NPF ärftlighet

Det är inte så enkelt.

1) Det är långt ifrån alla som blir utredda, även om de skulle få en diagnos om de blev det. Därför vet inte alla att de har diagnos. Det gäller kanske mest hos de som är födda före 2000-talet, innan dess var det mer av ett stigma att ha diagnos, än vad det är idag. Jag känner de som idag är 50-70 år, som bestämt förnekar att de och/eller deras barn skulle ha diagnos trots att det är jättetydligt att de har det, eftersom att för dem är det samma sak som att det skulle vara fel på dem. Den inställningen är ovanligare i yngre generationer.

2) Det kan vara svårt att se att man själv eller någon närstående har diagnos, eftersom de typiska beteendena och hur man fungerar med NPF finns i släkten, och då blir detta normalt för dem som har det omkring sig varje dag. Man blir helt enkelt hemmablind.

3) Man kan ha ett par eller flera av dessa beteenden eller symptom på NPF, men det är inte tillräckligt mycket för att få diagnos. Som utomstående kanske man därför tycker att någon definitivt har diagnos eftersom de har ett eller ett par tydliga symptom, men i realiteten är det inte tillräckligt för att vården skulle sätta en sådan diagnos.

4) Alla med diagnos är inte likadana, och de kan ha olika symptom även om de är släkt. Är man vuxen har man ofta lärt sig t.ex. sociala regler intellektuellt och kan därför kompensera för de svårigheter som ofta är mycket tydligare hos barn som inte lärt sig det ännu. Plus att NPF ofta är lite olika hos män och kvinnor, bl.a. för att kvinnor har lättare för det sociala samspelet än män, och kvinnliga NPF:er kan maska sin NPF bättre än män. 

(Jag har troligen också NPF, men är född på 70-talet och blev aldrig utredd. Det var först när jag fick egna barn med diagnosen som jag förstod att jag själv nog skulle ha fått diagnos om jag blivit utredd.)

Det kan bli tvärtom också. En del med NPF är mycket strukturerade, och barnen växer därför upp i en miljö med tydliga rutiner och tydliga regler/förväntningar, vilket är extra viktigt om man har den typen av NPF. Det måste vara hemskt att ha den typ av NPF som behöver ordning och rutiner,  och samtidigt växa upp medföräldrar som är spontana, röriga, och tidsoptimister.

Själv är jag högutbildad med NPF och mitt jobb kräver koncentration, struktur och noggrannhet. Men så har jag inte AD(H)D heller.

NPF är inte ett handikapp. Man funkar lite annorlunda, bara. Problemet är i många fall inte funktionsvariationens fel, utan att vårt samhälle är så oflexibelt och stelbent (framför allt skolan) att det försvårar för dem som inte passar in i den standardiserade mallen. Det skulle alltså kunna bli mycket bättre för människor med NPF om viljan fanns i samhället.

Jag tycker att det är otäckt att allt som inte är "normalt" ses som någonting dåligt, att människor som inte är "normala" per definition inte lever fullgoda liv, att de inte kan vara nöjda och glada med att leva. Inställningen att livet måste vara perfekt för att vara värt att leva är både dum och potentiellt farlig.

Alla vuxna med NPF upplever inte sin diagnos som ett problem. Inte alla barn med NPF behöver sådant massivt stöd som du beskriver. Det finns grader, det är inte svart-vitt.

Skolan har problem, men det är egentligen inte NPF-eleverna som är orsaken, utan den ideologi som skolan bygger på, som inte funkar så bra i verkligheten. Går man tillrätta med den ideologin, dvs kastar ut den genom fönstret och börjar om från början, kommer skolan att bli bättre för alla elever, med NPF som utan.