Kompromissar bort egentid

Det du ska ta fasta på nu är hur du känner och din instinkt.
Du beskriver i detta forum hur du var, vad du uppskattar, hur han är och hur det påverkat vad du har för svängrum idag.
HÅLL KVAR I DET!
För så länge du förstår att ställa dessa frågor så har du också något inom dig som ifrågasätter om det här verkligen är rätt!

Låter du det gå ett halvår till så kommer han ha "bearbetat" dig så till den grad att du inte längre kommer känna så. Då har det helt och hållet normaliserats för dig och du kommer ha mycket svårare att ta dig ur det.
Du kommer inte heller vara lika mottaglig för stöd utifrån (om någon god vän som känner dig börjar närma sig det här och fråga hur du mår till exempel).

Så jag säger som ovan, släng benen på ryggen och spring.
Den här personen kommer inte acceptera kompromisser eller helt abrupt sluta bete sig så här. Det är hans M.O.

Jag har en nära anhörig som varit i samma sits. Henne fick vi loss exakt i den här fasen där du är nu, där hon faktiskt ställde liknande frågor. Som till exempel:

När du skilde dig, tyckte din nya kille att du skulle slänga alla bröllopsbilder och bilder på dig och NN då?
- Absolut inte, jag har varit gift, det är inga hemligheter. Och även om jag är skild idag så är det minnen som är väldigt värdefulla för mig. YY (min nya kille) har aldrig sagt något om det.

Brukar NN sitta och vänta utanför ditt jobb? YY gör det nästan varje dag och jag tycker det är lite gulligt.
- Det har han inte tid med, han har ett eget jobb. Och det är inte gulligt, har du funderat på varför?
Nej inte riktigt, jag cyklar ju ofta till jobbet så det känns bara konstigt, jag kan ju ändå inte åka med honom hem.
-Okej, så vad är då anledningen till att han sitter där, har han inget bättre för sig?

Anonym (Elisabeth)

Wed 23 Apr 14:27

#32

Attans1765 skrev 2025-04-23 14:14:08 följande:

Jag börjar tvivla på mig själv eftersom jag enbart har levt i destruktiva förhållanden och jag är den gemensamma nämnaren för alla.

Så det jag undrar är vaför jag alltid hamnar här, det måste betyda att jag är problemet och att jag måste ändra mig.

Jag är ingen ängel och har sönder saker när jag inte kan kontrollera mig. jag har haft sönder mina glasögon och min dator när jag varit som mest frustrerard i detta förhållande.

Jag vet att jag är svartsjuk, jag har svårt att uttrycka mig.
Men jag vet oxå att jag vill allas bästa och sätter andras behov före mina egna.
Hur länge ska det vara kämpigt, jag vet att alla förhållanden har upp och ner gångar..

Men snälla tänk inte så.
Och två fel kommer inte göra att det blir rätt i slutänden.

Det är möjligt att du har saker som du behöver arbeta med. Men att helt underordna dig någon annans krav och betygelser (som han säger är av omsorg och kärlek) är inte rätt väg.
Tänk inte så, du är värd så mycket mer.

Även om du är svartsjuk så betyder inte det att du inte ska få gå promenader i skogen.
Och du har egna behov, saker du vill göra och saker du vill uttrycka. Det måste du ta dig utrymme till även om du råkar vara en person som är mån om andra. Det finns ingen motsättning där.

Anonym (Elisabeth)

Wed 23 Apr 15:56

#37

Anonym (Ely) skrev 2025-04-23 15:50:28 följande:

Det är precis det narcissister gör. Får ett att tvivla på dig själv. Varför är han viktigare än du? Varför ska du göra honom nöjd hela tiden när du inte får göra saker du mår bra av?

Jag har varit i ett förhållande där det var fantastiskt till en början men det blev mer och mer att jag drog mig undan för att göra min dåvarande nöjd. Gjorde jag inte som han önskade så blev det bråk, vilket gjorde att jag till slut slutade göra sådant jag ville för jag orkade inte med hans tjafsande.
Sen sa en kompis till mig, att vad hade jag gjort om hon hade berättat att hennes kille behandlade henne så som min gör? "Jag hade sagt åt dig att dumpa idioten", sa jag. Och det gjorde jag sen.

SPRING ifrån det där stolpskottet innan du blir totalt nedbruten och ensam. DU ska leva ditt liv och vara lycklig. Du ska inte leva för att göra honom lycklig.

Att du hamnar i destruktiva relationer är inte ditt fel. Men du behöver ditt nätverk och stöd för att inte hamna där igen. Det bottnar i dålig självkänsla och önskan att bli älskad - men det här förhållandet du är i nu handlar INTE om kärlek.

Ta hand om DIG Ts, lämna! Nu! Innan det är för sent. Det är så här misshandel börjar. Läs på om normaliseringsprocessen och lovebombing.

Det där har jag också upplevt som ung. Det blev så mycket tjafs kring saker så till slut var allt det roliga liksom förstört. Det spelade ingen roll att det var "okej" till slut för då var jag så ledsen över situationen.

Och det var verkligen inga stora eller speciella saker, inget som skulle väcka svartsjuka eller så. Det kunde vara att jag ville ta bilen 20 min till grannkommunen och fika med min mormor. Eller att jag flyttade min träning från tisdagen till onsdagen för att kunna synka med en (kvinnlig) kompis. Min partner skulle jobba båda kvällarna så för honom spelade det ingen roll men han kunde få det till något dåligt ändå. Och jag kunde aldrig ge folk klara besked om saker eftersom i princip allt skulle dras i långbänk.

Det var alltid en gissningslek kring vad som skulle funka bäst. Att säga till i god tid att den tredje helgen i september ska jag förbi mina föräldrar lördag eftermiddag. Eller om jag skulle vänta till samma vecka. Jag kunde få noll respons eller lika mycket drama oavsett. Man visste aldrig.

Så vill jag ALDRIG leva igen!

Kompromissar bort egentid

INNEHÅLL