Känslostorm

Jag har sedan ett år en sambo med två barn sedan tidigare, en tjej på 8år och en grabb på 13år.

Barnen och jag har alltid kommit överens och jag känner att vi har haft en bra relation. MEN nu när barnens pappa, min sambo, och hans exfru, barnens mamma, har en dispyt om barnen och pengar känner jag att hela vår dynamik förändrats.

Barnen pratar knappt med mig, vågar inte säga något och grabben väljer att inte ens komma hit på våra helger. Bonusdottern är mer eller mindre panikslagen då hon saknar mamma så mycket till och från. Det här är ett nytt beteende sedan några veckor. Tidigare har det inte varit något problem att vara hos oss.

jag och min sambo har även gjort en soc anmälan ang. Barnens mamma då vi Är oroliga för vad som sker där då barnen helt plötsligt är avståndstagande och har separationsångest deluxe. Dessutom har det framkommit att mamman sökt vård för barnen trots att det inte funnits indikation. Dessutom har hon på eget bevåg börjat ge dottern melatoninliknande preparat för att hon inte sover hos mamma (Men hos oss sover hon i sin egna säng hela nätterna utan problem, hon somnar på 15min). Mamman säger att även hon kraschar när inte hon får sova pga dotterns insomningsproblem.

Detta är så klart bara toppen av isberget då mamman även försökt sälja hennes och min sambos gemensamma hus bakom ryggen på honom, försökt skicka in ogiltiga papper till lantmäterrier för att ?ta över huset? utan att säga något. Dessutom nekar hon sina skulder gentemot min sambo, trots muntliga överenskommelser (dumt av min sambo att lita på hennes ord, jag vet, men vad fan?!).

mamman har även polis mig för olaga hot, vilket är nedlagt då det inte alls var något hot överhuvudtaget. Vi kan inte alls diskutera med Mamman då hon anser att vi hotar henne och bara vill henne illa vilket inte alls stämmer. Ärligt talat sliter vi fullständigt i henne men vill att sllt kring barnen ska bli så bra för dom som möjligt. Något mamman uppenbarligen inte vill. Hon jagar konflikter i allt!

mitt i allt detta står jag, jag vill inte bli ett offer, men jag är så ledsen för att barnen blir så klämda emellan allt! barnen mår inte bra och det känns som att jag är boven i hela dramat! Jag och min sambo stöttar varandra, men jag tror inte att han riktigt förstår hur svårt det är att inte kunna säga något då det inte är mina barn. Jag har inga rättigheter! Jag behöver pepp, stöd och kanske någon mer som gått igenom liknandevv?

Bra att ni sätter barnen först i detta, det är det viktigaste!

Via socialförvaltningen kan man få samarbetssamtal. Det är det första steget i detta, de kallar till möte och om mamman inte dyker upp kan hon få det emot sig i eventuella vidare åtgärder.

Jag tänker att det är viktigt att ni också pratar med barnen. Att pappan säger att han gör vad han kan för att stabilisera situationen och att de alltid är välkomna hos er (när som helst), för det är deras hem.

Det är också viktigt att prata med barnen om att de inte är ansvariga för sin mammas mående. Det är hon som är förälder och de är barn. Men det är inte säkert att det ska komma från er, det kan vara bättre med någon utomstående.

Du som bonusförälder bör hålla dig utanför detta framför barnen. Helt utanför. Ta hand om barnen och njut av dem. Du kan hitta på egna saker med dem också, som en fika och shoppingtur med tjejen. Bonda själv med dem och bygg upp en relation. Kanske öppnar de upp sig, men du ska inte lägga någon vikt i det mer än att säga att de alltid är välkomna hemma hos er och att föräldrarna får sköta sitt.

Känslostorm

INNEHÅLL