förtjänar. De behöver inte gilla dig men de ska respektera dig.

Frågan kanske ter sig dum för dig och andra som läser men jag har decennier av den här behandlingen bakom mig så jag är väl färgad av det men mobbar dom mig? Är det det dom gör?

Jag försöker att inte ta emot skit genom att bita ifrån när någon hoppar på mig men det enda det leder till är att jag då plötsligt får alla emot mig igen och saker och ting eskalerar väldigt mycket och allt blir ju mitt fel då förstås och det är jag som har förstört dagen enligt dom.

molly50

Mon 7 Apr 15:41

#6

Anonym (Utpekad) skrev 2025-04-07 15:23:10 följande:

Man kan tycka det men om jag skulle fråga det så skulle det skapa ett nytt drev och jag skulle få höra att det är ju mig det är fel på och om jag bara vore si eller så så skulle det ju inte bli så här. Jag har svårt att sätta ord på hur det skulle vändas emot mig men det skulle det göra i alla fall och jag skulle inte vara vatten värd när den diskussionen är färdig.

Anonym (I) skrev 2025-04-06 21:46:29 följande:

Ehh? Hallå. Upp med hakan.
Du kan visst sluta umgås med dom. Familj betyder inte per automatik bra människor.

Du börjar med din tönt till man. Tala om för honom att du hade uppskattat om han inte hackar på dig eller följer strömmen i såna lägen. Tycker han något kan han säga till dig vid ett annat tillfälle. Börja där. Fortsätter de så säger du till de här vuxenmobbarna att du faktiskt inte uppskattar att de mobbar dig i kör eller så kanske ni ska sluta umgås istället eftersom ni uppebarligen inte gillar mig och allt jag för är fel!?

Sluta ta emot skit du inte förtjänar. De behöver inte gilla dig men de ska respektera dig.

Frågan kanske ter sig dum för dig och andra som läser men jag har decennier av den här behandlingen bakom mig så jag är väl färgad av det men mobbar dom mig? Är det det dom gör?

Jag försöker att inte ta emot skit genom att bita ifrån när någon hoppar på mig men det enda det leder till är att jag då plötsligt får alla emot mig igen och saker och ting eskalerar väldigt mycket och allt blir ju mitt fel då förstås och det är jag som har förstört dagen enligt dom.

Jag måste säga att jag håller med Anonym (!) här. Bara för att de är din familj så betyder det inte att du måste umgås med dem.
Det kanske rentav skulle få dem att förstå att de sårar dig.
Annars kanske du kan prova att ta upp det med dem var och en för sig så att de inte kan gadda ihop sig.
.

Anonym (huldra)

Mon 7 Apr 16:03

#7

Ja, de mobbar dig och verkar ha gjort det under lång tid. Har du syskon? Hur blir de behandlade? Hur behandlar syskonen dig?

Hur betedde sig dina föräldrar mot dig innan du träffade din man? När du var barn och ung?

Jag blev själv mobbad av min familj under uppväxten och som ung vuxen. Jag är nummer tre i en syskonskara på sex och jag var allas hackkyckling. Det var naturligt för alla att behandla mig som lägre än andra.

Eftersom jag inte insåg att jag var mobbad i mitt eget hem trodde jag att jag verkligen var dummare än andra, att jag inte dög till något, att jag inte fattade nånting osv.

Jag var otroligt ensam som barn och ung. Min vardag gick ut på att göra mig så osynlig som möjligt för att slippa elakheter (som jag tog som sanningar).

Jag tillbringade i stort sett hela min fritid på biblioteket för att inte behöva vara hemma.
När vädret tillät tog jag med mig lite matsäck och en bok och gömde mig i skogen.

Eftersom vi var många syskon delade vi rum så hemma hade jag ingen fristad, ingen dörr att stänga om mig. I efterhand har jag insett att mina stresshormoner måste ha skenat då jag alltid var i flykt-läge.

När det blev dags att söka gymnasium valde jag en linje som innebar att jag behövde bo borta i veckorna. Det spelade ingen roll att jag egentligen ville läsa en annan linje, att komma bort var viktigare.

Nu är jag vuxen och har egen familj och vi umgås minimalt med mina föräldrar och syskon.

För ett par år sedan kontaktade en av mina yngre systrar mig och ville be om ursäkt. Hon hade som vuxen insett att hon och resten av familjen utsatt mig för en hänsynslös mobbing ända sedan vi var små. Hon hade tagit upp det med resten av familjen men ingen av de andra ville kännas vid det.

För mig kändes hennes ord bitterljuva. En av dem har insett och erkänt vad hon deltagit i, det känns skönt och på något sätt ger det mig rätt till mina känslor. Det här är inget jag inbillat mig, det har faktiskt varit på det här sättet.

Samtidigt gör den här bekräftelsen mig så ledsen. Min uppväxt och ungdom var verkligen illa, jag var verkligen helt ensam. Mina föräldrar och syskon tyckte inte om mig, de såg mig som en andra klassens familjemedlem.

Även mitt vuxenliv har påverkats, även som vuxen har jag varit ensam trots att jag kommer från en stor familj. Mina barn har mycket begränsad tillgång till den sidan av sin släkt. Dels för att jag inte orkar umgås med dem och dels för att de inte frågar efter varken mig, min man eller mina barn.

Du är värd att behandlas mycket bättre än det din familj gör mot dig. Du är värd respekt, vänlighet och kärlek. Lycka till!

Anonym (Utpekad) Trådstartaren

Mon 7 Apr 19:15

#8

molly50 skrev 2025-04-07 15:41:12 följande:

Jag måste säga att jag håller med Anonym (!) här. Bara för att de är din familj så betyder det inte att du måste umgås med dem.
Det kanske rentav skulle få dem att förstå att de sårar dig.
Annars kanske du kan prova att ta upp det med dem var och en för sig så att de inte kan gadda ihop sig.
.

Jag har ibland tagit upp med någon eller några och undrat vad dom håller på med men det slutar bara med att jag får så mycket skit över mig att det nästan blir komiskt. Allt är mitt fel. Så är det bara. Jag förstår att rådet jag får är att prata med dom men det går inte. Jag kommer ingenstans med det. Tyvärr.

Anonym (Utpekad) Trådstartaren

Mon 7 Apr 19:32

#9

Anonym (huldra) skrev 2025-04-07 16:03:16 följande:

Ja, de mobbar dig och verkar ha gjort det under lång tid. Har du syskon? Hur blir de behandlade? Hur behandlar syskonen dig? HAR INGA SYSKON.

Hur betedde sig dina föräldrar mot dig innan du träffade din man? När du var barn och ung? FÖRÄLDRARNA HAR ALLTID BETETT SIG SÅ HÄR MOT MIG SEN JAG VAR LITEN. MORSAN ÄR NARCISSIST OCH BORDERLINE FÖRMODLIGEN OCH FARSAN HÅLLER MED HENNE OCH GÖR ALLT FÖR ATT HÅLLA HENNE LUGN. ALLTID PÅ BEKOSTNAD AV MIG ÄVEN NÄR JAG VAR LITEN OCH INTE KUNDE FÖRSVARA MIG SJÄLV. ÄR SÄKER PÅ ATT MORSAN HAR TÄVLAT MED MIG HELA LIVET.

Jag blev själv mobbad av min familj under uppväxten och som ung vuxen. Jag är nummer tre i en syskonskara på sex och jag var allas hackkyckling. Det var naturligt för alla att behandla mig som lägre än andra. DET GÖR ONT I MIG FÖR DIN SKULL ATT LÄSA DET HÄR. HADE DIN FAMILJ ANDRA HACKKYCKLINGAR OCKSÅ ELLER BARA DU?

Eftersom jag inte insåg att jag var mobbad i mitt eget hem trodde jag att jag verkligen var dummare än andra, att jag inte dög till något, att jag inte fattade nånting osv. SAMMA HÄR!

Jag var otroligt ensam som barn och ung. Min vardag gick ut på att göra mig så osynlig som möjligt för att slippa elakheter (som jag tog som sanningar). ME TOO!

Jag tillbringade i stort sett hela min fritid på biblioteket för att inte behöva vara hemma.
När vädret tillät tog jag med mig lite matsäck och en bok och gömde mig i skogen. SORGLIGT ATT LÄSA, ATT DU BEHÖVDE HA DET SÅ DÄR.

Eftersom vi var många syskon delade vi rum så hemma hade jag ingen fristad, ingen dörr att stänga om mig. I efterhand har jag insett att mina stresshormoner måste ha skenat då jag alltid var i flykt-läge. DU HADE SÄKERT ENORM INRE STRESS.

När det blev dags att söka gymnasium valde jag en linje som innebar att jag behövde bo borta i veckorna. Det spelade ingen roll att jag egentligen ville läsa en annan linje, att komma bort var viktigare. JAG FLYTTADE OCKSÅ SÅ FORT JAG KUNDE SÅ JAG VET EXAKT VAD DU MENAR.

Nu är jag vuxen och har egen familj och vi umgås minimalt med mina föräldrar och syskon. HÄRLIGT ATT DU HAR EN EGEN FAMILJ. HOPPAS NI ÄR EN LYCKLIG FAMILJ.

För ett par år sedan kontaktade en av mina yngre systrar mig och ville be om ursäkt. Hon hade som vuxen insett att hon och resten av familjen utsatt mig för en hänsynslös mobbing ända sedan vi var små. Hon hade tagit upp det med resten av familjen men ingen av de andra ville kännas vid det. ÄVEN OM INGEN ANNAN HÖLL MED DIN SYSTER SÅ MÅSTE DET HA KÄNTS BRA ATT FÅ LITE UPPRÄTTELSE AV HENNE? EN BEKRÄFTELSE PÅ ATT DET FAKTISKT HÄNDE.

För mig kändes hennes ord bitterljuva. En av dem har insett och erkänt vad hon deltagit i, det känns skönt och på något sätt ger det mig rätt till mina känslor. Det här är inget jag inbillat mig, det har faktiskt varit på det här sättet. OOPS SER NU ATT DU SKREV UNGEFÄR DET JAG SKREV I MENINGEN OVANFÖR. JAG HAR INGEN SOM BEKRÄFTAR ATT DET INTE ÄR JAG, ATT DET INTE ÄR NORMALT OCH ATT INGEN SKA BEHÖVA UTSÄTTAS FÖR SÅNT HÄR.

Samtidigt gör den här bekräftelsen mig så ledsen. Min uppväxt och ungdom var verkligen illa, jag var verkligen helt ensam. Mina föräldrar och syskon tyckte inte om mig, de såg mig som en andra klassens familjemedlem. USCH, SÅ LEDSAMT ATT LÄSA OCH JAG KÄNNER IGEN MIG SÅ MYCKET MEN JAG HAR "BONUSEN" ATT INGEN VERKAR TYCKA OM MIG IDAG HELLER, SÅ VARKEN DÅ ELLER NU. JAG HOPPAS AV HELA MITT HJÄRTA ATT DU KÄNNER DIG ÄLSKAD I DIN EGEN FAMILJ.

Även mitt vuxenliv har påverkats, även som vuxen har jag varit ensam trots att jag kommer från en stor familj. Mina barn har mycket begränsad tillgång till den sidan av sin släkt. Dels för att jag inte orkar umgås med dem och dels för att de inte frågar efter varken mig, min man eller mina barn. JAG HAR JU INGEN STOR FAMILJ ELLER ENS BARN MEN JAG KÄNNER IGEN MIG I ENSAMHETEN. JAG KÄNNER MIG VERKLIGEN ENSAM OCH DEN KÄNSLAN HAR JAG HAFT SÅ LÄNGE JAG MINNS. JAG KÄNNER ALDRIG ATT JAG TILLHÖR NÅNSTANS, ATT NÅGON VILL HA MIG DÄR, ATT NÅGON GENUINT TYCKER OM MIG ELLER TYCKER ATT JAG ÄR EN FANTASTISK PERSON. JAG ÄR GIFT MEN JAG ÄR TVEKSAM PÅ OM MIN MAN ENS TYCKER OM MIG. HAR INGEN VÄN SOM JAG VET TYCKER OM MIG PÅ RIKTIGT HELLER.

Du är värd att behandlas mycket bättre än det din familj gör mot dig. Du är värd respekt, vänlighet och kärlek. Lycka till! TACK FÖR FINA ORD. JAG SKA FÖRSÖKA TA DET TILL MIG.

Svarade för enkelhetens skull efter dina ord. Hoppas att det går att läsa.

molly50

Mon 7 Apr 19:45

#10

Anonym (Utpekad) skrev 2025-04-07 19:15:23 följande:

Jag har ibland tagit upp med någon eller några och undrat vad dom håller på med men det slutar bara med att jag får så mycket skit över mig att det nästan blir komiskt. Allt är mitt fel. Så är det bara. Jag förstår att rådet jag får är att prata med dom men det går inte. Jag kommer ingenstans med det. Tyvärr.

Då återstår det väl bara att sluta umgås med dem.

Alla mot en

INNEHÅLL