Min pappa är arg på allt och alla och vill fira påsk med bara mig, hur hanterar jag det?

Pappan verkar deprimerad, hans dåliga humör och hans benägenhet att reta sig på händelser långt tillbaka i tiden tyder på det. Han skulle säkert ha nytta av antidepressiv medicin. Där kan det förstås stöta på patrull, han kanske inte alls vill uppsöka vården så då måste TS lirka med honom. Depression kan ta sig uttryck i gnällighet såväl som nedstämdhet. Äter han ordentligt? Har han hemtjänst? Får han hjälp med städning? Han är trots allt 84 år, några i den åldern klarar sig fint, med långt ifrån alla. 

Det kommer inte att lösa allt men och framförallt inte till påsk. 

Men kolla upp om hans kommun har mötesplatser för äldre. Äldrekontakt är också en sida man kan träffa äldre ensamma på sin gör gemensamma  utflykter. 

Tyckte också din pappa låter deprimerad och ensam. 

Min mamma är typ jämnårig med din pappa och min pappa gick bort också för 3 år sedan. Hon saknar bollplank i vardagen, någon att prata med utan att behöva ringa osv. 

Hon fick medicin mot depression och för att sova lite bättre.  Hon märkte själv att det blev bätte efter några månader och har trappat ner på medicinen. 

Bara det att få komma ut och träffa andra har varit guld värt. Jag brukar säga att seniorträffarna är som öppna  förskolan för pensionärer. 

Kyrkor kan ha kaffeträffar eller luncher viket också kan vara värt att tipsa om. En del kyrkor har matlagningsgrupper för äldre. 

Kanske påsken är läge att prata om det och öppna upp för en diskussion om både medicin och socialisering.  Det kommer inte att vara lätt, men någonstans måste ni börja för er egna skull. 

Just socialisering, man kan inte nog betona hur viktigt det är att ha ett nätverk, helst många goda regelbundna  kontakter.. Det slår all medicinering, även om den kan behövas också.                                                                                                                                                                            Kan man ha kvar sina gamla vänner sen gymnasiet och tidigare är det ju en lycka. Jag har förmånen att ha kompisar sedan 1957 och 1966, jag skattar mig lycklig. Dessvärre har några kamrater gått bort, så är det ju när man blir gammal, man får värna om de kontakter man har..                                                                                                                                                                                         Något som man kan iaktta när det gäller äldre kontakter är att vissa utvecklar en del inte alltid så trevliga egenskaper med åren, och det måste man hantera. Lite "knasigheter" får man bortse från, det är trots allt viktigare att ha kvar kontakterna. Jag själv försöker styra våra samtal till kultur för stt inte fastna i "sjukdomssnacket"". Jag tänker på Astrid Lindgren och hennes syster; när de träffades på ålderns höst klarade av sjukdomarn?a med det kärnfulla "döden, döden" och sen kunde de tala om allt annat.                                                                                                                                                                                                                                      Bokcirklar rekommenderas, dels träffas man, äter lite gott eller fikar, och sen har man lite "hemläxa" Nu är jag fördomsfull, men min erfarenhet är att kvinnor läser mer än män, hoppas jag har fel. När det gäller "farsan" i tråden kanske det finns ett idrottsntresse?. Om det finns någon annan äldre man som han kunde gå tillsammans med på matcher skulle det kanske pigga upp. TS skulle kunna arrangera det och själv följa med.                                                    

Han gör allt själv. Han vägrar gå till doktorn har inte gått för något på många år. Är extremt envis och dominant. Är helt omöjligt att få honom att uppsöka vård. Han klarar sig dock själv men visst skulle hemtjänst där någon städar åt honom vara bra men det vägrar han för det kostar och han vägrar låta oss betala

Tack för tipset ska kolla upp

Jag blir helt slut av umgänget och har hjärtklappning sen igår att han ska vara hos mig hela påsken. Vill säga att jag inte kan men kommer få så mycket skuldkänslor. Sist jag åkte dit var jag där i 3h satt o fikade å pratade. När jag skulle åka fick jag höra att jag minsann bara kommer korta stunder och har bråttom iväg. Det var en vardag efter jobbet. 
Jag ringer varje dag så det är inte så att vi inte pratar. Men hans negativa energi tar musten ur mig. 

Ingen av er mår bra. Jag tror inte du kan lösa den här situationen själv. Din pappa är antagligen deprimerad. Det finns hjälp att få från kommunen, du kan även vända dig till kyrkan för att prata med en diakon. 

Skulle du vilja, eller ha möjlighet, att åka hem till honom spontant och bjuda på fika, men framförallt för att ge honom en kram? 

Det du beskriver stämmer tyvärr lite överens med symptombilden vid frontallobsdemens. 

Skulle du kunna åka till din pappa och vara hos honom på dagen men bo på hotell, och kanske träffa annan familj någon av dagarna? 

Tack för tipset. Han är helt ointresserad av umgänge. Har inga vänner kvar och har väl aldrig haft. Ibland kommer någon avlägsen släkting förbi när de är i närheten men även då kan han efter det sitta och klaga på den personen och dra fram gammalt groll som är skitsaker. 
Klagar på allt.

Jag mår skit och har typ ångest för att ev fira hela helgen själv tror inte jag klarar det och vill säga att jag inte kan men kommer få så dåligt samvete. 

Så där blev min svärfar efter en förlust av nära anhörig. Han blev helt olidlig att umgås med. Till slut fick hans son och hans sambo sätta ner foten ordentligt och säga rakt ut att om han inte sökte hjälp så skulle ingen mer umgås med honom och sambon skulle lämna honom. Han hade noll sjukdomsinsikt men rädslan att bli helt ensam var motivation nog. Han fick diagnosen depression samt medicin och samtalsstöd. Han är fortfarande gubbig men hatar inte allt och alla längre. 

Så det finns nog ingen quick fix inför påsken men jag tror att ibland måste man vara extremt rak och tydlig med att ens beteende får konsekvenser men också att man kan hjälpa med att söka hjälp. 

Jag hade nog varit väldigt rak med honom och sagt att jag tänker fira med mina systrar och om han inte kan vara med så får vi ses en annan gång. 

Påsken är ju lång, så jag kanske hade åkt till honom annandag påsk och hälsat på i några timmar med lite påskmat eller bjudit ut på restaurang. 

Man behöver ju ledigheten för återhämtning också, man kan inte ha gäster eller vara gäst varje dag. Det är ingen semester. Jag har t ex blivit bjuden tre dagar i rad och då blev jag tvungen att säga till den tredje att jag nog inte kommer pga att jag måste ha några dagar för mig själv också. Den tredje är välkommen på fest nr 2 om hon vill, så det är upp till henne! Älskar henne, men jag måste sätta mig själv först.