Sorgen att inte få en dotter?

Jag hade blivit jätteledsen om jag hade fått veta att min min mamma eller pappa hade sörjt att jag inte blev en pojke. Min farmor berättade en gång att hon hade önskat sig en dotter. Det kommer jag aldrig berätta för min pappa eller för min farbror. 
Jag har två söner och en dotter. Kanske delar jag fler intressen med dottern men det är ju lika häftigt att se hur sönerna engagerar sig i sina respektive intressen och utvecklar förmågor och kunskaper som jag saknar. Och det finns också sidor som jag delar mer med sönerna än med dottern.
Om jag blir farmor eller mormor kommer det säkert vara fantastiskt men det är ju inget jag kan ta för givet. 

De flesta skulle bli ledsna om de fick veta att deras föräldrar sörjde att de hade ett annat kön än vad föräldrarna vill ha. De flesta vill känna att de är precis det deras föräldrar vill ha. Självklart är det inte kul att höra "du pappa, farmor ville hellre ha en flicka" Hur kan man ens tro det?!
På samma sätt vill man inte höra att föräldrarna sörjer ens hårfärg (eller förlåt, de sörjer inte min hårfärg utan sorgen av att aldrig ha fått ett rödhårigt barn), intresse, personlighet eller vad tusan de har fått för sig att barnet ska uppfylla. 

Jag förstår att ts inte kan hjälpa att hon känner såhär men tänker att hon behöver söka hjälp för att hantera tankarna istället för att det ska normaliseras. Jag tror att det annars påverkar relationen med barnen negativt. 

Handlar det till syevne och sist om att ha erfarenhet av gravidtet, missfall, mens etc? Det kan ju ändå se helt olika ut. Mina graviditeter var inte alls som min mammas. Hon kunde inte alls relatera till det vidriga illamåendet jag hade. Jag skulle nog till och med kunna säga att min pappa var ett större stöd i alla fall under min senaste graviditet. Han läste på vad som hände vecka för vecka. Min mamma mindes inte så mycket. Min mamma har dock haft samma hemska mensvärk som jag men det skulle jag inte påstå gör att jag känner något särskilt band. Jag hoppas ju att min dotter ska slippa det. 

Oj vad vridet när man får det till att ett barn som vill känna sig önskat utifrån precis den det är är egocentriskt snarare än föräldern som vill ha något annat. 
Nej detta är inte riktat till ts utan till dig som hävdar att barnet är egocentriskt. 

Vad tusan snackar du om? Jag är inget offer. Jag är inte utsatt för detta. 
Det är givet att de flesta människor inte vill höra att deras föräldrar sörjer/sörjde att de inte hade ett annat kön. Det handlar ju inte om att någon hade önskat att få ytterligare ett barn utan att det ska vara en speciell sort. 

Vilket oerhört märkligt sätt att använda ordet offer. Det är fullt rimligt att förvänta sig vara precis den ens föräldrar vill ha. 

Om det hade varit en flicka hade det ju inte känts såhär, alltså är sonen inte allt man har önskat sig. Det är enkel logik. 

Är det lika rimligt att sörja att man inte fick ett rödhårigt barn, ett tillräckligt intelligent barn, ett barn som är duktig på sport eller älskar shoppa med mamma?