Vad gör jag för fel med bebisen??

Jag tror att du ska släppa allt du läst och hört. Det är det som gör att man skapar sig en bild av hur det ska eller bör vara och sen när det inte är så, så blir man frustrerad bara av det.

Det är mer normalt att barnet vill vara nära än att det går att lägga ifrån sig en 8v bebis att sova själv, anser jag. 

Det jag menar är att SÅKLART är man frustrerad när man har en liten klisterlapp som skriker när man tappar närkontakt. Ett av mina barn var precis så. Skulle vara nära nära, gick inte ens att gå på toaletten själv liksom.
Det är en frustration i sig att vara så låst.
Men har man då OCKSÅ ovanpå det fått för sig genom content i diverse kanaler eller vad man nu får sin input ifrån att en bebis sover 16h per dygn, att det är fullt normalt att kunna lägga bebisen i vagnen och strosa på stan och äta vinlunch "ifred" eller vad folk nu gör.. då blir det som ett extra lager.

Jag är så glad att inte instagram och knappt facebook fanns när jag fick mitt första barn. Man gjorde som man gjorde, fick tips av mamma, mormor och andra i mammagruppen när man sågs eller pratades vid. Men det var inte det här konstanta matandet av bilder som ju förstås både är specifikt utvalda och ibland redigerade.....

Du gör inget fel. Du är den absolut bästa mamman för ditt barn. Men du behöver stöd med allt annat nu som du upplever att du inte hinner med. Finns det en pappa/partner? 
Få hen att förstå att nu har ni råkat få en liten bebis som är sjukt törstig på närhet och det finns inte en chans att du kan få gjort x och y på dagtid. 

Sen finns förstås tips som sele eller sjal för att ändå kunna ta sig runt. Försöka lägga ner barnet med en snutte eller något nära hen som doftar som dig, typ en t-shirt. Och förbereda sig med vattenflaska, bok, tidning, hörlurar, laddare, något ätbart eller vad man nu behöver för att lugnt kunna lägga sig i soffhörnet med bebisen på bröstet några timmar. När man vet att man kommer att bli fast där <3

Jag förstår det. Jag har fått stora barn och det har varit tungt. 
Men för mig är det inte självklart att han ska få varva ner eller bygga i garaget. Får du någon sådan egentid att bara komma ut och andas genom att gå en promenad i skogen en kvart eller stänga in dig och göra något som bara du vill i en timme?

Man måste vara bjussig under småbarnstiden absolut. Det är klart att det kan vara jobbigt att först jobba 8h och sen fixa hemma. Men den tid som blir över måste man ändå dela på, på något vis.
Jag minns själv känslan innan vi förstått hur vi skulle kommunicera och lösa den här frågan med första barnet. När jag varit hemma hela dagen med "klisterlappen", precis fått in en lasagne i ugnen och kunnat duscha med barnet halvnöjt i babysittern. Fortfarande otroligt stressad över att inte ha vetat om jag ens skulle få till någon middag och stressad över allt som ändå inte blivit gjort. Sen kommer partnern hem, tar bebisen några minuter så att jag får duka. Lagom tills vi tänkt äta behövs det ammas. Okej, ingen mat. Blir fast i soffan 45 min. Partner äter, sätter i in i diskmaskin och går och tränar 1h. Jag kommer ingenstans. Vid halv nio värmer jag min lasagne.  Får otroligt jobbiga känslor av att vara fast OCH veta att snart är det kväll, natten kan gå hur som helst och imorgon väntar en ny dag som förmodligen blir likadan. Han drar och här sitter jag. 

Att få partner att förstå att fem dagar träning i veckan inte kommer hålla utan att man får vara nöjd med tre. Att bjuda över kompisar hem till en så att man får snacka om annat en liten stund och folk som gillar småbarn kan få bära bebisen. Och att uttrycka sina behov tydligt, att du behöver jag få gå iväg och duscha, ikväll vill inte jag att du drar utan vi behöver handla/dammsuga/tvätta osv. Rak kommunikation, inte anta saker eller läsa mellan raderna.