Det är helt normalt det du känner och som någon annan sa är det orealistiskt att tro att den initiala starka attraktionen ska hålla i sig hela livet. Det går upp och ner med jämna mellanrum i ett längre förhållande har jag märkt. Och det är okej! Kärlek handlar om så många fler och viktigare saker än sex.
Kan det ha med "nötande" att göra?
Med mitt ex började allt med en rejäl "kanin-period", gängade hit och dit hela tiden.
Förlovade oss, flyttade ihop och fick barn - då började raset!
När jag inte ens fick ta i henne utan att hon vände sig bort fick jag nog och hon åkte ut.
Är idag särbo med en klimakterie-kärring men .... allt funkar. Vi ses helger och semestrar, har respekt för hormoner och vad man vill och när.(Gäller både henne och mig, man kan ju inte förväntas vara kåt bara för att man är man?)
Vi slipper all grå vardag och vi är båda bekväma med att ha egentid och varsitt liv.
Men. vi pratar med varandra och respekterar att vi tycker olika vilket var lite nytt för mig efter så många år.
Tiden det tar kan säkert variera men skulle tro att nästan alla kommer dit förr eller senare.
Med tiden lär man känna sin partner allt bättre (mindre spännande och kvar att utforska), partnern finns där nästan varje dag (blir tagen för given kanske) och hela förälskelsefasen i början är ju "bara" en mix av hormonerduscher i hjärnan. I början utsöndras dessa hormoner (dopamin, oxytocin m fl.) som en respons på ett nytt okänt stimuli (den nya partnern). Hjärnan vänjer sig dock vid partnern efter en tid och stimulit är inte längre lika nytt och spännande. Detta får till följd att utsöndringen av hormonerna minskar och känslan av förälskelse minskar.....
Sen är det också så men hjärnan att den vänjer sig vid sina hormonpåslag och man måste därför få successivt större duscher för att vara kvar i förälskelsefasen.