Vill inte åka ifrån barn

Så här går det när pappan inte varit föräldraledig. Tragiskt är vad det är.

Om du inte vill åka, åker du inte. Det har dina vänner inte med att göra. Och om de faktiskt är vänner, respekterar de det och stötter dig.
Ska de resa långt bort? Om det inte är så långt och du vill gärna vara med lite, kan du ju åka en natt. Jag tycker det är en bra början för ett barn som aldrig ha varit ifrån en förälder över natten.

Oavsett om du väljer att inte åka eller inte, så är det inte sunt att må dåligt efter en arbetsdag. Jag skulle kalla det psykisk ohälsa. Vilken press på ditt barn om denne senare märker att mamma bara mår bra av barnet!

Jag är av åsikten att man alltid ska prioritera sina barn. Om barnet inte klarar av att vara några dygn med SIN EGEN pappa så har man inte prioriterat för sitt barns bästa. I denna tråd är det också tydligt att det till stor del är mammans behov som styrt relationen mor/barn (hon mår dåligt av att vara hemifrån en arbetsdag. 

Sådär var jag också när barnen var små, dom är vuxna nu och jag tyckte precis som du att det var jobbigt att åka iväg och vara borta. Det är förmodligen nån form av kontrollbeteende. Om man inte är där barnet är, vad händer då? Lite katastroftankar fick jag och inbillade mig massa som inte stämde. Men samtidigt har jag aldrig ångrat att jag ställde in nån festlighet för egen del. Jag skaffade barnen för att jag ville ha dom, inte för att lämna bort dem. 

Jag tror både mamma och (ffa) barn mår bra av att låta pappa träda fram mer. Tänk om något skulle hända en mamma och barnet aldrig fått hela sin trygghet av pappan. Tror detta kontrollbehov av mödrar är en björntjänst åt båda håll. Stor skillnad att lämna barn till egna pappan än att båda föräldrar åker när barnen är väldigt unga. I detta fall kommer barnet definitivt inte må dåligt av att umgås med bara pappan, tvärtom - ett tillfälle att för dom att ensamma få umgås. Jag tror det är bra att släppa sitt kontrollbehov, en vinnare i längden 

Alltså hur är det psykisk ohälsa?! Jag vill vara med mina barn hela tiden och saknar dom när de är borta! Vad är konstigt med det?! Tycker tvärtom, det är konstigt om man inte känner så! Ok som högst att åka iväg en natt eller så och om barnen är lite äldre men aldrig jag åkt 4 nätter när barnen är små!

Att gå runt och må dåligt, är ju inte riktigt samma sak som att vilja vara med sina barn. Om man, som TS beskriver att hon gör, mår dåligt av att vara på sitt arbetet en dag, anser jag det osunt. Vad tror du händer med måendet i det långa loppet om man går runt och mår dåligt fem av sju dagar? För att inte tala om pressen på barnet, som tydligt blir ansvarig för sin mammas mående.

Att tycka att det ska bli mysigt att hämta hem barnen efter jobbet, eller att längta till att vara ledig med barnen en längre tid, är inte samma sak som att går runt och må dåligt. 

Jag åkte för övrigt inte heller hemifrån utan barn så länge. Däremot åkte min man iväg med barnen tre-fyra nätter åt gången när han var föräldraledig. Precis som han inte förbjöd mig att göra saker när jag var föräldraledig, förbjöd inte jag honom att göra saker när han sen var föräldraledig. Jag skaffade barn med en man som jag litar på och fick ibland låta mina känslor så tillbaka, till hans fördel. 

Jag hade aldrig åkt ifrån min dotter i den åldern. Trots välfungerande pappa. då ville jag vara med henne hela tiden.

Förstår dig verkligen! Inne treårsålder känner jag mig inte heller bekväm med att lämna ifrån mug barnen på natten. Efter en dag på jobbet längrar jag hem efter dem. Tycker att du ska lyssna på vad instinkten säger dig.