Hamnat i klimakteriet. Orkar knappt umgås med någon.

Jag har upplevt precis detsamma, och är i din ålder, ett par år äldre, så jag tror också att det är klimakteriet. Det är inte så konstigt att man mår annorlunda när det händer så mycket med hormonerna under den perioden. kan ju närmast liknas vid puberteten, fast lite omvänt. Och hormonerna är ju en stor del av hur man mår annars, så vore konstigt om de inte påverkar även vid klimakteriet.

För min egen del så har jag haft en period som du beskriver, med lågt humör, låg lust att göra nåt alls, svårt att sova, trött hela dagarna. Även upplevt att min kropp har ändrats på sätt som varit svåra att acceptera. Inte bara vikten, utan även att jag börjat se gammal och sliten ut i ansiktet, håret fick sämre kvalitet, ögonbrynen blev tunna, hängiga kinder...

Och i mitt fall så sammanföll detta med att ett av mina barn blev sjuk, så det var lite svårt att veta vad som var mest slitsamt. Plus allmänt jobbigt att vara tonårsmamma... :)

I alla fall så har det nu gått några år och jag börjar känna mig mer som vanligt igen. Jag har även medvetet jobbat emot de här känslorna, tagit mig ut trots att jag inte har nån lust, tränar, jobbat med sömnen. Tar även lite tillskott för klimakteriebesvär, men vet inte om de fungerar. Kanske är det också så att klimakteriet är värst när man är mitt uppe i det, och att jag nu är mer eller mindre igenom?

Så jag skulle säga att ja, det är nog klimakteriet som gör att du känner dig såhär. Och att det kan gå över och bli bättre. Precis som tonåren :) Men att det kanske behövs att du gör något för dig själv för att m bättre, sömnen, vitaminer, träning, tvinga dig ut på saker...

Men du menar alltså att man skulle söka vård för att man känner sig ledsen över att inte vara fruktsam längre? Att det skulle vara en depression som kräver medicinsk behandling? 

Varför inte tänka som första steg om det finns något man kan göra själv för att ändra sitt mående? Och därefter söka vård om det är bestående och i en sån grad att man behöver medicinera. 

Att känna känslor är normalt, och att påverkas av skeden i livet är normalt. Det blir konstigt om man ska söka vård och behandling för normala livshändelser. 

Tänker du att alla som lider av en depression ska gå till vården och sen medicinera? 

Trots en stor del av behandlingen mot depression är just egenvård, som att ta sig ut trots att det tar emot, motionera, se över sin sömn, hitta glädjen i det gråa. Det är alltid grunden. Sen kan några även behöva mediciner, men det är inte och ska inte vara steg ett.Om det är klimakteriebesvär så är det ju det. Och frågan är om det ska behandlas, eller ses som en naturlig del av livet. Egenvården räcker långt även där. 

Inte konstigt att den psykiska ohälsan anses öka i landet om man anser att det ska sökas vård så fort man är lite nedstämd eller påverkad av livets skeenden. 

Är det kvinnofientligt att konstatera att vissa skeden i livet kan påverka en negativt, men att det inte alltid måste medicineras? Är det kvinnofientligt att inte använda antidepressiva eller sjukskrivning vid alla upplevda svårigheter i livet?

Vem har pratat om sjukskrivningsstatistik? Det handlar om mer än det, det handlar ju om en grundsyn på vad som är friskt och normalt och vad som är sjukt och ska behandlas. Ska man verkligen söka vård för sånt som är en naturlig del av livet? 

Jag är själv kvinna och genomgår klimakteriet i detta nu. Och mycket av den behandlingen mot depression som du pratar om är just egenvård som jag och andra föreslagit.