Skönt att vara osynlig i medelåldern

Jag tycker att det är underbart!

Jag gillar att resa ensam och nu kan jag passera mer obemärkt. Visst finns det män som tittar ibland men det är inte som förr med kletig, kvävande sexualisering.

Dessutom tycker jag att de kvinnor i medelåldern som jag umgås med är härliga. De har inget att bevisa, är starkare, mer självsäkra och blommar upp på ett inspirerande sätt. 

Jag träffar ytterst få bittra kvinnor i den åldern. Ibland tror jag att en del män uppfattar kvinnor i min ålder så eftersom de har tröttnat på att vara servila och behaga. 

Jag är full av nyfikenhet, kreativitet och energi (nå ja, ibland är man ju trött ). I vår ska jag fjällvandra, bara jag och den storslagna naturen. 

Fast det där är lite olika saker. Det TS tar upp är ju den generella objektifieringen och sexualiseringen av kvinnor som många kvinnor kan uppleva som tröttsam och känner sig lättade över att slippa i medelåldern. 

Förhållanden är något annat. Det finns män som prioriterar ett snyggt yttre och därför väljer yngre kvinnor men det finns även män som uppskattar sällskapet av en mogen kvinna. 

Det är säkert svårare men inte omöjligt att träffa en man i medelåldern. Jag hade en kollega som träffade sin sambo när hon var över 60 och de är fortfarande tillsammans. 

För min del är det skönt att inte längre bry mig om mäns bekräftelse, som kvinnor fortfarande till stor del uppfostras att eftersträva när de är yngre. 

Skulle jag träffa en vettig man nu så skulle det vara trevligt men jag skulle aldrig vara med någon som tar mer energi än han ger, vilket har varit fallet med flera män som jag har träffat tidigare. Då är jag mycket hellre ensam. 

Det är klart att man ska gilla sig själv men poängen är att man inte behöver mäns bekräftelse för att göra det. 

Ett klassiskt exempel på en kommentar som jag har hört otaliga gånger.
- Usch, jag har gått upp i vikt på sista tiden.
- Nej då och dessutom finns det män som gillar mulliga tjejer. 

Många tjejer uppfostras fortfarande att värdera sig själva utifrån den manliga blicken som i exemplet. 

Precis som flera har beskrivit i tråden så slipper man ofta mäns blickar och kommentarer när man blir äldre. Vissa tycker att det är jobbigt, eftersom de är beroende av sådan bekräftelse, medan andra tycker att det är skönt att få vara ifred. 

Jag tycker inte att jag är ful och det finns män som flörtar med mig när jag går ut och visst är det trevligt, om det görs på ett respektfullt sätt, men det är inte den konstanta uppmärksamheten, raggandet, kommenterandet som förr. 

Precis som Anna beskrev så träffande ovan så slipper man hantera mäns reaktioner på att bli avvisade. 

Det fanns en tid när jag hade ångest över att gå till stranden på grund av alla blickar och raggandet . Det är ju främst yngre män som håller på så och nu är jag inte intressant för dem längre så jag får vara ifred. Nu kan jag njuta av sanden under bara fötter och av att vara i vattnet i min egen lilla värld. 

Jag är ganska introvert som person och misstänker att jag har autistiska drag så det var extremt stressande att vara ung tjej för mig i det avseendet. Idag känner jag mig fri. 

Kvinnors preferenser förändras ju också med åren. Jag har haft mina passionerade kärlekshistorier med drama och galenskaper och skulle aldrig orka med det idag. Jag är färdig med det. 

Idag skulle jag vilja ha en trevlig okomplicerad gubbe som delar mina nördiga intressen och uppskattar riktigt bra diskussioner. Pengar och status bryr jag mig inte om, jag har redan ett ordnat liv. Jag behöver ingen som tar hand om eller försörjer mig. 

Hur han ser ut är egalt. Numera har attraktion fler dimensioner för mig. Det är personligheten och integriteten som fångar mitt intresse, även om det var länge sedan det hände. Jag träffar visserligen inte så många män i min vardag.  

Jag tror att det finns män i min ålder som fungerar likadant. Ett snyggt yttre har inte samma värde när man har gått några varv och fått några törnar i livet. Då vill man ha någon med erfarenhet och djup, någon man inte behöver förklara allt för eller serva konstant med bekräftelse, uppmärksamhet och materiella ting. 

Jag skulle inte säga att man blir osynlig överlag. Det jag tror att TS menar är uppmärksamheten man får som ung och den är väldigt sexualiserad. 

När jag var ung var det män som tittade, kommenterade, raggade i alla möjliga sammanhang. Det var inte smickrande utan stressande. Jag kände mig objektifierad och exponerad. 

Nu är det män som tittar ibland men inte på samma sätt. Om jag går ut så är det män som flörtar men inte på det där kletiga viset. 

Det är oftast män i min ålder eller lite yngre och de orkar/vill säkert inte hålla på så längre. Det känns mer avslappnat och trevligt. 

Någon skrev ovan att man måste vara lite tuffare för att synas när man blir äldre och på ett sätt så är det ju bra. Jag blev uppfostrad att stå på mig så jag har alltid gjort det men nu känner jag att jag har mer pondus och får mer respekt med ålderns och erfarenhetens rätt. 

Jag tycker att många äldre kvinnor är vackra och tryggheten de utstrålar är attraktiv (önskar ibland att jag var lesbisk eller åtminstone bi) så det handlar inte om att bli osynlig för att man är ful utan för att vi är i en annan fas av livet.