Min väns barn är jobbigt!! Vad ska jag göra?

Jag hade varit ärlig och sagt rent ut att hon behöver ta tag i sonens fostran om ni ska fortsätta ses. Jag hade inte ställt upp som barnvakt eller låtit pojken komma hem till mig utan träffats hemma hos henne .

Att hon inte orkar betyder inte att du är skyldig att avlasta henne.

Hon borde ha rätt till någon form av hjälp från kommunen. Kanske en stödfamilj?

Ja du har rätt det är nog det som måste göras, jag är nog rädd att förlora vänskapen då vi alltid funnits för varandra genom svåra och bra stunder i livet. När jag vet att det är så känsligt att prata om sonen med henne. 

Ja, stödfamilj hade varit jättebra..min känsla är att det inte kommer tas emot väl men det är ett jättebra tips, ska försöka föra fram det på ett bra sätt. Tanken har aldrig ens slagit mig! Tack : ) 

Låter jobbigt. säg uttryckligen att du gärna ses utan pojken. Han behöver stöd och hjälp som hon måste fixa åt honom.

Aldrig att jag hade riskerat mina husdjur ihop med en ouppfostrad tonårskille, det kan ju bli total katastrof och ni måste avliva en hund om något händer p.g.a. att han inte kan bete sig.
 
Jag hade bara träffat den här vännen utanför hemmet eller hos henne, tills hon har fått fason på sin son. Och förklarat att han inte beter sig normalt för sin ålder utan kommer att få problem i livet om hon inte skaffar hjälp och sätter gränser.

Eller vill hon att han går hemma utan jobb, gör inget och lever på hennes pengar fortfarande vid 25-30, fråga henne det!

Blir hon arg över det så fine, då får hon väl bli det. Vänner som inte kan säga sanningar man behöver höra är inga vänner.

Exakt så jag känner med hundarna, vill inte riskera något alls. De har aldrig fått vara hundvakt när de bett om det, hon fick för sig att det skulle vara bra för sonen att börja promenera med mina hundar?nej aldrig. Är typ rädd han han skulle ge dem sånt de inte får äta tex. Måste ha stenkoll. . . Och stänger in dem. 

Håller med till 100 om det du skriver, måste nog bara ta mig i kragen och inse att det är så?att vänskapen får ta slut om hon inte kan lyssna och försöka se saker med öppna ögon. Det tråkiga är att vi kan prata djupt och ärligt om allt annat än barn och uppfostran. 

Men vad är det för fel på grabben? Diagnos? Utvecklingsstörning? Han är ju inget småbarn längre, han borde förstå hur man beter sig. Har mamman drulleförsäkring? Har hon betalat det han förstört?                                                                                                             
Jag tror att mamman måste sätta in sätta in åtgärder nu, stödfamilj tiöl exampel. Sonen måste lotsas in i ett normalt förhållningssätt. Om han får fortsätta som han gör kommer familjen att bli isolerad, förstår inte mamman det? Finns det ingen i pojkens närhet med auktoritet som kan ryta i när han förstör grejer? Det verkar dock som om det redan gått för långt, nu är det sannolikt som att vända en atlantångare.                                                             
   Beträffande TS mångåriga vänskap med mamman är det historia. Att hålla fast vid den av nostalgiska skäl skulle jag inte göra när grabben förstör, knuffar mina barn eller bråkar med hundarna. Då måste jag välja sida, min familj kan inte få komma till skada och mina ägodelar ska inte fördärvas. Tacka för den tid som varit men säg till väninnan att det gått överstyr nu och att du inte längre vill ses.
 

Tror absolut någon eller några diagnoser men inget som mamman velat utreda, varken när jag fört fram det eller skolan. 

Det är helt sant, varför riskera fler incidenter, och då är sååå många förebyggda för att vi pusslar och har koll..
När han va yngre kunde han ändå lyssna på mig och min man?nu lyssnar han bara om man blir riktigt irriterad. 

Har den här pojken någon diagnos? I så fall så är det inte fel att våga ta emot hjälp av en stödfamilj om hon inte klarar av att hantera det själv.
Jag hade varit ärlig och tagit upp problemet med henne och föreslagit stödfamilj.

Hur skulle hon göra om något hände hundarna och du måsta ta dem till veterinär eller i värsta fall avliva dem? Skulle hon ersätta den kostnaden?
Är hon inte beredd att ta det ansvaret så måste hon ju ta tag i problemet.

Kan ni inte ses hos henne istället då?

Det låter jättejobbigt och du har ju inget ansvar här att hjälpa till osv. 
Min respons hade blivit helt olika beroende på om det handlar om ett ouppfostrat barn eller med diverse funktionsnedsättningar. Är ni hos henne istället kan du dels slappna av (inte dina saker/hundar/ansvar) och dels kanske hemmet är mer anpassat. 

Hundarna behöver du såklart skydda, de är inga leksaker även om han vill. 

Sluta ses hemma hos er. Jag hade aldrig släppt in någon igen efter att de betett sig så. Din kompis är ju oförskämd som låter sin son hålla på utan att hon stoppar honom
Ses hemma hos din kompis, föreslå att ni går en promenad, tar med en termos till en park eller bänk. 

Fast vänskap innebär ju att man är ärlig och vågar ta upp problem och i det här fallet behöver hon ju få upp ögonen ang sin sons beteende och behov av hjälp. Tror du kommer ha grymt dåligt samvete att du inte ens försökte om det går år pipsvängen för pojken . Du försöker ju hjälpa och kan hon inte ta det är det ju hon som förstör er vänskap och inte respekterar dina gränser.

Om inte pojken har en diagnos så har han nog fått en alldeles för eftergiven uppfostran pga att föräldrarna inte satt några gränser alls i princip. Föräldrarna måste sätta gränser och visa att vissa beteenden inte är acceptabla. Men det gäller att göra det på rätt sätt.

Måste vara lite hård här. Hur F*N kan du utsätta dina hundar för honom?! Och givetvis också dina barn. 

Du får prata med vännen och säga att hennes son inte är välkommen hem till er i fortsättningen. Sådant måste en ansvarsfull djurägare och förälder göra ibland. 

För övrigt hade jag inte kunnat vara vän med någon som gör så mot sitt barn. Barnet behöver uppenbarligen hjälp. 

Det måste ju röra sig om en funktionsnedsättning, eller flera. Bara att han följer med sin mamma till dig istället för att hänga med kompisar eller ta det lugnt ensam hemms säger ju en del. 

Vet du om/hur han klarar skolan? Har han kompisar och fritidsintressen? 

Träffar mamman andra barn i hans ålder? Hon har bara ett barn och hon ser kanske inte hur pass långt efter i utveckling han är. Om han inte drar hem kompisar har hon kanske inte så mycket att jämföra med? 

Dina barn är yngre. Betyder det att din väninna fick barn tidigt? Det måste så klart inte ha ett samband, men det ligger inte jättelångt bort att tänka att någon som fått barn tidigt och är helt ensam med barnet kanske själv har vissa svårigheter, och i synnerhet den frånvarande pappan. Jag tror att struliga barn till frånvarande fäder många gånger har ärvt pappans tillkortakommanden, att arvet är ett större problem än att pappan inte är där. En frånvarande pappa funkar inte som vanliga män och barnen kan så klart ärva de svåra sidor som pappan har. (Om pappan i detta fall är avliden ber jag så mycket om ursäkt!)

Om mamman har lite svårt själv för att styra upp saker och strukturera blir det ännu svårare för ett barn med samma problem. Han behöver förmodligen struktur, tydlighet och förberedelse. 

Det är ok att säga att du behöver att mamman är mer aktiv och har koll på honom om ni ska kunna ses hos er, alternativt att hon lämnar sonen hemma. Kan sonen inte lämnas hemma blir det en bra ingång till ett samtal om att de behöver hjälp. Det blir inget kul samtal, men det är ju inte bra som det är nu heller. En riktig vän säger sånt. 

Håller med. Den jag ömmar mest för i den här berättelsen är väninnans son. Kanske för att jag själv har barn med funktionsnedsättning. Vanliga barn (och hundar) i kärleksfulla och fungerande familjer klarar lite bråk ibland (även om det så klart är bättre om de slipper), men ett extra ömtåligt barn som inte får den styrning och det stöd han behöver kan det gå riktigt dåligt för. Och han kan ju inte hjälpa att han föddes med de här svårigheterna.