Detta är en fundering jag har ang min egen barndom. Jag var väl runt 10 då (är 34 idag). Jag vaknade mitt i natten och gick på toa. Det var ju mörkt och jag såg väl redan inte så mycket. När jag kom ut från toan blev det ett annat mörker och jag skrek "Mamma, jag ser ingenting!" Sen minns jag inte mycket mer av det. Jag minns lite vagt att jag vaknade i mammas säng och att våran hund låg bredvid/nästan på mig. Jag vet att jag hade hög feber (över 40) i flera dagar efteråt, mamma skrev upp i en slags dagbok. Jag berättade detta för min partner härom dagen, som blev arg för att min mamma inte tog mig till sjukhus. Hur hade ni gjort? Tror ni att det är någon skillnad mellan föräldrar som har en 10-åring idag och föräldrar som hade en 10-åring för 25 år sen?
