Varför lever man?

Jag tycker också att det är svårt att förstå varför man ska leva.
Redan vid 3 års ålder började jag känna mig utanför och så har det fortsatt vara.

Min pappa längtade nog aldrig riktigt efted barn. Min mamma var nog ganska drivande så det blev först jag och sedan fick jag två bröder.

Allt som förskolan och skolan har varit svårt. Mobbad och utanför.
Tiden i skolan var som ett koncentrationsläger. Det var en förvaringsplats.

Jag drömde inte om att bli vuxen och få ett bra jobb och att bilda familj.
Vid 20 års ålder kändes det som att slutet var nära för mig.
Jag hade det extra jobbigt med ångest då och det var ett under att jag inte gav upp.
Jag fick lite olika jobb och har klarat mig på olika sätt.

Jag träffar inte barn mycket för det känns ofta jobbigt och svårt och det tror jag har med mina känslor som barn och hur jag har kännt för livet hittills.

Jag är gift sedan flera år men någon barnlängtan har inte infunnit sig och jag känner mig helt säker på att detta inte kommer att ändras. Min fru verkar ha accepterat detta.

Jag tycker om kärlek och sex men vid graviditet går gränsen.
Mycket beror det nog på min emetofobi men det är mer än så också.

Jag tycker mycket om naturen och är bekymrad av hur vi människor förstör vår planet och krigen i världen oroar mig.
Jag tycker att vi är för många människor på jorden som ska dela på alla resurser men samtidigt är det ju så att vi behöver vara många för att skapa den välfärd vi har.

Åren går och jag känner oro inför åldrandet och rädslan för döden plågar mig samtidigt som det ofta känns jobbigt att leva.
Jag vill dö snabbt och utan smärta och ångest.

Det som fått mig att orka leva så här länge är nog min tro på att det finns någon ting mer än den här fysiska världen och att vi människor är här för att utvecklas.
Om jag skulle avsluta mitt liv i förtid kanske jag skulle ångra mig.
Jag tror att vi lever många liv men jag känner inte för att leva något mer liv.
Jag kan ha fel och i så fall har jag kämpat i onödan. Om jag visste att efter döden upphör vår existens helt så skulle jag nog få brottom att ta livet av mig för då tycker jag inte att det finns någon mening med att uthärda fler jobbiga dagar med ångest och oro.