Alla mot en

Om jag skiljer mig och slutar umgås med dom så har jag ingen alls i mitt liv.

Men du kanske kan få din man med dig,i alla fall?

Har du några vänner? Syskon?

Mannen är ju tyvärr är del av problemet. För länge sen när jag tog min första golflektion så hade jag en privat instruktör som skulle lära mig. Första lektionen var att bara slå bollen rakt fram. Jag slog väldigt rakt men inte jättelångt och min man satt och skrattade och gjorde sig lustig över mig. Till slut så måste min instruktör ha lackat ur rejält på min man för han spände blicken i honom och sa att om han säger ett ord till så kommer han att be vakten att ta bort honom från golfbanan. Jag blev så varm och tacksam inombords att den äldre herren stod upp för mig för det är verkligen inget jag är bortskämd med att någon skulle försvara mig.

Jag har inga syskon och min väninna som var som en syster gick bort och sen dess har jag inte haft någon ny vän att umgås med.

Jag tänker att du kanske ska analysera dig själv lite. Kan det vara så att du omedvetet är en sån som ofta ska tillrättavisa andra eller ofta ger förslag på att saker ska göras annorlunda så att du upplevs som ett kontrollfreak av folk runt om dig? 
Menar då att du gör det omedvetet och säkert vill väl. Jag har träffat på många såna personer och det är verkligen störande. Jag tänker då att dina nära och kära har tröttnat och därför är på dig direkt medans de inte går på någon (din man) som inte har det personlighetsdraget.  Normalt sett är det ju inget man reagerar på om folk då och då kommer med tips eller så men när det är någon som ständigt har idéer på bättre sätt så känns det som en viktigpetter och det är jobbigt med den egenskapen hos någon. 

Jag beklagar verkligen din situation.
Jag förstår verkligen inte hur man som förälder kan behandla sitt barn på det sättet. Framförallt inte sitt enda barn.
Och jag förstår att det måste ha känts skönt när instruktören rev ifrån åt din man.
Jag förstår också att du själv tycker det känns svårt att sätta ner foten då du är rädd att bli ensam.
Hade det varit jag så hade jag blivit skogstokig på min man.

Kanske skulle du kunna gå med i någon förening eller något som du har intresse för och skaffa dig nya vänner på det sättet?

Är det alltså både hans och dina föräldrar som beter sig såhär? Och är det nåt nytt eller har dina föräldrar behandlat dig så under hela ditt liv? Och din mans föräldrar behandlat dig så under all tid du känt dem?

Vad säger din man, gör han likadant?

Har du provat att säga ifrån och ifrågasätta varför de beter sig så mot dig?

Och nej, man måste inte umgås med familj som beter sig illa. Det kan kännas som ett stort steg att distansera sig från familj, men om de behandlar en illa så kanske man upptäcker andra trevligare människor om man slutar umgås så mycket med dem som är otrevliga. 

En sån man ska du inte stanna hos, det där är inte bara otrevligt, det gränsar till mobbing. 

Lämna den här mannen och hans otrevliga föräldrar. Sluta umgås så mycket med dina föräldrar och ge dig ut och leta upp människor som gillar dig och tycker att du är en bra person.

Jag får nästan ont i magen bara av att läsa det. Fy för vilket beteende.

Finns det någon i familjen som är liiite mer på din sida? Någon som är lite mindre entusiastisk i mobbandet? Skulle du kunna rekrytera den personen i förväg (typ: Jag är lite känsligare i dag och orkar bara inte vara hackkyckling åt alla. Kan du säga ifrån eller avleda?). Eller ännu bättre ta med en utomstående vän med skinn på näsan som kan reagera chockat över beteendet.

En annan metod du skulle kunna testa är att mycket lugnt och fast fråga: Vad menade du med det? Låt dem svara, och oavsett vad de svarar (Bara ett skämt/Påpeka brister hos dig/Inte meningen) så svarar du att det i alla fall gjorde dig ledsen och frågar sedan om det var deras mening. Var ganska lågmäld och lugn när du gör det här, men låt dem inte slingra sig och låt det bli lite obehagligt. Du tvingar dem varje gång att se konsekvenserna av sina handlingar (att de gör dig ledsen) och då blir det ofta mindre roligt.

Lite mindre konfrontativt är att namnge beteendet varje gång det sker. Gärna med lite humor så att det ser lite fånigt ut. Jaha, nu var det dags att hacka på mig igen! Kom igen nu, bättre kan ni! Jag valde för tusan fel stekspade! Hur dum får man lov att vara?

Jag ser vad du säger men jag vågar svara nej på det och veta att det är sant också. Jag är inte mer kontrollfreak än någon annan i min familj. Men jag är den enda som får skit när jag säger något. Och säger jag inte något och det blir fel så får jag skit för det också när jag visste vad det nu var och inte sa något.

Jag förstår inte heller men så har det varit sen jag var väldigt liten. Jag var livrädd som barn hemma 99% av tiden och hade så mycket ångest för min levnadssituation men det förstod jag ju inte då. Det tog många, många år som vuxen innan jag fattade det. Kanske har jag inte fattat det än förresten för jag reagerar ofta inte ens på saker som andra tappar hakan för och jag tänker bara att det var väl inte så farligt?

Det är inte det att jag är rädd för att sätta ner foten för jag biter ifrån men det leder ingenstans med någon i min närhet utan då får jag bara mer skit för att jag är så omöjlig att ha att göra med.

Din idé om att skaffa nya vänner är bra men jag har så dåligt självförtroende för att ingen tycker om mig så jag har en hög tröskel där. Det är ju typ ingen som kontaktar mig eller än mindre vill träffas av gamla bekanta så det cementerar ju bara min känsla av att ingen tycker om mig och gör mig rädd att ens försöka. Moment 22 det där.Det är mina föräldrar, min man och min svärmor. Alla gör så här. Både ensamma och i grupp. Det är inget nytt utan alla har gjort så så länge vi har känt varandra. Mina svärföräldrar var skilda men svärfar var underbar. Han är väl den enda som har tyckt om mig och han sa alltid att jag skulle komma och bo hos honom om min man var dum mot mig.

Hur menar du med om min man gör likadant? Han startar ju ofta något och då stämmer alla in med honom men ingen säger något då i försvar till mig. Alternativt så blir det mitt fel även om han startade något. Sjukt...

Att säga ifrån leder ingenstans. Jag kan vara arg, ledsen, irriterad, hålla god min men allt hamnar på mina axlar. Allt är mitt fel. Alltid. Oavsett.