Vill vara hemma längre

Jag var hemma ett år på heltid och sen delade vi på år två och jobbade halvtid båda två. Funkade jättbra för oss.

I denna stuga såg det ut som följande:

Första 1,5 åren var frun helt ledig utan att ta dagar (enl lagen).  Hon gick hem även innan beräknat födelsedatum (ngt från fkassan då hon jobbar på skola och hade foglossning).

Jag var ledig 6 månader helt. Därefter jobbade jag 75%. Igen utan att ta dagar 1.5 år.

Sen togs det dagar. I knappt ett år dör frun (minsta möjliga dagar). Sen föddes barn nr 2. 

Nu var vi båda lediga i ett år utan att ta dagar. Därefter jobbade jag 50% i några år. Frun ledig helt efter överenskommelse med arbetsgivare. 

Frun var ledig i nästan 7 år. Sen dess har hon jobbat 50%.
Jag gick upp till 75% för ngt år sedan. Så jag var väl helt ledig 1.5-2 år. 50% 3 år eller något.

Peace out

Ja visst ja tack vare att fruns arbetsgivare gick med på tjänsledighet så har jag fått massa föräldradagar från henne.

Så vi ska båda vara lediga hela denna sommaren med barnen och jag har fortf dagar kvar till flera sommar till (måste ta ut dem innan dottern slutar 5an har jag för mig)

Nu så peace out

Varför är han så angelägen att du ska tillbaks till jobbet? Har han någon uppfattning om hur det är att ta hand om en 6-månader baby? Amning?

Det är ju jättebra att pappan vill vara hemma. Men när det gäller graviditet förlossning och amning så är naturen inte jämställd och därför tycker jag det är helt rimligt att mamman är hemma lite längre än pappan, särskilt om man ammar. Viktigt dock att båda är hemma på heltid en period för att få förståelse för den andres situation.

6mån är för kort tid. Du ska vara hemma minst 8 så du kn amma.

Dels är han angelägen om att komma bort från sitt jobb, som han inte trivs så bra på, sen är jag den som tjänar bäst så vi hade fått bättre ekonomi (har så vi klarar oss dock) om jag började jobba igen hyfsat snabbt. Och jag helammar, men i och med att sambon tycker att ett halvår är tillräckligt med amning och resonerar med att "vi får väl ge ersättning då" så tycker han inte att det är nödvändigt att jag är hemma mer än så. Ja och det var väl så vi tänkte från början. Jag är fortfarande med på att dela lika men i och med att vi tänkt sätta barnet på förskola när hen är 18 månader så blir det ju oavsett 9 månader var, och jag hade hellre tagit min bit nu i början för att göra det lite "mjukare" kring avvänjning och separation. I nuläget känns det direkt olustigt att jag skulle lämna ifrån mig min solstråle till bebis relativt snart...

Sambon är dessutom ganska oengagerad i bebisen tyvärr, än så länge. Så av den anledningen känns det ju bra om han "tvingas" vara med barnet och knyta an, men det gör ju lite ont i mammahjärtat att jag inte känner mig helt trygg med att sambon faktiskt kan ge barnet det hen behöver. Blir lätt att sambon fastnar i en skärm även när de har "egentid" ihop och om jag till exempel står i duschen kan jag höra att sambon svär och har sig när bebisen inte slutar gråta. Så allt som allt känns det för tidigt för alla inblandade att byta "huvudförälder" redan efter ett halvår. 

Barn 1 9 månader var och min man var hemma första 7 veckorna (semester+10 dagar). 

Barn 2 jag 10 månader +deltid i 2 månader pappan 7 månader + 7 veckor vid födseln samt måndagar när jag var ledig. 

De flesta kvinnor jag känner är lediga 7-12 månader

2 jag känner har varit ledig kortare, 4 månader för att däreftre varva perioder med pappan eller vara lediga på deltid båda 2. De har i efterhand sagt att det var stressigt både på jobbet och privat och har vid barn 2 valt att vara lediga längre än 12 månader.

Jag har varit hemma med dottern sedan hon föddes. Hon är nyss fyllda 2 år. Min man låter mig göra det som jag tycker är bäst och det som passar familjen :) jag har drygat ut med studier på distans och arbetat hemifrån då och då med enstaka konsultuppdrag då mitt yrke tillåter den möjligheten. Jag har inte läst alla svar från alla andra men är det så att han börjar längta efter att vara hemma med barnet eller vart klämmer skon? 

Menar du att han är arg på barnet för att det gråter? Helt åt helvete, i så fall.

Han måste sätta barnets behov först = närhet till dig, amning, åtminstone ett par månader till gärna till bebis är ett år kanske. just nu tänker han bara på att han vill slippa sitt jobb och ekonomi? Han låter oavsett inte redo att ta hand om bebis själv om han beter sig så Med bebis, stå På dig!! Din magkänsla är rätt.