Får en känsla att flickvän döljer saker

Oh no, en flickvän med bakgrund?
Du nämner att hon är för "bra för att vara sann". Skulle hon inte vara bra menar du om hon varit med om trauma? 

Det var inte det jag menade. 

Min oro ligger i att en dag få veta saker om henne hon själv inte sagt. Tvivlar på om hon hade sagt detta till mig om jag inte själv märkte ärren, 

Vi har pratat mycket om ungdom, trauma etc men inte hon tog upp där och då.

Alla hanterar vi saker olika och hon har kanske bearbetat sin tuffa tid och gått vidare. Även om hon inte har det har hon kanske inget behov av att dela det med någon. Även om man är i en relation behöver man ju inte berätta allt utan hålla vissa saker för sig själv. Fokusera på framtiden och fundera inte på det förflutna.

Det med ärren är ofta något de säkert vill glömma, har själv varit tillsammans med två som hade såna märken, ingen av de två nämnde nåt.

Så du förknippar ärr efter självskada som att hon döljer saker...vet betydligt fler med stora långa ärr längs med armar och ben efter samma...ingen har nånsin berättat om sina ärr för mig...utan jag har sett ärren själv.

Varför ta upp nåt som gett så mycket dåligt mående?
Hon såg väl dina dömande blickar redan och tänkte "hell no det får vänta".

Du kunde sagt nåt i stil med: "jag beklagar att du behövt skada dig, vill du prata om det så finns jag här".

Du kunde också klappat försiktigt på såren eller pussat dem utan att säga nåt, kanske en dag berättar hon...

Om ni nu pratat ungdom och trauman, du kunde sagt att du sett hennes ärr och att om hon var redo att prata så finns du där för henne!

Kommunikation...

Vet man att någon haft det tufft borde man inte bli förvånad över självskadeärr. Vad vill du ha? En grundlig redogörelse för exakt hur hon kände när hon skar sig?

Man behöver inte veta exakt allt om varandras historia för att kunna ha ett fint och kärleksfullt förhållande. 

Självskadebeteenden är tyvärr ganska vanligt idag, speciellt i ungdomen.

En ung person har svårare att påverka sin livssituation och har dessutom större slag upp och ner i sina känslor, än vad en vuxen har. Då ligger självskadebeteende nära till hands.

Så det behöver inte vara ett beteende som dyker upp igen längre fram. Det kan ha hört till hennes tonår då slagen i känslorna brukar vara värst, det är definitivt mera ovanligt att vuxna gör det.

Däremot kan din flickvän ha en ökad känslighet i vissa situationer, beroende på otrygghet i hennes uppväxt. Det kan vara en ökad risk för att bli orolig eller känna sig pessimistisk ibland t.ex. Det behöcer inte vara så, men det finns inga garantier. Var uppmärksam på hur hon reagerar om det händer psykologiskt allvarliga saker. Men en psykologisk orolighet kan vara hanterbar på olika sätt ändå.

Om ett barn har åtminstone en förälder som fungerar någorlunda br, så finns det ändå förutsättningar för en bra utvecklibg senare i livet. Det har funnita lite känslomässig trygghet i alla fall, att kunna ha fått visst stöd när man var liten och som en rollmodell inför vuxenlivet.

Men som sagt, en lite större benägenhet för stress och  oro i vissa situationer kan det finnas 

Jag är 47 år och det finns ett par ex i mitt liv som aldrig fick veta varför jag bär på två långa ärr på mina handleder. Ärren syns mycket tydligt och är påminnelse om självskadebeteende och försök till suicid .  Det har lång tid att bearbeta det och jag har inte förtroende för vem som helst . Det tar tid att berätta  

Jag var gift i 15 år med en man som inte kunde hantera min historia utan kunde tyvärr använda den emot mig när vi bråkade och jag fick höra att det var jag som var sjuk i huvudet som hade legat på psyk och mina ärr bara var ett sätt för uppmärksamhet osv osv ..  gissa hur det kändes? 

Även om traumat som ledde fram till mina ärr har läkt och jag har gått vidare så sitter däremot ärren i psyket kvar och kommer inte läka nånsin. På vissa plan reagerar jag annorlunda än andra pga mitt trauma och jag är mer skör psykiskt. Jag har stunder genom livet där jag behöver extra stöd av mediciner och terapi och sen kan leva hyggligt långa perioder för att sen åter kastas ner i förtvivlan. 

Att berätta min historia kräver tillit. Det gör man inte efter nån månad även om man dejtar eller har en relation. Tillit jobbar man fram och förtjänar. Känner jag förtroende för någon så kommer min historia när jag är redo . 

Att börja misstänka din flickvän för att vara oärlig eller stressa och pressa fram ett svar skadar tillit och du kommer aldrig kunna få höra den historien i slutändan. 

Och till sist handlar det om hur DU hanterar det du får veta. Kan hon lita på att du tar emot historien på ett bra sätt?  Kan hon lita på att du stöttar henne i tuffa stunder? Kan hon lita på att du inte flippar  ut och börjar anklaga henne för olika saker när du får veta?  Kan hon lita på att du kan bevara en hemlighet?  Kan hon lita på att du aldrig börjar vända historien emot henne och kalla henne fula saker när ni bråkar? 

Om det finns en större sårbarhet för stress och oro så finns det terapier som hjälper en person att hantera stress och oro.

Ni har ju inte varit ihop så länge. Förtroende tar tid att växa fram. 

Varför menar du att hon måste dela allt med dig så snabbt? Du låter inte mogen.

Det tar tid innan hon har tillräckligt förtroende för dig för att berätta om svåra traumatiska händelser. Ni har ju bara varit ihop några månader. Ta det lugnt och ge henne tid. Minns också att hon inte är samma person nu som då.