Hur skulle ni må/känna i min sits? Hur skulle ni reagera?

Jag tror du måste acceptera saker som de är.
Det är ju den gyllene regeln, du kan sällan ändra på andra - hur de är eller vad de gör. Utan du har att förhålla dig till detta och sen är det upp till dig hur DU reagerar.

Tänk så här, när ni dör så vet du vad du har stått för.
Vad som varit värdefullt för dig och vad du gjort. Det kan ingen ta ifrån dig.
Du har gjort som du har känt att man "borde göra" och inte krävt något i gengäld.

(( Förutsatt också att det är så, att du inte bygger upp en inre skuld som aldrig kommer att regleras för ditt syskon kommer aldrig "ge tillbaka" på det viset som du tycker att man ska. Det får du jobba på i så fall för det kommer bara skapa bitterhet.  ))

Tänker på en av mina föräldrar som upplevde att hen ställde upp otroligt mycket för sina föräldrar under deras sista år i livet, vilket också är sant. Åkte dit sena kvällar, hjälpte till att frakta hem och installera saker, hämtade mediciner, hade kontakt med kommunen osv osv. Och var väldigt närvarande. Hens syskon var det inte alls i samma utsträckning trots boende max 15 minuters bilväg bort.
När båda föräldrarna sedan var döda så var min förälder otroligt ledsen över detta och över all utebliven "cred" som hen tyckte att hen hade rätt till.
Tillsammans försökte vi vänta på det där. DU vet vad du gjorde och hur värdefull DU var för dem under de här åren. Oavsett vad andra gjort eller inte gjort eller vad de sagt eller inte sagt så vet DU det i ditt hjärta. Och det kan ingen ta ifrån dig. 

Det ska förstås stå vända, inte vänta!

Jag tycker inte att du ska dra ner på dina kontaktförsök eller bestämma dig för att vara mer "egoistisk". För det är inte den du vill vara.
Det är den balansen du måste hitta, där du beter dig såsom du vill. Du ger det du vill ge och du är den mostern/fastern du vill vara.
De upplevelserna och de relationerna kommer du alltid ha med dina syskonbarn. 

Men du behöver jobba på dina känslor kring det du får  (eller inte får) tillbaka.  Att ge utan att få, det är liksom det som är "att ge". 
Annars är det något slags känslomässig byteshandel belagd med krav som du ägnar dig åt och blir sällan bra.

Du får vara hur sårad du vill och känna som du gör.
Dina känslor är det ingen som tar ifrån dig.
Men sen hur du väljer att hantera dem och vad du "gör". Det är väl där några av oss som svarat upplever att det blir tokigt eller framför allt att det kanske kommer få dig att må ännu sämre i framtiden. Särskilt om du lastar över det på din syster. Det kan skapa osämja och bitterhet.

HON kanske inte känner som du vilket gör att HON inte alls reflekterar över hur sårad DU kan ha blivit av det som hänt. Det kan du inte lasta henne för, det ligger hos dig.

Sen är jag väldigt noga med hur jag pratar om situationer och om andra inför mina barn (åldrar 7-19). Visst kan både jag och barnen känna besvikelse men då får jag ändå som förälder inte spinna vidare på det och inför dem fortsätta att bekräfta och intyga hur dåligt det var, hur sårad jag blev osv. Så att jag inte lägger ord eller känslor på dem som de inte hade från början om det går att förstå hur jag menar.  Barnen kan ibland bara tänka "jaha, Pelle kunde inte komma och leka idag, vi får ses på skolan på måndag". Och så går jag som vuxen och muttrar hur jävla dåligt det var av Pelles mamma och fy fan och nu skiter jag i Pelle. Nästa gång hans mamma svarar så blockar jag henne. Nu kanske det är extremt men man gör bäst i att inte väcka saker hos barn som de inte själva reflekterat över. Barn är ganska enkla på så vis. Så att ni inte riskerar att skapa en ännu större konflikt i det här barnen emellan, än vad som är befogat.