Nattsvart – svårt att se en väg

Har haft en relation med min sambo i snart 16 år. Det har varit en känslomässig berg och dalbana alla år där jag fått ta många smällar psykiskt. Hoten om separation har varit återkommande. Med åren har jag satt tydligare gränser och det har hjälpt en del. Men då har hon till viss del vänt saker inåt istället. Jag har förstått hur hon fungerar och känner mig säker på att hon förutom depression och självmordstankar även är bipolär och har en allvarlig ätstörning. Det finns inte mycket till marginaler kvar när det gäller hennes vikt.
Det tråkiga är att hon inte vill ta hjälp. Nu när hon  ber mig dra åt helvete så säger dagens terapeuter att det är hennes ätstörning som talar. När hon sa sånna saker för tio år sen så var det förmodligen hennes bipolära sjukdom som talade som hon inte vill utredas för. Jag känner medlidande och skulle göra vad som helst för att hon skulle må bra. Men hon vill inte ha min hjälp. Behöver hon nånsin ta ansvar för sina handlingar? Vad gör det med mig att hon inte tar emot hjälp och behandlar mig som hon gör. Vi har två barn 11, 14 år.
Ni som säger att jag ska lämna henne, ska man lämna en person som är på väg att svälta sig själv till döds och göra så att våra barn riskerar förlorar sin mamma? Personer med bipolär sjukdom kan också få för sig ta livet av sig när de lämnas. Så det är inte enkelt att se en bra väg framåt när det finns så djup problematik och sån liten vilja till att ta hjälp. ?Det är  bara enkelt för den som sitter bakom en skärm och tycker. Kommer jag nånsin att få ett normalt liv. Allt jag vill ha är lugn och ro. Är det någon slags ouppnåelig dröm. Och hur många berg måste man bestiga för att nå till någon sorts själslig Eden där någon sorts harmoni råder?