Sorgen att inte få en dotter?

Kanske får du fantastiska svärdöttrar en dag. Jag hörde en mamma till fem vuxna män beskriva det så, "för pojkmammor kommer döttrarna senare i livet" och jag tycker det är något fint i det, även om det heller inte är något man kan ta för givet. Precis som det mesta annat i livet.

Känslor kan man inget göra något åt.. Med det sagt...

Det som är däremot tråkigt är att så många kvinnor (det är vanligast bland kvinnor detta) att de tar för givet att man skall få "speciella band med en dotter". Det är inga garantier på att man får något s.k "speciellt band" med sin/-a dotter/döttrar som barn eller vuxen ålder.
Bland det vuxna i min omgivning så ser jag att det är väldigt blandat, finns döttrar som står sin fader närmare än sin mamma, finns söner som står sin mamma närmast än sin pappa. Och även döttrar som står mamman närmast och söner som står pappan närmast.
Som sagt blandat..  Sedan så har man ju då lite "udda fall" som att man kan komma närmare en fosterfar/-mor i stället för sin biofar/-mor.

Det har inget med "kön" att göra detta, utan det handlar helt om personlighet  hur nära man kommer sitt barn/förälder.

Så visst jag förstår lite att du skulle vilja ha ett sådant band till ebn egen dotter som du har med din mor, dock så får du ändå inte missa dina söner.. Vem vet även om era söner har många fina manliga förebilder (enligt dig) så kan ju ändå en av dina söner komma närmare dig än pappan, om du släpper in pojken/pojkarna på det området vill säga. Du kan ju inget veta, då inget är "hugget i sten" baserat på "kön" egentligen.

Jag har tre söner och aldrig saknat en.dotter och jag står mina barn oerhört nära eftersom jag aldrig sett några hinder för att odla relationen med dom . Dom har fått göra allt jag gjorde som barn även såna saker som att klä ut sig i mina klänningar och fått lära sig om både smink och mens.
Tänk vilka underbara pojkvänner och manliga förebilder  du kan skapa!  

Att barnen har manliga förebilder omkring sig betyder inte att du ska steppa åt sidan och backa undan och förlita dig på männen ...tvärtom.  ta din plats som kvinna och visa hur kvinnliga förebilder ska fungera och allt du kan göra med flickor kan du göra med pojkar. 

Du bidrar ju själv till fördomar genom att stoppa in pojkarna i könsroller redan som barn och förmodligen omedvetet undviker att bli förtrolig med dom "bara för att det inte är en flicka " 

Du hindrar dig själv från att skapa fantastiska band till dina barn för att du tänker utifrån kön .

Varför är det så viktigt om dina barn sitter eller står när de pissar. Varför sådan fokus på dina barns könsorgan.
Spyr helt ärligt på hur ego folk är.

Det absolut enklaste sättet är att bara gå in i acceptans.
Eftersom man inte kan styra vad man får för kön på sina barn så blir det som det blir. Det finns alltså inget du hade kunnat göra annorlunda.

Landar man i det så tar det liksom stopp där sen, i alla fall för mig.
Jag har också två söner och här blir inga fler barn.
Jag är uppvuxen med systrar och är nära dem alla så det var också vad jag såg framför mig när jag såg konceptet barn eller familj framför mig. Mamma + dotter, döttrar, systrar, syskon, bli mormor osv.

Nu kommer jag (förhoppningsvis) få bli farmor någon gång istället, jag har två fina söner, jag gör mitt bästa för att uppfostra dem till män med bra värderingar och så är det med det. Det är inte säkert jag hade fått en dotter heller om vi så försökt både en och två och tre gånger till.

Men just att jag inte kunnat styra eller påverka detta överhuvudtaget gör att det blir väldigt enkelt att se pragmatiskt på det och bara släppa det, men där kan det säkert vara olika. Jag har aldrig riktigt sörjt någon dotter heller utan såg fram emot att bli "pojkmamma" eftersom det var helt nytt för mig.

Jag har själv tre döttrar och en son .. och blev förresten väldigt glad för sonen efter 2 döttrar :) Så förstår absolut att man kan vilja ha båda även om det ena inte är bättre än det andra. Och säger inte heller att det alltid måste vara bättre att ha båda, så är det såklart inte. 

Men en sak som kan hjälpa är att tänka att du kanske kommer få ett ett barnbarn som är en flicka. Både min farmor och min svärmor (farmor tlll mina två yngsta , en son och en dotter) fick tre söner och inga döttrar fast de hade velat ha det egentligen. De båda fick också först barnbarn som var pojkar men sen fick de flickor , jag var min farmors första barnbarn som är flicka och min yngsta dotter var svärmors första. Så det blir ju på ett sätt nästan som att ha en dotter fast lite senare i livet. Om det inte blir så så blir det ju bra ändå men det är inte ?kört? bara för att du är klar med barn. 

Och jag vet att söner kan vara nära sin mamma också även som vuxna , min pappa har jättebra relation med sin mamma som fortfarande lever som tur är .. medan min mamma hade ganska komplicerad relation till min mormor (som tyvärr inte är kvar längre). Så det där är så olika. 

Jag har två söner, 17 och 19 år gamla, vår släkt är också väldigt mansdominerad.

Du väljer själv vilken relation du vill ha med dina barn, om du finns där för dem och är villig att lägga ner det emotionella arbete som krävs för att få en nära relation så kommer du få det också.

Mina söner kan absolut vara närmare sin far (och andra manliga släktingar) i många avseenden (mest praktiska saker).
MEN, när det händer jobbiga saker/de får djupare funderingar kring t ex kroppen, känslor, relationer, om det hänt något i skolan, då kommer de alltid till mig. Utan undantag. Det är den största komplimang man kan få som förälder tycker jag.

Detta på grund av att jag har lagt ner mer arbete på den fronten än deras far.